Envar sin egen geopolitiker.
Kapitel 5 – Jerusalem och Konstantinopel
Liksom judarna i Israel hotas av en semitiseringsprocess; kanske ligger den största faran för dem med det återuppståndna Israel i detta, så hotas vi européer av att vårt ariska sinne ska försvagas ända därhän att det inte längre förmår vägleda oss i vårt handlande. När detta sker är vi praktiken inte arier längre. Vi hotas av den cyniskt-sentimentala låtsas-liberalism som är det ariska sinnets raka motsats: en frihet som är frihet från ansvar, och således från självdisciplin och sanning/kunskap, och en godhet som är fokuserad på de egna känslorna och på den individuella identiteten1 och som bara bryr sig om något i den mån det väcker de rätta eller m.a.o. socialt acceptabla reaktionerna. Kanske är processen irreversibel? Kanske går det inte att vitalisera det ariska sinnet? Den ariska blicken måste vara öppen för denna möjlighet, annars förnekar den sig själv.
Mina egna begrepp om vad som kan uträttas på det gemensamma och överpersonliga planet är synnerligen vaga. (Den långa blicken sviker mig således!) Mycket är som alltid en fråga om handlingsberedskap: om att kunna utnyttja oförutsedda möjligheter. Men när repressionen ökade under den s.k. pandemin och det ena tvivelaktiga myndighetsbeslutet följdes av det andra valde nästan alla att samarbeta. Märk väl: man böjde sig inte mer eller mindre motvilligt och av rädsla för överheten utan kollaborerade tvärtom med glädje och moralisk tillfredsställelse med den. Man skyndade sig att göra makten till viljes. Man kunde inte skynda sig nog. Man kände sig moraliskt god när man avstod från sin frihet och sitt förnuftsgrundade självbestämmande – och ännu godare kände man sig när man fick tillfälle att klandra andra som inte ville göra detsamma. Vi har väl alla konfronterats med dessa självrättfärdiga vaccinförespråkare som ju längre allt pågick ville sticka allt fler sprutor av det välsignelsebringande vaccinet i allt fler människor allt längre ner i åldersgrupperna, utan att till synes någon gång reflektera över det märkliga förhållandet att det bara krävdes mer och mer av det så fantastiska innovativa vaccinet för att uppnå det eftertraktade skyddet.2 Vad var det egentligen vaccinet skulle skydda emot? Mot självständig tankeförmåga? Mot den långa och genomträngande blicken? De som i denna situation försvarade människans integritet och värdighet och vågade ifrågasätta de uppenbart okunniga och ogenomtänkta åtgärderna och föreslå konstruktiva alternativ, t.ex. att man borde pröva de botemedel som faktiskt fanns istället för att förbjuda dem eller försvåra tillgången till dem, var förvånansvärt få. Förvisso krävs det inte många människor för att tända gnistan, ibland bara en enda om hon som Jeanne d’Arc är den rätta, men problemet var ju bara att ingen gnista tändes! Men nej, det är orättvist sagt, gnistor tändes verkligen, och på många ställen, men de flammande upp och slocknade igen – de tände inte den stora brand som de borde ha gjort. Inte ens de modiga och offervilliga kanadensiska lastbilschaufförerna lyckades sprida sitt uppror mot kontrollgalenskaperna till den märkvärdigt bekväma och likgiltiga folkmajoriteten. Den tycktes uppröras mera av lastbilarnas avgaser och tutande än av den korrupta kanadensiska statens repression. Denna lika monumentala som skrämmande liknöjdhet inför det överindividuella livet: som om det individuella livet kunde klara sig utan det liv som innefattar det i ett större helt! Själva långsamheten hos den kulturella erosion som äger rum i västvärlden idag gör det svårt att mobilisera mot den. Men en sak är given: att det behövs gemensamma mål och att dessa mål måste vara förankrade i vår kultur och i vår historia, d.v.s. i vår europeiska identitet. Två sådana mål, oavsett om de är nåbara eller ej och oavsett på vilket sätt de är det, ska jag här kalla Jerusalem och Konstantinopel. Uppgiften att befria Jerusalem och Konstantinopel kan vara den europeiska graal vi letar efter och längtar efter. Den kan vara det som kan befria oss – från vår passivitet och likgiltighet, från våra hopplöshetskänslor, från vår bristande framtidstro. Utan en tro på framtiden finns det ingen gemenskap i nuet.
Jerusalem
Att Jerusalem, Den heliga staden, inte är kristen är en betydelsefull orsak till kyrkans splittring och försvagning och därmed till Europas. Vi får inte glömma att det inte var det romerska imperiet som åstadkom europeisk enhet; Roms legioner förmådde inte tränga fram längre än till Rhen, utan den kristna kyrkan. Först genom den kyrkans långvariga och ihärdiga missionsarbete började en föreställning om en gemensam identitet och ett gemensamt öde att utvecklas hos de latinska, germanska och slaviska folken. Mycket av den kritik som kan riktas mot kristendomen och den kristna kyrkan vägs upp av detta betydelsefulla mentalitetsmässiga och kulturella enhetsarbete. Att Jerusalem åter är judarnas huvudstad är en halv framgång. (Eller halvt halv om man ska vara noga, eftersom muslimerna fortfarande tillåts ockupera de östra delarna av staden.) Vi kan välja att se saken så att judarna har befriat Jerusalem åt oss i utbyte mot att vi hjälpte dem att få ett eget land. Men detta är knappast lika heroiskt och konsekvensrikt som om det hade varit europeiska korsriddare, i en eller annan skepnad, som gjort det. Så borde det ha varit och Jerusalem borde vara en kristen stad.
För att det kristna Europas relation till Israel och judarna inte ska missförstås måste det slås fast att ur det religiösa perspektiv som jag anlägger här har de semitiska judarna inte mer rätt till Israel och Jerusalem än muslimerna. Muslimerna är erövrare och inget annat och kan bara åberopa maktens primitiva rätt. De araber som sedan åtskilliga generationer tillbaka bor i Israel och Jerusalem kan, som alla andra människor, hävda lagens och sedvanans rätt till hus och mark, men de kan inte göra detta i sin egenskap av muslimer utan endast i sin egenskap av bofasta. Det var förbundet på Sinai berg mellan Jahve och Israels folk som gav judarna rätt till Det heliga landet. Deras rätt till landet baserar sig på detta förbund. När judarna under Moses ledning anlände till det utlovade landet beboddes det redan andra folk med en annan religion och andra sedvänjor, och Bibelns böcker beskriver i detalj hur judarna med Jahves hjälp genomförde en etnokulturell rensning av landet, kanske den första i sitt slag, och lade det under sig. När judarna sedan, i kategoriska former, avvisar det nya förbundet under Jesus Kristus berövar man sig därför rätten till Det heliga landet och till Jerusalem. Den rätt som återstår för dem är endast en rent politisk rätt och den hänför sig inte till Det heliga landet som sådant utan enbart till den fysiska marken. När romarna till följd av judarnas upproriskhet och konstanta vägran att följa det Romerska rikets spelregler, fr.a. att officiellt erkänna kejsarens gudomlighet, till slut såg sig tvungna att upplösa staten Israel och driva bort en stor del av dess invånare, försvinner den politiska entitet som denna rätt hänför sig till och judarna bli statslösa i dubbel bemärkelse, eftersom de nu har förlorat både Det heliga landet och den fysiska marken. Genom det nya förbundet mellan Gud och människorna, upprättat genom Jesus Kristus och bekräftat genom vår tro på honom som Guds son som offrat sig för våra synder, övergår rätten till Det heliga landet och till Den heliga staden till de folk som ingår i detta förbund: de kristna folken. Ur trons synvinkel är Jerusalem därför en kristen stad. Den tillhör kristenheten och är i själva verket jämte korset dess främsta symbol, vilket uttrycks i tanken på det himmelska Jerusalem. Men om Jerusalem redan är en kristen stad i religiös mening behöver den då vara det även i politisk mening? Eftersom det är här på jorden vi lever, eftersom det är genom vårt jordiska handlingsliv som vi kommunicerar med Gud och det överjordiska, så är det bara på jorden som vi kan realisera det himmelska Jerusalem: genom att göra det jordiska Jerusalem till en kristen stad dit kristna från hela världen kan vallfärda och mötas i fred. Oavsett de blandade motiven och det långt ifrån alltid ridderliga uppträdandet hos korsriddarna är principen bakom korstågen således riktig. Det är en kristen plikt att befria Jerusalem. Det är en av de definierande uppgifterna för ett kristet ridderskap. Ur religiös synvinkel är det således vi européer, och världens alla andra kristna folk, givetvis, som har rätt till Jerusalem – och det är i kraft av sin europeiskhet, och endast genom den, som judarna har del av denna rätt. Eftersom kristendomen finns i alla världsdelar och bland alla folk skulle Jerusalem genom att åter bli kristendomens centrum kunna förvandlas en mångkulturell och mångetnisk mötesplats, vilken genom kulturellt utbyte och ökad förståelse skulle kunna bidra till den världsfred som alltid är en kristen förhoppning och som kyrkan tidigt såg förebildad i den romerska freden Pax romana. Ett sålunda befriat Jerusalem skulle i själva verket kunna bli ett starkt vapen mot det plundrande våldets och den politiska globaliseringens ideologier. Mot våldet genom att visa på den kristna fredens möjligheter och välsignelser. Mot globaliseringen genom att visa att folk från olika länder och med olika kultur visst kan leva i fred med varandra utan styras av någon självutnämnd global Lolita-elit eller vara tvungna att avsäga sig sin frihet och sitt självbestämmande. Genom sin åtskillnad mellan religion och politik kan kristendomen ha ett globalt perspektiv utan att vara globalistisk i antinationell mening.
De semitiska judarna, de judar vars religiösa företrädare genom intriger och manipulationer fick den romerska ockupationsmakten att korsfästa Jesus Kristus, har således inte mer rätt till Jerusalem än muslimerna. Den enda religion vars företrädare kan hävda en religiös rätt till Jerusalem är kristendomen. Men nu är judarna, som sagt, inte längre samma semitiska judar som de en gång var, och i samma mån som de inte är det, i samma mån som de är européer och alltså kulturkristna, kan de hävda sin rätt till staden – vilket således i konsekvens med mitt resonemang innebär att vi kristna européer hävdar vår rätt till den genom dem. (Att judarna själva knappast ser på saken på detta sätt förändrar egentligen ingenting. Man kan ha rätt på fel grunder och man kan verka för det rätta av fel skäl.)3 Genom ett tveklöst och konsekvent storskaligt europeiskt stöd till Israel, där vi systematiskt verkar för att minska USA:s inflytande och på sikt ersätta det med Europas, kan Israels ställning som en europeisk stat bibehållas och stärkas, varigenom Jerusalem indirekt kan återförenas med Europa och bli den kristna stad den bör vara. Det fanns säkert många som på 1000-talet betraktade idén om ett korståg till Det heliga landet och en befrielse av Jerusalem som ett befängt påhitt av en snurrig påve. Och ändå befriades Jerusalem och ett kristet kungarike utropades!
Korstågen verkade som bekant på flera plan vitaliserande på den europeiska kulturen. Beträffande mötet med den vid denna tid i många avseenden högtstående islamiska kulturen bör man dock komma ihåg att det avgörande är i vilken anda ett sådant möte sker och hur de erfarenheter som görs mentalt tas emot. Om ett människosinne berikas vid mötet med en annan människa eller med en främmande kultur beror det inte primärt på att denna andra människa eller kultur är rikare utrustad och mer högtstående, utan på att det mottagande sinnet har de kvaliteter som krävs för att tillgodogöra sig och berika sig av vad det möter. Om det inte vore så skulle vi inte ha några integrationsproblem i Sverige eller i västerlandet i övrigt. Det är det ariska sinnets vitalitet, dess öppenhet och uppmärksamma intresse, som är det avgörande här: vad det ser och hur det ser och vilka idéer detta väcker hos det.
Konstantinopel
Det Byzantinska rikets undergång och Konstantinopels fall år 1453 är en olycka som vi européer fortfarande påverkas av. Det är en av de kulturdefinierande förlusterna i Europas historia. Den försvagade de östliga delarna av Europa och framkallade en politisk och andlig obalans som bl.a. bidrog till att göra konflikten mellan reformatorerna och det kyrkliga etablissemanget allvarligare och mera splittrande än den annars hade behövt bli. Europa kan inte återfå förståelsen för vad det är och forma en konstruktiv idé om sin framtid förrän innebörden av detta trauma erkänns fullständigt. Europa kan inte bli helt förrän Konstantinopel befrias från de otrogna. Men hur ska något sådant kunna ske? Är det överhuvud taget möjligt? En lösning som varken är okomplicerad eller oproblematisk men som trots allt inte är orealistisk, och som fr.a. inte bygger på våld utan liksom i fallet med Jerusalems befrielse på en den långa blickens stegvisa och indirekta strategier, innebär att verka för en integration av Turkiet i Europa. Detta kan verka som en motsägelsefull och farlig strategi. Vi vill ju inte ha en ännu starkare muslimsk närvaro i Europa och vi vill definitivt inte att Turkiet ska få ytterligare inflytande över europeisk politik. Vi vill tvärtom att islam ska försvinna från Europa och att Europa ska återvinna sin politiska självständighet och börja föra en utrikespolitik som utgår ifrån dess egna långsiktiga intressen. Att Europa ska bli politiskt starkare och friare är ju själva huvudsyftet med graalmålen.
Den ”byzantinska strategin” är liksom den israeliska en generationsöverskridande strategi utan någon bestämd slutpunkt, eftersom historien inte har någon sådan, och den har liksom den ett flertal krävande men delvis sammanfallande och varandra kompletterande förutsättningar. En av dessa förutsättningar är kampen mot islamiseringen av Europa. Vi måste arbeta beslutsamt och konsekvent för att befria Europa från varje form av muslimsk närvaro och muslimskt inflytande. Moskéer och andra politiska brohuvuden för islam måste avlägsnas och alla muslimer som inte i handling tydligt visar att de är beredda att överge sin våldsideologi och anpassa sig till Europas kristna kultur måste förmås att lämna de europeiska länderna. En annan förutsättning som på ett uppenbart sätt är nära förbunden med denna är återkristnandet av Europa.4 Det måste i alla offentliga sammanhang vara tydligt att kristendomen är de europeiska ländernas religion och kristendomen måste åter bli vägledande inom moral, familjepolitik och socialpolitik. (Kristendomen representerar på dessa områden ett långsiktigt hållbart alternativ till liberalismens och socialismens individualism och materialism.) Därför är kyrkan och kristendomen också en politisk angelägenhet. Genom kristendomen kan vi på ett klart och konsekvent sätt motivera varför muslimerna inte hör hemma här. Om vi istället accepterar en sekulär upplysningsidentitet blir detta betydligt svårare. En sekulär förnuftstro kan varken tillfredsställa vårt behov av metafysisk tro eller besegra islam med argument.5 Kristendomen är m.a.o. ett medel för vår befrielse som det vore oklokt att inte använda sig av.
En annan viktig del av denna strategi, som dessutom är av stor betydelse för den kristna återfödelsen, är arbetet för en försoning mellan Ryssland och övriga Europa och ett återupprättande av de politiska och ekonomiska banden mellan öst och väst. Detta arbete har blivit akut p.g.a. kriget i Ukraina och EU:s bisarra och korttänkta sätt att blanda sig i det på. Istället för att arbeta för fred har man målmedvetet verkat för att eskalera och förlänga konflikten. Detta är under alla omständigheter förvånande och visar med vilken tanklöshet och cynism många av de ledande europeiska makthavarna agerar. Nyckelrollen spelas här av relationen mellan Tyskland och Ryssland. Detta är en geopolitiskt särskilt intressant relation, eftersom Tyskland är Europas centralmakt och det europeiska Ryssland Euroasiens. Banden mellan dessa båda områden utgör således band mellan två politiska och kulturella centra vilka tillsammans förenar Europa och större delen av norra Asien. Det finns i själva verket goda förutsättningar för ett långsiktigt konstruktivt närmande mellan Tyskland och Ryssland, vilket såväl byggandet av Nordstream 1 och 2 som en viss stormakts sprängande av dem är ett konkret bevis på. Ryssland är det största och vitalaste kristna landet i Europa och goda förhållanden mellan Ryssland och övriga Europa är en förutsättning för att Europa ska kunna frigöra sig från USA:s politiska och militära dominans och börja föra en politik som är långsiktigt gynnsam för Europa själv. Samtidigt som goda förbindelser med USA givetvis är önskvärda, eftersom goda förbindelser med andra länder och regioner alltid är något önskvärt, innebär den politik USA och Nato bedrivit sedan det kalla krigets slut så allvarligt negativa konsekvenser för Europa att det på sikt hotar vår existens som självständig världsdel. Under nuvarande förhållanden måste vi därför visa att vi, om vi är tvungna, väljer goda relationer med Ryssland framför USA. En grundläggande förutsättning för denna politik är givetvis att det militära samarbetet inom Europa förbättras och att Europa blir starkare militärt sett. Vi kan inte ha någon långsiktigt konstruktiv relation med ett land som Ryssland om vi inte är en med Ryssland militärt jämbördig part. Att tro något annat är förvisso naivt. Att president Putin önskar – eller önskade – ett fredligt och konstruktivt samarbete med Europa betyder inte att nästa ryska ledare också kommer att göra det. Ett utökat samarbete med Kina kan göra Ryssland mindre benäget att ta hänsyn till Europas intressen. Dessutom måste det ju anmärkas att det är Europas nuvarande ledare som utgör det huvudsakliga hindret för ett fredligt och konstruktivt samarbete med Ryssland, inte Vladimir Putin. Europas krig i Ukraina kan i värsta fall visa sig vara den sista giftiga frukten av de djupgående sociokulturella störningar som fick sitt första stora dramatiska utbrott i 1:a världskriget.
En parentes om EU: Det enda egentliga värde jag kan se med EU är om det utvecklades till ett rent försvarssamarbete/gränssamarbete och återlämnade alla de övriga uppgifter som det så ödmjukt påtagit sig till de enskilda medlemsländerna. Europas ekonomi, som EU en gång sades handla om, har bara blivit svagare i takt med att EU utökat sin kontroll över medlemsländerna, och det EU i övrig ägnar sig åt – transfereringar från bättre organiserade ekonomier till sämre organiserade, repressiv och passiviserande moralpolitik, samarbete med globalistiska organisationer som WHO och WEF – är ju direkt skadligt. Det enda område där EU faktiskt har en möjlighet att fylla en viktig funktion bryr sig organisationen tänkvärt nog inte om: gränsskydd och försvar. (Med tanke på den demografiska utvecklingen i Afrika skulle ett EU med detta syfte knappast sakna arbetsuppgifter!) Det är som om oviljan att fylla uppgifter av reell betydelse för Europas folk och deras framtid bottnar i en rädsla för att det skulle urholka EU-byråkratins maktmöjligheter. Och, ja, så är det ju också, för en kung som verkligen tjänar sitt folk har ju egentligen ingen makt i sig själv. Hans makt betingas av uppgiften och av hur väl han förmår fylla den. Att tjäna folket är för eliten i Bryssel och för eliterna i våra pseudodemokratiska nationalstater lika otänkbart och motbjudande som det någonsin var för hovadeln i det gamla Europas degenererade monarkier. Vi måste till varje pris bli av med dessa skadliga individer! Våld är här en inte bara ett alternativ som måste allvarligt övervägas utan kanske rentav ett led i en nödvändig reningsprocess. Den som använder våld fläckar sig ofrånkomligen med andras skräck och lidande, oavsett hur mycket de som drabbas än förtjänar ett straff, men detta innebär i förlängningen också en möjlighet för oss att konkret ta på oss en skuld som vi i mer abstrakt form redan har p.g.a. av vår passivitet och liknöjdhet och, följaktligen, att i ett nästa steg sona den och rena oss från den. Det risktagande som våldet innebär även för den som utövar det betyder att det i sig utgör en del av en sådan försonings- och reningsprocess. Föreställningen att användandet av våld, hur berättigat och nödvändigt det än är, alltid medför en skuld och därmed ställer ett krav på offer och försoning är genuint arisk och har sin grund i synen på människan, varje människa, som en del av en större ordning eller m.a.o. av ett kosmos. Om människan har rubbat balansen i världen måste hon återställa den. Att återställa en med våld rubbad balans med våld är sällan möjligt, eftersom sinnets balans inte kan återställas på detta sätt. Det kräver försoning och förlåtelse.
Det är bara som politiskt självständig och kristet självmedveten världsdel Europa kan närma sig Turkiet och verka för att detta landområde, som vi under lång tid har haft så många och så nära relationer till, fredliga såväl som krigiska, där den grekiska kulturen var ett dominerande inslag under åtskilliga årtusenden och där Hettiterriket, den första indoeuropeiska stormakten, grundades för drygt 3.500 år sedan, åter kan bli en del av Europa. Genom att anknyta till arvet efter Kemal Atatürk, genom att bygga på de många förbindelser som redan finns och har funnits, inte minst inom arkeologi och fornforskning, och genom att i alla våra relationer med Turkiet inta en lika tydlig och konsekvent positiv ställning till det turkiska folket som en avvisande hållning till islam och dess okristna vålds- och erövrarideologi, kan vi på ett pedagogiskt indirekt sätt visa turkarna hur de kan få vad de i hemlighet alltid har velat: nämligen att bli en del av det Europa där de p.g.a. sin etniska bakgrund känner sig mer hemma, med vars folk de känner sig mer jämlika än med de semitiska, mot att de genom att återuppta Atatürks sekulariseringsprocess avstår från islam i dess politiska uppenbarelseformer. Detta behöver inte utgöra något orealistiskt stort offer för turkarna så länge de inte behöver göra det fullt medvetet och till följd av yttre påtryckningar. Atatürks framgångsrika sekulariseringsarbete under första halvan av 1900-talet tyder på att många turkar, kanske på etniska grunder, inte omfattar islam och det orientaliska med några djupare känslor utan snarare när en önskan närma sig Europa kulturellt. De sekulära krafterna i Turkiet har varit starka fram till för bara några decennier sedan, inte minst inom militären.6 Europas eftergivliga politik gentemot de turkiska islamisterna; det korttänkta femininiserade Tyskland och Sverige tillhör de största syndarna här, har i onödan bidragit till att stärka Erdogan och hans nyosmanska parti samtidigt som det har försvaga den mer europeiskt orienterade oppositionen. Med ett konsekvent och uthålligt motstånd från Europas sida hade den opålitlige och vulgäre Erdogan kunnat göras till en kort parentes i Turkiets historia. Dessutom var ju islam i det Osmanska riket huvudsakligen ett politiskt maktmedel, vars främsta utrikespolitiska mål var Europa. Om Europa nu erbjuder Turkiet vad det alltid har drömt om mot att det avstår från det medel det hittills har använt för att uppnå denna dröm blir medlet till slut framgångsrikt – genom att man överger det! Med tanke på Anatoliens historia borde det dessutom finnas betydande indoeuropeiska element kvar hos stora delar av regionens befolkning, vilket rimligen borde underlätta integrationen ytterligare. Många turkar har ju rent europeiska och mediterranea drag. Att med turkarna besläktade ryttarfolk kan bli européer är, enligt vissa ursprungsteorier, protobulgarerna och magyarerna exempel på. Om den långsiktiga viljan finns är förutsättningarna för ett återeuropeiserande av Mindre Asien kort sagt goda.
Summering
Vi måste i kraft av vårt ariska sinne och i kraft av styrkan hos själva den gemenskap det frambringar verka för att europeisera Israel och Turkiet. Medan detta kan låta som en i det närmaste övermäktigt stor och svår uppgift, inte minst för att det knappast är en målsättning som harmonierar med Israels och Turkiets egna strävanden, behöver detta inte gälla de konkreta politiska mål som denna övergripande viljeinriktning tar sig uttryck i, t.ex. militärt stöd och utökat forskningssamarbete med Israel och ett utvidgat ekonomiskt stabiliserande samarbete med Turkiet. Det avgörande är att det övergripande målet hela tiden är tydligt och närvarande för oss: att Europas och den europeiska kulturens inflytandet över Israel och Turkiet ska öka till en punkt där de i alla väsentliga avseenden utgör europeiska länder. I sinom tid skulle ett återuppfört tempel på Tempelberget kunna stå som en symbol för det judeokristna arvet. I sinom tid skulle Hagia Sofia åter kunna bli en kristen katedral. Detta är hur som helst den typ av mål som kan vägleda Europa och vitalisera de europeiska folken.
Det är således stora och svåra saker som krävs av oss om vi vill överleva som européer. Men det är bara liknande prövande uppgifter som kan hjälpa oss att lära känna oss själva, att åter få kontakt med dem vi verkligen är, att åter väcka oss och tvinga oss att använda det ariska sinnet och den ariska blicken till fullo. Lätta mål med givna lösningar utgör de största riskerna för ett folk. Men av de uppenbara målen är det väl ingen som ifrågasätter nödvändigheten av att befria Europa från islam. Detta är ett givet politiskt mål, men förvisso inget lätt sådant. Detsamma gäller målet att frigöra oss från USA, militärt och politiskt, och ta tillbaka kontrollen över europeisk utrikespolitik. Detta är ett lika nödvändigt mål som den kristna reconquistan, men här handlar svårigheterna mest om att den politiska viljan saknas, att vi är bekväma och att vi bär på en förvrängd tacksamhetsskuld till USA. Denna skuld borde vi kunna befria oss ifrån ganska lätt om vi bättre tänker igenom konsekvenserna av USA:s inblandning i 1914-1918:s europeiska inbördeskrig. USA:s pågående proxykrig i Ukraina skulle möjligen också kunna tjäna oss till vägledning här. Som graalmål betraktade är dessa båda mål emellertid otillräckliga. Den nödvändiga frigörelsen från USA och Nato saknar historisk djupdimension, och problemet med islam är av ett akut och delvis rent polisiärt slag. Här står vi redan inför ett lågintensivt inbördeskrig, fast av ett invecklat och svåröverskådligt slag, där angreppen mot oss, vilket många inom den nya högern varit noga med att påpeka, inte bara och kanske inte ens först och främst kommer från den muslimska invandringsbefolkningen utan från våra egna ”eliter” och deras ordningsupprätthållande och åsiktskontrollerande institutioner. Om inte detta visar oss vad vi måste göra vet jag inte vad som skulle göra det. Ett graalmål karaktäriseras dels av sin historiskt-mystiska dimension och dels av att det är ett självvalt mål vars exakta innebörd och konsekvenser inte är fullt klara för dem som beslutar sig för att uppnå det. Denna innebörd och dessa konsekvenser kommer att klargöras under strävan mot målet och detta klargörande, denna successiva uppenbarelse, är en viktig del av det, eftersom målet både har en yttre och en inre dimension. Det är en strävan som leder till självkännedom och som innebär förädling. Eftersom sinnet är det fundamentala är det i själva verket denna självkännedom och förädling som är det huvudsakliga målet. Den förvandling som graalfinnaren sir Percival genomgår under sitt långa och svåra sökande är lika betydelsefull och lika nödvändig för att uppgiften ska kunna krönas med framgång som Den heliga graalen själv. Sir Percival är den unge mannen från enkla förhållanden som, efter att under slumpartade, ja, nästan komiska omständigheter ha blivit dubbad till riddare, visar sig besitta en inre renhet och styrka som de andra adliga riddarna saknar. Det är genom de svåra prövningarna under sitt sökande som han vinner den styrka och uppnår den renhet som är nödvändig för att han ska kunna förstå vad Den heliga graalen är och kunna ta emot den.
Men samtidigt som vi måste bekämpa islam i Europa ska vi paradoxalt nog vara tacksamma mot islam. Islams mentalitet utgör motsatsen till den ariska mentaliteten. Islams dödskult är motsatsen till den ariska kärleken till jordelivet. Islams syn på människan som en guds slav är motsatsen till den ariska föreställningen om den fria och självständiga människan. I en tid av svaghet och förvirring hjälper oss islam därför att förstå oss själva bättre och att bättre se vad vi är och vill vara. Indirekt har islam också hjälpt till att avslöja svagheten och korruptionen hos det nominaldemokratiska systemet i våra länder och visat att det inte alls är till för folket utan tvärtom betraktar folket som ett medel för dess egen makt. Inom det politiska livet idag finns det två företeelser som är det ariska sinnets raka motsats. Islam är den ena. Den andra är det ideologiskt bärande elementet hos den demokratiska kultur som öppnat för islams västliga expansion: jämlikhetstanken. Mera bestämt den abstrakta och teoretiska föreställningen att alla människor är jämlika och lika värda – oavsett vad de är och vad de gör. (Detta synsätt får till följd att alla människor utbytbara och annullerar därför i realiteten deras inneboende värde.) Ingen tanke kan stå i skarpare motsättning till den ariska föreställningen om den ädla människan. Demokratins jämlikhet är en slag dödskult även den: det ädlas död. Det finns förvisso en arisk jämlikhetstanke: jämlikheten mellan de ädla. Men detta är en praktisk och reell jämlikhet: en jämlikhet mellan människor som verkligen, i sinne och handling, är varandras jämlikar och som har visat detta. Det är en jämlikhet som är ett resultat av övning och förkovran. För att ännu en gång återvända till riddarna, som jag misstänker att jag romantiserar litet grand men som jag likväl inte kan låta bli att se som en av de främsta och tydligast representanterna för europeisk anda, kan den symboliseras av den ceremoni där väpnaren efter många prov slutligen dubbas till riddare av en annan riddare. (Det behöver således inte vara av kungen, och en kung som p.g.a. av sin ungdom ännu inte själv uppnått riddarevärdigheten kan inte dubba någon annan till riddare.) I den ceremonin får jämlikheten sin formella bekräftelse. Ännu en gång måste vi konstatera att det som har varit självklart för alla människor i alla tider har korrumperats intill oigenkännelighet i vår: jämlikhet består mellan jämlikar och bara där. Jämlikhet är inget du äger bara för att du är människa. Det är något du uppnår genom handling – och som du kan förlora genom feghet och falskhet.
Jerusalem och Konstantinopel har inte förlorat sin betydelse för Europa. De är fortfarande två centrala symboler för vad Europa är och för vad det har varit. Att återta dem och integrera dem i europeiskt liv och handlande är liktydigt med att återta Europa och dess framtid. Jerusalem och Konstantinopel är det politiska uttrycket för de ariska folkens gemensamma handlandet. Det har de, medvetet eller omedvetet, varit i tusen år. Om denna strävan hade varit levande och stark hos oss under det splittrade och äventyrliga 1800-talet, när varje europeiskt land gick sin egen väg i industriell och kolonial konkurrens med de övriga, hade 1900-talets brodermord aldrig ägt rum. Och därmed hade inget av det skett som därav följde. Det är således inga små saker det handlar om här. Men varken Jerusalem eller Konstantinopel är några fantasifulla och orealistiska mål. Jämfört med EU:s mål, som saknar historisk förankring och kulturell dimension, är de rentav betydligt mer realistiska – under förutsättning att vad vi vill åstadkomma är europeisk enighet och en europeisk framtid. Det är inte några graaler som vi måste uppfinna. De finns redan, de är verkliga, och vi har en gång hållit dem i våra händer.
Men först och främst måste vi sluta förneka vårt ariska arv och börja vara stolta över vad vi är! Ingen är vad vi är. Ingen kan vara vad vi kan vara. Utan stolthet förlorar den ariska blicken sin glans. Utan blickens glans förlorar världen sin. Och en värld utan glans förlorar sin lockelse och förmår inte längre inspirera till handling. Ingen har sett världen så skön som ariern. Är skönheten inte rentav en skapelse av den ariska blicken? Dess objektiva korrelat?
Ω
Det finns säkert en och annan som vänder sig mot det stora utrymme som kristendomen får i detta resonemang, mot den vikt jag lägger vid denna i flera avseende problematiska religion, men det är ju trots allt kristendomen som lever och verkar i oss, som utgör den levande formen för vårt religiösa arv, och som dessutom i sig bär på viktiga element från andra och delvis äldre, i vissa fall mycket äldre, och ursprungligare trosföreställningar och livsåskådningssätt. Vi har idag inte någon annan levande religion att tillgå än kristendomen och vi måste därför nöja oss med den och använda oss av den. Och det är genom att använda den som vi kan förändra den och utveckla den vidare. Vi kan tillföra den nya angelägna element, som en fördjupad känsla för naturen, och kanske putsa bort eller slipa ned en del andra saker som tilltalar oss mindre. Det är som med det språk vi talar. Vi måste nöja oss med svenskan, eller med det språk vi nu har fötts med, och kan inte gå tillbaka till fornnordiskan eller ännu mindre till urindoeuropeiskan. Men vår moderna svenska bär, liksom de andra germanska och europeiska språken på sitt indoeuropeiska arv, och detta urspråk lever kvar i och genom dessa ännu levande språk. Så vi får helt enkelt acceptera att om vi vill ha en religiös dimension i vårt liv, och jag tror att vi får svårt att klara oss utan det, jag tror att vi får svårt att överleva som folk och kultur utan en sådan livsdimension, så måste den ta kristendomens yttre form. Och eftersom det är religionen, jämte det språkliga arvet, som utgör den starkaste och mest levande gemensamhetsbildande kraften mellan de europeiska folken så är det hos den vi måste söka efter de mål som kan vitalisera och stärka den mellanfolkliga gemenskapen i form av yttre handling. Själv har jag formulerat dessa mål som Jerusalem och Konstantinopel. Må andra formulera dem bättre. Och framför allt: må någon med förmågan att leda initiera vårt sökande efter dessa mål. Vi har alla en roll att fylla i detta sökande, men det är bara en som kan leda, som i sin person kan symbolisera den ledande principen, och som genom att göra detta kan visa oss andra vilken roll som är vår.
Noter
1 Föreställningen om en individuell i bemärkelsen autonom identitet är en av de kulturbärande illusionerna i det sekulära västerlandet. Det är föreställningen om den personliga identitetens oberoende av yttre och alltså opersonliga förhållanden som håller samman ”det fria och jämlika demokratiska” västerlandet. I verkligheten är du inte ingen utan någon, i högsta grad någon, någon bestämd, men det är inte du som bestämmer vem denne någon är utan något annat.
2 För den som inte är informerad om de miljontals tragedier som följt i (de påtvingade) vaccinationsprogrammens spår kan det rentav vara frestande att avfärda de ineffektiva vaccinen som en bluff. Det är de nu inte. De bygger tvärtom på en högst avancerad och potent teknologi. Så potent att läkemedelsbolagen själva inte har full kontroll över den. De allvarliga kvalitetsskillnaderna mellan olika partier av vaccinen visar dessutom att de inte ens har full kontroll över tillverkningen av dem.
3 Den motvilja, ibland gränsande till hat, som vissa judar uppvisar mot de europeiska eller s.k. vita folken; ADL är ett typexempel, är psykologiskt sett högst intressant och avslöjande. (Att ADL och liknande judiska fenomen väcker starkt negativa motreaktioner hos många européer och vita amerikaner är fullt förståeligt men inte desto mindre olyckligt, eftersom det per automatik kommer att tolkas i antisemitiskt riktning och användas som en bekräftelse på att det är riktigt och nödvändigt att bekämpa de ”vita folken” och deras kultur. ADL bör bemötas på det sätt som organisationen förtjänar: med gyckel, ironi och förakt. Kommer de inte att göra antisemitism av det också? Jo, de gör antisemitism av allt som gagnar dem. Men förakt svider.) Den vittnar nämligen om att de är väl medvetna om det europeiska arvets avgörande positiva betydelse för judarna, att de inte vore någonting eller bara ytterst litet utan det, att de trots att de är det av Gud utvalda folket inte vore mycket bättre än de föraktade palestinierna och araberna om de inte hade kultiverats och förädlats under sin långa europeiska historia.* Den är ju faktiskt längre än deras israeliska. I sitt högmod finner dessa i regel amerikanska eller amerikaniserade judar det faktum att det varken är Jahve eller de själva utan vi smutsiga gojim som har gjort dem till vad de är och möjliggjort deras kulturella nivå och socioekonomiska ställning så förnedrande och förödmjukande att de till varje pris måste dölja det – inte minst för sig själva. Det gör de på det psykologiska planet genom hat (den banala standardmetoden) och i den politiska praktiken genom att verka för massinvandring och mångkultur, samtidigt som de passar på att beskylla vita patrioter för rasism och antisemitism. Och om de skulle lyckas i sin föresats att splittra och fördärva de europeiska folken och deras kultur då finns ju bara de själva kvar som bärare av europeisk högkultur – vilket innebär att de ogenerat och oemotsagda kan betrakta den som sin egen skapelse och i den rentav se ännu ett tecken på sin utvaldhet och överlägsenhet! (Ett behov av att vara utvald och stå över andra vittnar inom parentes sagt om svag identitet och är oariskt.) Det rör sig kort sagt om ressentiment, men av en särskilt obehaglig och aggressivt förljugen form, eftersom den uppträder i förening med ett omedvetet självhat. När man konfronteras med illasinnade och moraliskt lågtstående individer som Soros och Greenblatt försöker jag själv tänka på deras motsatser och aktivera min sympati och respekt för de judar som, i likhet med Simone Weil, älskade och beundrade den europeiska kulturen och som med självklarhet såg den som sin egen: ”La tradition chrétienne, française, hellénique est la mienne”. Weil har bland mycket annat skrivit en mycket inlevelsefull analys av det europeiska ureposet Iliaden. (Weils skarpa kritik mot judendomen sådan den framträder i GT; hon vänder sig bl.a. mot den bärande föreställningen om judarna som ett utvalt folk och betraktar den som en form av avgudadyrkan, har typiskt nog renderat henne beskyllningar för judiskt självhat och t.o.m. för anti-semitism!) Vi bör bemöta organisationer som ADL med att lyfta fram positiva exempel som Weil, Proust, Marx, Mahler, Kafka, Wittgenstein, Auerbach, Schönberg m.fl. (att dessa komplexa och spänningsfyllda individer inte alltid var så positiva till sinnes innebär inte att de inte kan tjäna som positiva exempel på vad europeisk kultur kan frambringa!) och förklara att det är de som representerar det sanna judiska arvet. Vad ADL ägnar sig åt genom sina smutskastningskampanjer och sin övriga samhällsundergrävande verksamhet är alltså i praktiken en form av antisemitism, eftersom de genom att vända sig mot det europeiska ofrånkomligen också vänder sig mot de ännu stora och tongivande europeiskt präglade delarna av judenheten.
* Fotnot till en fotnot: Är jag inte snål mot de semitiska judarna nu? Glömmer jag inte den monoteistiska trosuppfattningen, den folkliga utkorelsetanken och den med dessa båda idéer förbundna linjära och djupa historieuppfattningen? Men även om vi accepterar detta som originella och betydelsefulla nyskapelser, vilka via kristendomen fått en uppenbar och svåröverskådligt stor betydelse för den europeiska kulturen, måste vi fråga oss hur djupt förankrade dessa föreställningar var hos det judiska folket under antiken. Var förekommer dessa föreställningar? I en bok, i en skrift skapad av en skriftlärd eller m.a.o. intellektuell elit. Den judiska religionen sådan den möter oss i Gamla testamentet är i många avseenden ett elitprojekt, liksom f.ö. det kristna graalsökandet är det, men dock med den viktiga skillnaden att detta senare projekt inte involverar folket direkt och inte heller strävar efter att göra det. Det kristna graalsökandet är inte ett politiskt maktmedel riktat mot folket, utan en uppgift som syftar till att vitalisera eliten så att den bättre kan fylla sin funktion för folket. Den judiska utkorelsetanken kan däremot fungera som ett sådant maktmedel och gör det också (om det är folket som är utkorat så ”ska alla med”), om än inte alltid med framgång, eftersom folket förståeligt nog gör motstånd mot den. De judiska intellektuella i form av profeter måste gång på gång uppträda för att i de skarpaste och mest dramatiska ordalag tala kungar och folk tillrätta och få dem att göra Guds vilja, d.v.s. de intellektuellas egen. Det motsträviga och klagande judiska folket verkar inte alltid vara på samma våglängd, ha samma mål och värderingar, som den intellektuella eliten. Detta är ju en situation som känns aktuell för oss västerlänningar, och man kan inte låta bli att känna sympati med det judiska folket som tydligen hellre vill få vara ifred och kanske få leva mer som folken runt omkring än dras in i projekt som riskerar att försvåra eller omöjliggöra deras praktiska livsföring. Den ariska strukturen, där en utvald elit arbetar för folket i en form som innebär att folket samtidigt ges möjlighet att arbeta med sitt oberoende av eliten, är mer tilltalande och i grunden mer realistisk och livsbejakande. Dessa funderingar fråntar inte Bibelns skrifter något av deras genialitet och konstnärliga kraft, men kanske var det judiska folket inte mer judiskt i teologisk mening än Europas arbetarklass under industrialiseringen var socialistisk i ideologisk mening. Det teologiska eller ideologiska är liksom det ariska sinnet något som direkt involverar endast en liten minoritet av folket. I det ariska sinnet fall: Arthur och riddarna runt hans runda bord. Med den viktiga skillnaden att det ariska sinnets mera världsliga eller sinnliga inriktning och dess cykliska historie- och tidsuppfattning ligger närmare den vardagliga verkligheten hos folket, i synnerhet folket i en naturbaserad kultur, och därför lättare kan kläs i allmänt tillgängliga symboler och handlingsformer. Ariskt tänkande är inte utopiskt och syftar inte till frälsningen från denna värld utan verkar för att livet i denna världen ska vara så sant och upphöjt som möjligt. Den himmelska Jerusalem är för det ariska sinnet en symbol för jordisk godhet och välfärd. I den långa ariska blickens ljus avslöjar sig utopin som praktiskt omöjlig och teoretiskt meningslös och därför som vilseledande och farlig. Ty om utopin faktiskt vore möjlig att förverkliga skulle den beröva människolivet dess basala incitament: kampen. Och om människan i den förverkligade utopin inte ser det så beror det på att hennes blick är fördunklad och att hon inte längre är den hon en gång var. Hon är som lotusätarna i Odysséen Utopin kan bara realiseras genom att det mänskliga offras. Utopin är då inte längre till för människan utan människan är till för utopin. Det är detta, att människan görs till ett medel, och den självklarhet med vilket det sker, som är det mest skrämmande i de moderna utopisterna globalisternas visioner.
4 Här måste vi paradoxalt nog i många fall börja med kyrkan själv. Även om situationen kanske inte är riktigt så allvarlig som t.ex. den svenska kyrkan kan ge oss anledning att tro; de religiösa villfarelserna består i mycket i ett politiskt korrekt utanverk som kommer att lösas upp och försvinna så snart det förlorar sin förmåga att blända och göra intryck, måste delar av den kyrkliga ledningen bytas ut och prästutbildningen reformeras. Även om ett närmande mellan katolicism, ortodoxi och protestantism är nödvändigt bygger denna splittring på reella kulturella skillnader vilka måste accepteras och respekteras. Att försöka administrera fram en ny europeisk enhetskyrka är varken möjligt eller önskvärt. Däremot kan en gemensam strävan mot graalmålen leda till att nya samarbetsformer växer fram mellan de olika trosriktningarna och till att förståelsen för de andra kyrkornas egenart fördjupas. Det är trots allt intressant att den geografiska uppdelningen på olika trosriktningar ganska väl motsvaras av den etnokulturella uppdelningen i latinskt, germanskt och slaviskt.
5 Den sekulära förnuftstrons verkningar begränsar sig till ett område som definieras av den själv. Det är en illusion att tro att man kan bemöta det irrationella med rationell argumentation. Rationell argumentation kan bara äga rum mellan individer som accepterar förnuftets premisser. Förnuftets basala premiss är den objektiva av kunskapssubjektet oberoende sanningen. En man som identifierar sig som kvinna kan inte fås att ändra uppfattning så länge han inte accepterar sig själv som ett av honom själv oberoende existerande faktum. Det är inte förvånande att den sekulära förnuftstron och den naturvetenskapliga metoden växt fram just i Europa, eftersom dessa intellektuella attityder är nära besläktade med arisk mentalitet och med den långa blicken. Men den ariska blicken kan se förbi även förnuftstro och vetenskap och inse nödvändigheten av myt, religion och metafysik.
6 Kan det vara ett arv från janitsjarerna? Dessa elitregementen rekryterades huvudsakligen ur grupper av kristna pojkar vilka tillfångatagits under angrepp och plundringståg mot grannländerna.
Om skribenten: Jonas Åberg
