Den rumänska prinsessan log,
log och strök undan en lock
av det lockiga mörka håret,
den envist fallande locken,
och detta vaga leende var
som världen sammanfattad.
Balaşa, svarade jag, Balaşa,
världen brinner och du ler,
ler som du ännu gör
på ditt fotografi, och Balaşa log,
fast litet sorgsnare nu,
som om hon plötsligt mindes
något ifrån bergen i sin barndom
i de höga cypressernas sus,
som om hon hörde något komma
genom det täta regnets brus,
något som skulle fåra henne
intill oigenkännelighet och ge
detta leende dess evärderliga
gåta, dess evärderliga charm.
Världen brinner, Balaşa,
sade jag, världen brinner,
den blir sig aldrig lik igen,
och du ler på ditt fotografi,
ler i regnet som faller så tätt
genom tiden att inga utvägar
finns, att inga hemvägar
finns, att det enda som finns
är bråddjupet där vi står,
där vattnet faller, där det brusar
som skulle det brusa för alltid…

Not

Balaşa Cantacuzino/Cantacuzène (1899-1976), rumänsk prinsessa och konstnär av fanariotiskt ursprung, väninna och älskarinna till den engelske äventyraren, reseförfattaren och militären Patrick Leigh Fermor (1915-2011). Sina livfullt nostalgiska skildringar av sin ungdoms fotvandringar genom det tidiga 30-talets Europa och av grekiskt landsbygdsliv till trots är väl Leigh Fermor mest känd för att våren 1944 ha lett tillfångatagandet och bortförandet av befälhavaren för 22:a luftburna infanteridivisionen på Kreta, generalmajor Heinrich Kreipe (1895-1976). Det finns ett Youtube-klipp som visar deras, inte minst från Leigh Fermors sida, ytterst respektfulla, ja, nästan ömsinta återseende i en grekiskt tv-studio 1972. I denna dikt, som är en rolldikt (är inte all dikt det?), kan vi tänka oss att det är en åldrad man i ett söndrat Europa som i minnet talar till sin ungdoms älskade på andra sidan tiden. Vi kan tänka oss andra möjligheter också, men inte vad som helst, som skojaren Olof Lagercrantz inställsamt påstod när han i sitt förord till Ingvar Björkesons översättning av Dantes Divina Commedia uppmanade läsaren att läsa hur han ville, ty vårt läsande, liksom vårt skrivande, måste syfta till förståelse och vägledas av sanningen. Annars förvandlas skriften från ett fönster till en spegel. Och speglar är en farlig form av blindhet, eftersom de gör oss blinda för vår egen blindhet.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.