Det finns inte något sådant
som en abstrakt nyttokalkyl.

Exemplet: Vägen som måste passeras. Många handlingar, i realiteten de flesta som vår vardag är sammansatt av, utgör inte några val i egentlig mening. Det rör sig om saker vi måste göra, saker vi gör varje dag, som vi gör mer eller mindre oreflekterat, som vi gör av vana och som vi utför på det sätt vi är vana vid. Eftersom vårt handlingsliv är strukturerat, en struktur som även den är en vana eller består av en serie samordnade vanor, är vissa handlingar överordnade och andra underordnade och det är bland de underordnade, de som utgör delar eller etapper av mer omfattande handlingar, som genuina val mellan väldefinierade alternativ ibland fattas. Det rör sig i regel om val som måste göras, t.ex. för att vi ska komma över en väg, men tvånget här omintetgör inte själva valhandlingen så länge det finns lättillgängliga fungerande alternativ. Vi kan välja mellan olika möjliga etapphandlingar för att den större handlingen, som då kan fattas som målet, ska kunna genomföras på ett så tillfredsställande sätt som möjligt. Men i de flesta av dessa fall är valmomentet svagt och uppfattas p.g.a. av styrkan hos den övergripande vanan inte särskilt tydligt. Vi måste t.ex. komma hem (från arbetet, från skolan, från ärendet), detta är i praktiken inte något val även om det kan se så ut på ett filosofiskt plan, och för att lyckas med detta måste vi passera en landsväg utan trafiksignaler och övergångsställen. Denna väg, som morgnar och kvällar kan vara ganska tätt trafikerad men som under större delen av dagen inte är det, går i en kurva genom en lantlig trakt med åkrar och en hel del träd och mindre skogspartier. De fåtaliga husen och gårdarna ligger glest utspridda i anslutning till vägen.

Vi kan alltså i praktiken inte välja att gå över vägen eller inte. Vi har vårt arbete på ena sidan av vägen och vårt hem på den andra och måste gå fram och tillbaka varje arbetsdag. Men det finns andra saker vi kan välja mellan inom ramhandlingen att gå till och från vårt arbete. Vi kan välja: (1) mellan att gå över vägen så snart vi kommer fram till den och upptäcker att den är tom eller vänta vid vägkanten och se åt sidorna och lyssna efter trafik, (2) mellan att där vi står vid vägkanten vara föreskrivet vaksamma och se först åt höger, sen åt vänster och sen åt höger igen eller stå kvar längre och se efter och lyssna tills vi är absolut säkra på att inte ha förbisett något, (3) mellan att när vi väl beslutar oss för att våga språnget snabbt rusa över vägen eller tvärtom gå i lugn och värdigt behärskad takt, (4) mellan att ta den kortaste vägen och gå över vid A som ligger nära kurvan men där det är litet sämre sikt åt ena hållet eller att gå några hundra meter längre bort och gå över vid B istället, där sikten är god åt båda hållen och bilarna har tillräckligt lång bromssträcka för att även de som kör för fort ska hinna bromsa. Vi kan tänka oss ytterligare andra mer eller mindre närliggande valmöjligheter. För vinterhalvåret kan vi t.ex. välja mellan att utrusta oss med reflexväst, pannlampa och andra liknande populära anordningar eller hålla fast vid vår brittiska stil och gå klädda i tweedkavaj, keps, läderkängor m.m. – allt i diskreta naturfärger.

Vi skapar själva genom vårt agerande sannolikheterna för vår tillvaro, genom vårt sätt att handla i de konkreta situationer som den är sammansatt av, t.ex. genom att välja när och hur vi ska gå över en landsväg. Vi skapar själva utfallsriskerna genom att välja att antingen se oss noga för innan vi går över (skaffa oss god empiri och testa våra förkunskaper) eller gå över snabbt och utan att vidta några särskilda försiktighetsåtgärder. Vi väljer därmed också vilken tilltro vi vill sätta till våra situationsbetingade kunskaper och vårt situationsbetingade omdöme. Sätter vi stor tilltro till dessa faktorer går vi kanske över vägen snabbt och direkt vid närmaste ställe. Råkar vi vara förkylda eller har huvudvärk och känner oss trötta och misstänker att vi har litet svårare än vanligt att observera omvärlden väljer vi kanske att se oss för litet extra eller att gå över vid B istället för som vanligt vid A.

Sannolikheten att komma över vägen helskinnad är under alla omständigheter hög. (Men tänk om den inte var det? Tänk om vår tillvaro tvärtom utspelades i en värld där handlingar av detta slag är högst riskfyllda, så som de är i en grodas eller igelkotts värld? Hur mycket skulle inte då krävas för att vi skulle våga försöket! En Eurydike på den andra sidan. En hop rasande våtmarksaktivister på den här.) Vi har hittills alltid klarat vägpassagen och vi har ingen anledning att tro att vi inte ska klara den även i framtiden. Någon gång när det har varit dålig sikt p.g.a. av mörker eller dis eller när vi har haft bråttom och inte hunnit se oss om så noga har vi blivit överraskade av en bil som var närmare än vi hade räknat med. Några andra gånger har det varit förare som brutit mot hastighetsgränsen och kört avsevärt fortare än man får och någon gång var det en förare som inte hade lyset tänt. Trafiksituationen är ny varje dag. Kanske gör någon en oförsiktig omkörning i kurvan, kanske kommer ett rådjur eller något annat vilt plötsligt ut på vägbanan, kanske har vi oturen att få att göra med en förare som är på väg hem från firmafesten. Men egentligen är vi inte så oroliga utan känner oss rätt säkra på att lyckas ta oss över som vanligt. Men denna sannolikhet, denna starka sannolikhet för ett lyckligt slut, som ironiskt nog har sina risker eftersom den kan göra oss slarviga och ouppmärksamma, är inte en del av någon slags kosmisk världsordning, den är inte oberoende av oss själva och vårt handlande utan är tvärtom en produkt av det, av vårt mer eller mindre genomtänkta och förnuftiga sätt att praktiskt förhålla oss till den av oss oberoende verkligheten. Den materialiserar sig ur intet i samma stund som vi tar vårt första steg ut på vägbanan och börjar gå över – för att sedan när vi väl är över åter och oåterkalleligen upplösas. Sannolikheten för ett visst utfall med ett tärningskast är sannolikheten för ett kast med just den tärningen under just de förhållanden som råder vid just det tillfället. Det är utmärkt att veta att den teoretiska sannolikheten är 1/6 (om det nu rör sig om en sådan tärning) liksom det är utmärkt att veta att biltrafiken varierar med dygnets timmar.

Ett exempel inom exemplet: Val mellan två handlingar I och II med samma mål (att komma över vägen och ta sig hem) men med olika risk (gå över vid A där sikten är dålig eller vid B där sikten är god) och olika nytta (den kortare vägen ger en tidsvinst som kan omsättas i mer hemarbete eller vila, vilket i sin tur har ytterligare andra positiva konsekvenser, i synnerhet på sikt när tidsförlusterna genom ett upprepat val av det säkrare alternativet B adderas till varandra, varigenom diverse domestikala problem och andra svårigheter kan uppstå till följd av att hemarbetet får ett mer pressat tidsschema och tiden till annat krymper). Vår vardag är sammansatt av val av precis detta slag med precis denna typ av små men många och därför invecklade och svårbedömbara konsekvenser, i synnerhet när val läggs till val och konsekvens till konsekvens, så det finns i själva verket väl så goda skäl att sysselsätta sig med denna typ av val som med många andra synbart mer betydelsefulla och intressanta valmöjligheter.

Vilket av alternativen I (gå över vid A) och II (gå över vid B) ska vi välja? Det finns inga möjligheter att besvara denna fråga på ett generellt och icke situationsspecifikt plan. En av mina poänger här är att inte ens beträffande en så till synes enkel och vardaglig situation som hur man ska välja att gå över en vanlig landsväg, en väg som man passerar varje dag, kan beslutsteorin och det abstrakta risktänkandet hjälpa oss det minsta. Vi kan givetvis börja specificera villkoren i situationen ända därhän att vi tycker att alternativen är så uttömmande och klart beskrivna att valet mellan dem blir självklart. Men det förändrar ingenting. Vi är fortfarande kvar på det teoretiska planets vägkant och för att kunna passera vägen måste vi ta steget över till det praktiska, där det oväntade och opraktiska alltid kan hända – en bländande skarp solreflex från ett fönster som öppnas i ett hus i närheten, ett oannonserat vägarbete, underkylt regn med plötslig blixthalka, en rysk luftlandsättning i syfte att kidnappa den krigiske lille statsministern som jagar älg på godset i närheten eller en oväntad distraktion vid minnet av vårens blommande hagtornsbuskar. Kanske kommer en i vår erfarenhetsvärld hittills okänd teknologi i form av en Tesla plötsligt ljudlöst och i hög fart susande runt kurvan samtidigt som vi råkar trampa av oss skon mitt ute på vägen och böjer oss ner för att dra på den. (Kanske hinner vi med en irriterad min ångra att vi inte tog oss tid att snöra på kängorna som vanligt i morse!) Vi kan närma vårt exempel till den konkreta verkligheten hur mycket som helst utan att någonsin nå fram, för det är bara i den konkreta situationen ute i verkligheten som ett beslut faktiskt kan fattas och som det faktiskt får några konsekvenser. Ty det avgörande är nämligen inte den oöverskådligt stora mängd saker som kan hända i en situation eller allt osannolikt eller oförutsett som skulle kunna inträffa, utan att saker faktiskt händer, d.v.s. att de kalkylerade händelsernas abstrakta plan ersätts av de okalkylerade konkretas. Steget mellan dessa båda plan består inte i slutledningar utan i en kroppsrörelse. Och hur mycket denna kroppsrörelse än styrs av våra slutsatser (av insikter och föresatser) tillhör den ett radikalt annorlunda plan. Vår fascination inför våra tankars värld, som ju är en virtuell värld, ja rentav en artificiell (är inte all abstrakt intelligens artificiell?), får oss lätt att underskatta eller rentav förbise denna skillnad.

När vi är pigga och friska väljer vi kanske alternativ I för tidsvinstens skull, när vi är trötta och känner oss litet förkylda (när osäkerheten är större p.g.a. att vi inte kan uppfatta trafiksituationen lika bra) väljer vi kanske II för säkerhets skull. Det finns ingen generell (icke situationsspecifik) kalkyl för att räkna ut nyttan med olika alternativ i en situation som denna och att välja mellan dem, eftersom alternativens betydelse varierar från gång till gång och eftersom situationen fortsätter att förändras även medan den pågår, inte minst till följd av vårt eget agerande och våra egna mikroval i den, ja bokstavligen till följd av varje steg vi tar, vilket exemplet med den avtrampade skon illustrerar. (Denna inre mikrodynamik hos många beslut, även hos beslut av till synes starkt begränsad omfattning som landsvägspassagen, är intressant och betydelsefull men har nog inte uppmärksammats så mycket filosofiskt. Den är också svår att hantera teoretiskt, dels för att den gränsar till slumpen och dels för att den är svår att beskriva.) Varje gång vi ska passera vägen står vi inför en unik situation. När vi gör som vi brukar göra gör vi i någon mening en kalkyl, nämligen kalkylen att tidigare kalkyler fortfarande håller och att vanan är det bästa valet, men detta är inte någon abstrakt kalkyl som är giltig för alla fall av en specifik typ utan återbrukandet av en serie situationsspecifika kalkyler som fungerat förut i enskilda konkreta situationer.

Alla våra bedömningar och beslut sker under en osäkerhet som varierar från fall till fall och som är mer eller mindre betydelsefull beroende på den enskilda situationens konkreta beskaffenhet och de risker den rymmer. Osäkerheten hos våra bedömningar och beslut kan paradoxalt nog vara betydelselös (i bemärkelsen omöjlig att göra något åt) i en livsavgörande valsituation som att välja utbildningsväg samtidigt som den är av största betydelse i en enkel vardagssituation som att gå över en väg.

Det är inte genom beslutsteorier och generella kalkyler som vi lär oss att hantera verkligheten utan genom upprepade konkreta handlingar och beslut i enskilda situationer. Det är vårt konkreta handlande som definierar den enskilda situationen, som skiljer ut en sådan situation från alla andra tänkbara, och det är den på detta sätt avgränsade situationen som i ett slags dialektiskt samspel visar oss den verkliga innebörden hos vårt agerande och hos de val vi gör.

Om den situation vi agerar i inte var extern, d.v.s. ägde rum i en av oss själva och vårt handlande oberoende värld, skulle vår handling inte kunna internaliseras, d.v.s. bli vår genom en förståelseakt. Det är genom att på detta sätt tillägna oss våra egna handlingar som vi tillägnar oss oss själva. Som vi lär oss att gå i inre mening. Det är därför instinkterna måste vara starkare hos en varelse med ett mindre utvecklat självmedvetande. Och omvänt: det är därför instinkterna måste vara svagare hos en varelse med (kapacitet för) ett högt utvecklat självmedvetande.

Ett annat exempel: David Finchers faktiskt rätt briljanta film The Game. Vad ska man göra, hur ska man välja om allt är eller på goda grunder kan tänkas vara ett spel, en lek, om inga eller nästan inga av de dramatiska händelser och allvarliga faror som inträffar är på allvar? Hur påverkas beslutsteorierna och riskbedömningarna när vår osäkerhet är artificiell eller när den är så omfattande, när den genomtränger allt eller nästan allt i vår omvärld att vi inte längre kan veta om osäkerheten är genuin eller inte, när vi inte längre vet vad våra vanliga kunskaper och bedömningssätt betyder eller om de betyder någonting alls, t.ex. att det är farligt att bli beskjuten med automatvapen och att falla genom glastak, och vi inte förmår avgöra om vår fundamentala kunskapsosäkerhet spelar någon roll eller inte? I The Game bryts den vanliga realiteten successivt ner och ersätts av en kaotisk mardröm. Till slut ser filmens allt mer förvirrade och förtvivlade huvudperson, riskkapitalisten (!) Nicholas Van Orton, bara en utväg: självmordet – eller m.a.o. det radikala icke-valet, valet som raderar ut alla ytterligare val. Oavsett vad vi tycker om en tillvaro fylld av faror och risker är det farorna och riskerna, deras ofta smärtsamma och ibland rentav blodiga realiteter som ger mening åt vårt liv och vikt åt våra val och som därigenom tvingar oss att vara förnuftiga och hjälper oss att hålla ihop mentalt. I en värld som bara är på lek kommer det snart att inte vara så roligt!

Ju närmare vi kommer en virtuell värld desto närmare kommer vi en värld med samma metafysik som i The Game. En värld där den kinesiska staten sätter poäng på alla dina handlingar och genom sin kontrollmakt tvingar dig att låta dina val styras av denna poängsättning är i själva verket en slags virtuell värld. För oavsett om du accepterar ordningen och duktig som du är försöker få så höga poäng som möjligt eller i rebellisk anda motsätter dig den kommer dina handlingars innebörd inte längre att bestämmas av dig själv och av den position du själv väljer att inta i världen, utan din position och dina val kommer istället att bestämmas av den innebörd som dina handlingar ges av en extern makt. Handling A är värd så många poäng och handling B så många, handling C medför poängavdrag och handling D eliminering ur spelet. Vi kan kalla denna mefistofeliska makt Spelkonstruktören. En spelkonstruktörs värld är rolig och underhållande för en spelare så länge den är beroende av spelarens position i den ”vanliga” spelexterna världen och av hans fria val att ta steget in i spelvärlden – och ut igen när han har tröttnat. När detta inte längre är fallet, när han är fången i spelvärlden, representerar den en tillvaro av det slag som man förr kallade Helvetet. Man skulle i förstone inte kunna tro det men Himlen är faktiskt den värld som definieras av våra personliga och livsnödvändiga val – av det vi instinktivt eller efter noggranna överläggningar inser att vi vill och måste göra. Även de kollisioner mellan oförenliga personliga nödvändigheter som detta kan leda till, och som det med all säkerhet kommer att leda till, är en aspekt av Himlen. Himlen behöver således inte alls vara någon tråkig plats! Tvärtom. Den kan vara både spännande och dramatisk. En plats för storslagna konflikter och lika storslagna försoningar som för de båda kontrahenterna ännu ett steg framåt mot sanningen om dem själva. Himlen är en plats för den ultimata självkännedomen, där speglar läggs åt sidan och man skådar ansikte mot ansikte. ”Är det sådan jag är? Ja, jag ser på dig att det verkligen är så!” Och det är i så fall gott och väl, eftersom man inte kan vara någon annan än den man är. Den libertarianske Gud som råder i denna himmel är den demiurgiske Spelkonstruktörens motsats, ty han låter spelarna själva utveckla sina regler medan de spelar mot varandra och tillsammans utvecklar det gränslöst allt subtilare och komplexare ekvilibrium som är Guds rike.

*

Och här har jag ändå inte sagt något alls om de skillnader i synen på nytta som finns mellan oss människor! Det som en individ kan använda sig av kan vara oanvändbart för en annan. (Ett förhållande som med variationer är en av de viktigaste drivkrafterna i den sociala ekonomin.) Det som är till lycka för en individ kan vara till olycka för någon annan. En desperat och självmordsbenägen Nicholas Van Orton skulle korsa landsvägen i en annan anda och med en annan målsättning än vad jag skulle göra. Bara för att upptäcka (till sin förtvivlan, häpnad eller glädje?) att de med hyperavancerad satelitteknologi datoranimerade bilarna kör rakt igenom honom…

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.