Hur kommer det sig att Pippi Långstrump blivit asiat? Varför har Mumintrollen och Musse Pigg dataanimerats till stereotypa, personlighetslösa ikoner?
På bara några årtionden har barnprogram och barnböcker genomgått radikala förändringar. Nya böcker och tv-program är genomsyrade av politisk korrekthet, etablerade klassiska figurer och berättelser har omarbetats till utseende eller innehåll. Andra har helt enkelt ”försvunnit” ur bokhandlarnas sortiment. Konsekvent arbetar publicister och tv-producenter för att indoktrinera de unga i politiskt korrekt förhållningssätt och tänk. Ibland är förändringarna subtila, men budskapet går alltid fram: mångfald är positivt, etniskt stolthet är rätt (såvida det inte rör sig om vita karaktärer, då är det självskrivet fel), alla individer är lika, exakt lika, och har samma behov. Socialism och humanism är ledstjärnor. Och så vidare. Trots att de flesta äldre barnböcker och serier är harmlösa och vittnar om en svunnen epok där andra politiska och sociala normer rådde, kan det politisk korrekta samhället inte acceptera dem som tidsdokument. Inte ens som bagatellartad underhållning.
En mycket omdebatterad och uppmärksammad figur i barn- och ungdomslitteraturens historia är Tintin. Tidigare en älskad, sympatisk och äventyrslysten journalist, idag en könsneutral (påstådd homofil) imperialist och rasist. Hur gick detta till?
Bakgrunden till rabaldret kring Tintin är i princip ett enda seriealbum: Tintin au Congo (1930). Det var Hergés, född Georges Prosper Remi 1907, andra seriealbum som i korta drag handlar om hur journalisten Tintin rester till Kongo där han slåss mot vilda djur och hjälper afrikanerna att lösa en del mindre problem. Albumet består av en rad kortare episoder, till skillnad från de längre, mer sammanhållna album som Hergé senare skapade. Originalversionen från 30-talet, som inte längre finns på marknaden, fick kritik för att innehålla pro-koloniala kommentarer, vilka Hergé redigerat bort inför den andra tryckningen, i färg, 1946.
Men det är inte bara anklagelser för att vara pro-kolonial som drabbat Tintin au Congo. Det har kritiserats för att ge en stereotyp bild av afrikaner och dessutom utmåla dessa som mindre begåvade. Afrikanerna avbildas svarta med tjocka markerade läppar, och de framställs som lite tröga, primitiva och barnsligt skrockfulla. Att Tintin, den vita europén, kommer och löser afrikanernas problem, en betydande del av handlingen, uppfattas idag säkerligen också som nedsättande. Detta har naturligtvis lett till påståenden om att Hergé skulle vara rasist, något han själv slog ifrån sig. Hergé uppgav att han aldrig besökt Kongo, utan att albumet byggde på andrahandsuppgifter från Hergés vänner. Hergé menade också på att han tecknade afrikanerna efter den allmänna bild som gjort sig gällande i Belgien under 1920-30 talet.
När de afrikanska länderna började göra sig fria från kolonialmakterna under 50-talet drog bokförlaget i Belgien, som publicerat Tintin au Congo, in försäljningen. Säljförbudet upphörde först på 70- talet då en dagstidning i Zaire kontaktade Hergé och bad om att få trycka serien som en följetong. Serien blev en succé och afrikanerna älskade att höra om sina ”svajiga” förfäder.
2007 var det dags igen. En rad anmälningar och aktivistgruppers aktioner mot bibliotek, där albumet stals från barnboksavdelningar, föranledde ett domstolsbeslut som slog fast att albumet måste förses med en varningstext för att få säljas i Storbritannien.
På Brooklyn Public Library har serien plockats undan från de offentliga hyllorna sedan flera klagomål inkommit de senaste åren. Albumet går att läsa, om man har mage att fråga efter det, men får inte lånas hem.
2009 väckte Mbutu Mindondo, afrikan bosatt i Belgien, åtal med anledning av att seriealbumet skulle vara rasistiskt. Mindondos avsikt med åtalet påstås vara att få serien förbjuden som pro-kolonial propaganda med inslag av rasism och xenofobi.
Det är rimligt att tro att all kontrovers kring Tintin au Congo handlar om medial uppmärksamhet och att de politiskt korrekta förbudsivrarna troligtvis väntar sig medaljer från allmänheten. Att befara att albumet skulle skruva till några unga människors syn på afrikaner eller att de skulle börja tala gott om kolonialtiden är nog att påstå för mycket. Men i den senmoderna världen finns inte utrymme för mångfald, som bekant, inte ens om det handlar om gamla serier och barnböcker. Man kan anta att herr Spielberg inte väljer Tintin i Kongo som förstahandsval nu när han ska göra spelfilm av figuren.
Man skulle kunna tro, en smula naivt, att det mest handlar om obskyra små undergroundserier som i övriga fall råkat ut för anklagelser om att vara rasistiska. Men inte. Flera välbekanta serier och barnböcker har varit i fokus för debatt de senaste decennierna. Låt oss titta på några exempel:
Originalet av Kalle och chokladfabriken, Roald Dahl (1964), ansågs rasistiskt då pygméerna som arbetade för fabriksägaren Wonka framställdes ofördelaktigt och dessutom fick de inte fick betalt (utöver det att de fick äta all choklad de ville) för sitt arbete. Detta innebar, naturligtvis, enligt politisk korrekt retorik slaveri. Dahl ändrade vissa texter och illustrationer för att inte stöta sig, det kunde ju eventuellt finnas någon pygmé arbetandes på en chokladfabrik som skulle kunna känna sig kränkta.
Första utgåvan av Mary Poppins av P.L. Travers (1934) påstods framställa afrikaner, indianer, kineser och andra folkgrupper på ett stereotypt sätt, vilket föranledde att kommande utgåvor reviderades.
Little Black Sambo av Helen Bannerman (1899) framställde en pojke från Indien på ett sätt som fick amerikanerna att tro att det handlade om en afro-amerikan, varför de satte in egna, nedsättande illustrationer i albumet innan det publicerades i Amerika. Albumet reviderades efter att omarbetningen uppmärksammats, men lyckades aldrig bli populärt utan förblev färgat av de tidigare kontroverserna.
Kittyböckerna, eller Nancy Drew som figuren heter ursprungligen, fick också omarbetas då originalet från 1932 var full av rasistiska kommentarer och negativa attityder mot invandrare.
Manny (Handy Manny), en Disneyproduktion som visas på SVT och Barnkanalen i Sverige. Här handlar det inte om någon form av censur eller omarbetning: det är en nyproduktion. Handlingen i korthet: den händige Manny är en sympatisk latinamerikan(?) som i alla lägen ställer upp för sina grannar, vänner och boende i orten. Han fixar dörrar, skruvar upp hyllor och är alla till lags. So far so good. Men ett mönster kan snart urskiljas: ett moras av olika kulturers uttryck och seder kommer fram i programmet. I ett avsnitt får vi veta vad en piñata är, i nästa avhandlas menorhan. Dock undviker Disney att avhandla koscherslakten.
Staden som Manny bor i utmålas som ett idealsamhälle, självklart mångkulturell. Judar, svarta, asiater, latinos och vita myser och har det bra dag ut och dag in. De små problem som kan dyka upp löser Manny med sina talade verktyg. Manny och hans stad är de politiskt korrektas våta dröm. Men även om man kan ha åsikter om Händige Manny inser man, efter några timmar framför tv-kanalernas barnprogram, att Händig Manny ett någorlunda anständigt program jämfört med mycket annat som produceras för barn och ungdomar idag. En titt på på SVTs hemsida ”Bolibompa” säger det mesta.
Tintin: http://www.tintin.com/en/
Tintin au Congo: http://www.tintinboutique.com/en/
Filmklipp: http://www.youtube.com/watch?v=rj4-WlJeXJY
Om skribenten: Marcus Larsson
