Jesus positiva formulering av den gyllene regeln ”Handla mot andra så som du själv vill att de ska handla mot dig” innesluter Hillels negativa formulering ”Gör inte mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig”, ty att inte göra någonting är också det en handling – en passiv sådan. Men innesluter Hillels negativa formulering Jesus positiva? Att avstå från att göra en sak är ett annat sätt att utföra något i världen på, nämligen påverka den i indirekt hänseende, men att avstå från att handla kan inte utgöra någon direkt och påtaglig påverkan på världen. Vi vet ju inte vilken form en aktiv handling tar sig förrän den är ett faktum. Inte desto mindre kan passivitetens osynliga verkningar vara väl så stora som aktivitetens synliga. Om vi tänker oss två par som står och betraktar Grand Canyon i solnedgången, där makarna i det ena paret är uppfyllda av harmonisk kärlek till varandra medan mannen i det andra paret överväger att knuffa sin otrogna hustru utför stupet, men i sista ögonblicket ångrar sig och förblir stående bredvid henne, kanske förlåtande, kanske rädd och chockad över hur nära det var, så kan vi inte upptäcka några skillnader mellan dem där de står, trots att skillnaden i själva verket är himmelsvid. Den förste mannen är inte någon moralisk agent, den andre mannen är det. Den förste mannens passivitet förändrar inget i världen, den andre mannens gör det. Man brukar hävda att Hillels negativa formulering utgör en försiktigare och mindre krävande moralprincip och att den därmed skulle vara bättre anpassad till människans svagheter och bristande moraliska handlingsförmåga. Det framgår också tydligt på många ställen i evangelierna att Jesus uppmanar till aktiv handling, inte bara till att inte göra andra ont utan till att aktivt göra dem gott, vilket för många människor i många situationer är alltför krävande och svårt och t.o.m. kan leda till att de gör mindre än de annars skulle ha gjort. Jesus regel rymmer i så fall ett kontraproduktivt moment. Men logiskt sett innefattar den positiva gyllene regeln den negativa. Jesus utvidgar den gyllene regeln liksom han utvidgar frälsningen till att omfatta alla människor.
Med Hillels regel är det inte säkert att Dickens ”Tiny Tim” skulle ha överlevt eller att hans pappa Bob Cratchit hade fått den löneförhöjning han var i så desperat behov av. Å andra sidan är det lättare att motivera gränslöst ”flyktingmottagande” och vidlyftigt internationellt ”bistånd” med Jesus formulering. (Men glöm inte vem det är Jesus talar till! Han talar till dig, inte till samhället eller staten eller till ett abstrakt vi som bara alltför lätt kan inbilla sig att ”wir schaffen das”.) Oavsett vilken regel vi följer måste vi alltså låta vår medkänsla vägledas av vårt förnuft. Det brukar fungerar bäst när det är vi själva som står för de nödvändiga medlen, d.v.s. när det är vi som fyller Scrooges roll. För att kunna rädda bokhållarens lille Tim från att dö av undernäring och sjukdom måste vi kanske avstå från att försöka rädda resten av världen. Men det är inte så svårt och borde inte behöva framkalla några allvarligare samvetskval så länge våra medel bara räcker för att bistå våra närmaste. Det finns således ett moraliskt värde i att samhällets resurser är utspridda och i att ingen kontrollerar för mycket av dem. Det på en gång ökar människor möjligheter att bistå varandra och förhindrar moraliska överloppsgärningar. Man brukar i puritansk anda sätta sedeslösheten i motsats till moralen, men frågan är om inte moraliska överdrifter är ett större hot mot ett sunt och balanserat handlingsliv än ”Wein, Weib und Gesang”. Medkänsla bör börja med människor man känner. För det mesta bör den också sluta där.
Båda dessa stora lärare arbetade med sina händer. Och i bådas fall var deras arbetsmaterial trä. Jesus kallas ju timmermannens son och hans yrkestitel kan översättas med snickare eller byggare. Hillel försörjde sig som skogshuggare. Det var på den tiden när det ännu fanns skogar i det Heliga landet. I sitt yrkesliv ägnade sig Hillel åt att hugga ner och Jesus åt att bygga upp – kanske med material från träd som Hillel hade avverkat. I detta behöver vi inte inlägga någon symbolisk innebörd. Händerna är våra rötter. Det är genom det verk vi uträttar med dem som vi får rotfäste bland våra medmänniskor – som de blir våra medmänniskor och inte bara främlingar. En arab som har lagat din bil är inte längre bara en arab. Händerna är således en grund både för medkänslan och för insikten om hur denna medkänsla bäst praktiseras. Finns det över huvud taget mänsklig intelligens utan händernas hjälp? Det som gör intelligens artificiell är att den saknar händer. (Och hud, vill man tillägga.) Den artificiella intelligensen befinner sig s.a.s. i händerna på andra. Den handlösa människan kan lätt bli såväl oresonligt god och vara beredd att offra allt som oresonligt ond – och vilja förstöra allt. Hon saknar nämligen orientering bland folk. Hon har inga medel att göra dem till sina medmänniskor med – eller för den delen till motsatsen. Hennes abstrakta handlingar saknar konsekvenser och möter inget motstånd. Hon är beredd att göra vad som helst utan några begränsningar. För henne saknar den gyllene regeln konkret kausalitet.
Om skribenten: Jonas Åberg
