Om de sociala förgreningarna och deras betydelse. Om vad de är och hur de fungerar. Om återkopplingar och återkopplingsmekanismer. Om hur återkopplingar fungerar och vad de gör.
En social förgrening är när en eller flera agenter avskiljer sig från andra agenter i syfte att utföra en uppgift av något slag. Förgreningen är i detta fall av sådan art att den är en förutsättning för att uppgiften ska kunna utföras, den kan i praktiken inte utföras utan en föregående förgrening, och uppgiftens utförande är det konkreta belägget på att förgreningen har ägt rum. Eftersom det är uppgiften som utgör drivkraften för agenten/agenterna behöver förgrenandet som sådant inte vara medvetet eller avsiktligt.
Exempel på sociala förgreningar: Skogshuggaren som tar sina verktyg och går ut i skogen för att fälla ett träd. Columbus som seglar iväg för att hitta en ny sjöväg till Indien. Barnet som lämnar hemmet på morgonen för att gå till skolan. Ingenjören som går in i sin verkstad för att tillverka en prototyp av sin uppfinning. Vetenskapsmannen som experimenterar i sitt laboratorium i syfte att utveckla sin teori. Proust som sitter i sitt ljudisolerade arbetsrum och skriver på sin roman. Biet som lämnar kupan för att hitta nya blommor. Myrarmén som tågar ut för att ta andra myror till fånga och göra dem till slavarbetare. O.s.v.
Exempel på sociala återkopplingar: Skogshuggaren som återvänder hem till sin familj med lönen för sitt arbete. Columbus som berättar om sina upptäckter för kung Ferdinand och drottning Isabella. Barnet som berättar om sin skoldag för sina föräldrar. Författaren som skickar sitt manus till förlaget. Biet som genom sina dansande rörelser beskriver för de andra bina hur de ska flyga för att komma till den nya ängen. O.s.v.
Exempel på sociala koordinationer: Skogshuggarens hustru som anpassar sina inköp i handelsboden efter makens inkomster. De äventyrare som följer i Columbus spår för att undersöka och exploatera de möjligheter hans upptäckt rymmer. Föräldrarna som kontaktar skolan med anledning av något oroande som barnet sagt i hemmet. Fabrikören som påbörjar masstillverkningen av ingenjörens uppfinning. Bina som följer anvisningarna och flyger iväg mot den nya ängen. O.s.v.
Som exemplen antyder finns det en stor mängd inbördes högst olikartade förgreningar, återkopplingar och koordinationer. Det är viktigt att betona att dessa grundläggande sociala element inte är begränsade till den mänskliga sfären, vilket exemplen också visar.
Social förgrening kan synas vara ett alltför enkelt och ytlig begrepp för att kunna förklara något. Men det är inte alla levande varelser som kan förgrena sig socialt, det är inte ens alla sociala eller grupplevande varelser som kan det (under förutsättning att förmågan till förgrening inte betraktas som en aspekt av vad det är att vara en social varelse), och alla de varelser som kan göra det gör det inte på samma sätt eller med samma konsekvenser.1 Tack vare begreppets enkelhet kan vi urskilja likheter och skillnader mellan en mängd högst olikartade livsformer.
Förgreningarnas och återkopplingarnas logik och deras relation till koordinationerna
Förgreningarna är det elementära uttrycket för en agents självständighet, d.v.s. för hans förmåga till av inre drivkrafter och (medvetna) motiv styrt handlande. Eller rättare sagt: förgreningarna i förening med återkopplingarna är det. Alla förgreningar är inte en följd av självständigt handlande och det är bara genom återkopplingarna som vi kan veta vilka förgreningar som är det. Förmågan att förgrena sig från varandra och att återkoppla till varandra är vad det på ett elementärt logiskt plan innebär att vara en självständig agent.
Koordinationerna är ett resultat av återkopplingarna och alltså indirekt av förgreningarna. Om en återkoppling resulterar i en koordination eller inte beror på återkopplingens art och på hur de inblandade agenterna reagerar på återkopplingen. Koordinationerna är en utgångspunkt för nya förgreningar. En förgrening kan vara ett sätt för en agent att koordinera sina handlingar med andra agenters.
Den självständiga handlingsförmågan finns där oberoende av om agenten använder den eller inte, men det är genom förgreningarna som den visar sig – såväl för andra som för agenten själv. Det är således genom förgreningarna som agenten kan lära känna sin självständiga handlingsförmåga och som han kan lära känna sig själv som agent. Det är genom förgreningarna som andra agenter kan lära känna honom som agent och som han kan lära känna dem som sådana.
Förgreningens art bestämmer återkopplingens art. I skogshuggarens fall kan återkopplingen bestå i den ved han har med sig hem till familjen. Denna ved är inte bara en källa till värme och inkomster, med allt vad detta innebär, utan den är också ett tecken på något, först och främst på skogshuggarens arbete i skogen men indirekt också på hans relation till dem som är beroende av det, samt en utsaga om världen och dess beskaffenhet, t.ex. att den är en plats där det finns skogar och där det går att skaffa ved. Men återkopplingen gäller inte bara veden som sådan utan också dess mängd och kvalitet m.m. Den kan även avse andra saker som vedhuggaren har varit med om eller hittat under sitt arbete i skogen. En till synes så enkel handling som att återvända hem med en last ved kan rymma en stor mängd olikartad information. Och då har vi ännu så länge bara talat om vad vedhuggaren har med sig hem, inte om hans reaktioner och utsagor i övrigt.
En förgrening förutsätter logiskt sett något icke förgrenat som den kan förgrena sig ifrån. En social förgrening förutsätter en gemenskap som den utgår ifrån. Denna gemenskap behöver inte vara stark och varaktig som t.ex. en familj utan kan vara tillfällig och av begränsad omfattning, men den måste under alla omständigheter utgöra en motsats eller kontrast till förgreningen för att det ska vara meningsfullt att tala om den och gå att identifiera den.
Förgreningens art och innebörd kommer i mycket att betingas av gemenskapens art och innebörd, men det ligger i förgreningens logik att den inte är helt och hållet betingad av gemenskapen utan dessutom betingas av egenskaperna hos den agent som förgrenar sig. Om det inte vore så skulle i realiteten inga förgreningar äga rum.
Det är tänkvärt att det normalt är förgreningarna från de starkaste och intimaste gemenskaperna som är de mest genomtänkta och målmedvetna. Det är när gemenskapen betyder som mest för individerna som förgreningarna ifrån den också gör det. Binas livsviktiga insamling av blomsternektar är ett exempel på detta.
Att en förgrening förutsätter en gemenskap av något slag innebär att varje förgrening också förutsätter föregående koordinationer, eftersom varje möte eller kontakt mellan oberoende agenter, hur tillfälligt det än är, innebär att deras handlingar koordineras med varandra i något avseende.
Det finns logiskt sett inget som säger att en förgrening måste leda till i ett nytt möte, att den måste utmynna i en ny eller återupptagen gemenskap, med därmed sammanhängande koordinationer. Vi behöver bara tänka på en skogshuggare som går ut i skogen och försvinner för alltid för att inse att det förhåller sig så. Det finns därför inte några garantier för att en förgrening ska resultera i någon form av återkoppling. (Detta gäller även gäller när den faktiskt utmynnar i ett nytt möte.) Empiriskt sett leder så gott som alla förgreningar till nya möten, återkopplingar och koordinationer. Dessa följder är i själva verket viktiga incitament bakom de flesta förgreningar. Oavsett om man är medveten om det eller ej så förgrenar man sig som regel för att sedan kunna återkoppla och koordinera sig igen. Även den starkaste och självständigaste agent skulle dra sig för att förgrena sig från en gemenskap om han inte trodde att han kunde återvända till den igen, och för de flesta är återvändande väl så viktigt och meningsbärande som själva förgrenandet.
Samtidigt som koordinationerna är en förutsättning för förgreningarna är förgreningarna en förutsättning för återkopplingarna. Utan förgreningar inga återkopplingar. Men det är agenternas handlande efter förgreningen som avgör om det blir någon återkoppling eller inte och vilken den i så fall blir. Förgreningen är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för återkopplingen.
Den grundläggande förutsättningen för att ett nytt möte eller en återupprättad gemenskap ska resultera i en återkoppling är att kontakten mellan agenterna präglas av den föregående förgreningen och att åtminstone någon icke förgrenad (eller på annat sätt förgrenad) agent i något praktiskt relevant hänseende påverkas av den förgrenade agentens återkomst. Skogshuggarhustrun som får pengar av maken till att göra nödvändiga inköp för är ett lika vardagligt som viktigt exempel. I många sociala sammanhang är återkopplingar av detta slag i det närmaste ofrånkomliga, man kan helt enkelt inte undvika dem även om man skulle vilja det, medan de i andra inte är det. I ett urbant samhälle kan en man återvända hem till sin lägenhet efter arbetet utan att det har någon betydelse för någon annan än honom själv. Återkopplingarnas närmare innebörd och deras konsekvenser är ett område som rymmer så många möjligheter att det är svårt att säga något generellt om det. För att återvända till skogshuggarparet så kan hustrun reagera med alltifrån glädje till besvikelse över makens lön, vilket i sin tur kan påverka makens humör och arbetslust på diverse sätt.
Även om ett möte inte nödvändigtvis ger upphov till någon återkoppling kan återkopplingar i gengäld uppstå även utan några fysiska möten och deras effekter kan sträcka sig längre än dem, t.ex. genom att agenterna använder sig av språklig kommunikation och av estetiska gestaltningsformer. Användningen av pengar är ett annat sätt att sprida förgreningarnas effekter utanför det möte som avbryter den. Genom kommunikationsmetoder som dessa kan information om en förgrening sprida sig i vida kretsar och nå agenter som aldrig har mött den förgrenande agenten och kanske inte ens vet vem han är. Det finns ett stort värde i denna informationsspridning, fr.a. för att det underlättar koordinationerna i samhället och ökar deras antal. Och koordinationerna är ju det sociala livets byggstenar. Det kommer därför att finnas ett starkt intresse i en social organisation av att möjliggöra och underlätta återkopplingar som inte kräver fysiska möten och gemenskaper, d.v.s. som inte förutsätter konkret socialt liv.2
Sociala agenter som människan kommer att söka efter nya och bättre återkopplingsmetoder, de kommer att prioritera återkopplingsmedel som är så effektiva och mångsidiga som möjligt, vilket innebär att de i möjligaste mån kommer att prioritera sådana som gör dem mindre beroende av direka fysiska kontakter. Värdet av effektiva återkopplingsmekanismer, vilket kan översättas i ökad och förbättrad koordination, kommer att prägla den sociala organisationens utveckling och fungera som ett evolutionärt urvalskriterium. När vi väl har en social organisation som är så beskaffad att den tillåter indirekta och abstrakta återkopplingar kommer fördelarna hos dessa återkopplingsmekanismer att påverka den sociala organisationens fortsatta utveckling. Varje konkret gemenskap, t.ex. en familj, är praktiskt begränsad och kan inte omfatta hur många individer som helst, bl.a. för att det gör den sociala kännedomen och kontrollen alltför besvärlig och kostsam.3 Genom sin fysiska intimitet, där konkreta erfarenheter dominerar över abstrakta kunskaper, är den även informativt sett begränsad och ineffektiv. Indirekta och abstrakta återkopplingar möjliggör i princip gränslösa förgreningar.
Hur ska de sociala förgreningar som utförs av olika agenter på skilda platser och vid skilda tidpunkter kunna förenas med varandra och samverka? Återkopplingarna, d.v.s. de reaktioner som de möten som avslutar förgreningarna ger upphov till, är en förutsättning för detta. Förgreningarnas innebörd och deras verkningar försvagas och upplöses i samma mån som dessa möten förlorar sin mening och inte ger upphov till några (tydliga) reaktioner.4
Återkopplingarna bildar ett mönster över gjorda förgreningar. De rymmer därigenom en vetskap om var nya förgreningar kan göras och indirekt om var nya möten och återkopplingar kan uppstå. Genom att representera återkopplingarna i extern form, t.ex. som grafiska beskrivningar (en karta över den Nya världen), i form av fysiska symboler (ett krucifix eller en tatuering) eller genom priser på varor och tjänster, kan man skaffa sig överblick över detta mönster och få tillgång till de kunskaper det rymmer.
Medan återkopplingarna är av stor betydelse för att den enskilde agenten ska kunna förbinda sina separata handlingar med varandra på ett bättre sätt och göra dem mer konsekventa och kraftfulla, är de helt nödvändiga för att olika agenters förgreningar ska få kontakt med varandra och kunna förbindas till det nätverk av mer eller mindre samverkande och motverkande handlingar som vi kallar det mänskliga samhället.
Om vi skiljer mellan erfarenhet och information, mellan det vi själva upplever och det vi får höra av andra, utgör återkopplingarna grunden för informationen i samhället. Det är återkopplingarna som informerar oss om sådant som vi inte vet, som berättar för oss om nya och kanske viktiga och nyttiga saker. Skogshuggaren berättar för sin hustru om lodjuret han såg när han var ute i skogen och hans hustru berättar för honom att köpmannen i byn har höjt priset på mjöl. O.s.v. Vi inser lätt att det omtumlande i ett möte med det sällsynta och skygga lodjuret inte kan förmedlas i ord (eller i bilder, om nu skogshuggaren råkat ha en kamera med sig), men detsamma gäller den betydligt vardagligare fast för den skull inte okomplicerade erfarenheter av att behöva betala mer för sina matvaror än man väntade sig. Teckenmässig information är inte detsamma som erfarenhet och kan inte ersätta den. Båda kunskapsformerna har sina fördelar respektive nackdelar. Det är därför viktigt att de får möjlighet att komplettera varandra.
Våra erfarenheter kan förvrängas på olika sätt och av olika orsaker, t.ex. av sjukdom och stress eller p.g.a. våra begränsade förståndsförmågor, men de är inte osanna. De kan vara oklara och förvirrade men de kan inte vara falska, eftersom falskhet förutsätter en avsikt eller en aktivitet. Med informationen uppstår också osanningens möjlighet. När man kan informera en annan människa om något kan man också hitta på något eller ljuga för henne. En värld bestående av enbart information kan logiskt sett vara alltigenom falsk.5 Det enda fungerande korrektivet mot informationens svagheter är den personliga erfarenheten. (De teorier vi har bygger, hur avancerade de än är, på erfarenheter och information.) När det kommer till sanningen har vi därför goda skäl att fortsätta vara lutheraner och hålla fast vid att relationen till verkligheten (till Gud eller världen) djupast sett är personlig och inte kan förmedlas till oss av någon annan människa eller genom en institution. Ingen kyrka, religiös eller världslig, kan säga oss vad som är verkligt eller vem Gud är. Därmed inte sagt att vi inte bör lyssna, och lyssna uppmärksamt, när andra talar om sina erfarenheter av verkligheten eller av Gud.6
Falska eller illusoriska förgreningar = falsk eller illusorisk information. Det är genom den (teckenbaserade) information som överförs vid ett möte, eller rättare sagt genom det som till formen ser ut som information som överförs vid vad som till formen ser ut som ett möte, som föreställningar om icke existerande förgreningar kan uppstå. Skogshuggaren hittar på att han såg ett lodjur för att avleda hustruns uppmärksamhet från att han fick mindre uträttat än vanligt. Hustrun ljuger om att köpmannen höjt priset på mjöl för att få mer pengar av sin make. O.s.v.
Samtidigt som återkopplingarnas avgörande värde ligger i deras praktiska konsekvenser (t.ex. skogshuggarens lön och vad familjen kan använda dessa pengar till) gör sanningsdimensionen hos informationen, d.v.s. att den representerar något, hänvisar till något (som kanske inte finns), att det även blir viktigt för de inblandade agenterna att förstå hur återkopplingarna går till, hur man åstadkommer dem, för att de ska kunna ta reda på om det rör sig om en riktig återkoppling efter och med anledning av en förgrening av det slag som påstås. Vid ett fysiskt möte mellan sedan förut välkoordinerade agenter, som t.ex. när skogshuggaren som vanligt kommer hem till sin hustru på kvällen, kan man normalt få veta allt man behöver med praktiskt och känslomässigt fullt tillfredsställande säkerhet. Det finns inget utrymme för meningsfullt tvivel. Om skogshuggaren kommer hem med en last ved vet hustrun var han har varit och vad han har gjort. Men i många fall vet vi inte vad som har hänt eller har skäl att vara osäkra på det. Kanske känner vi inte den person vi möter, kanske har vi aldrig sett honom före den påstådda förgreningen; om Ferdinand och Isabella t.ex. inte hade vetat vem Columbus var och inte själva hade bistått honom på hans expedition hade de förmodligen kastat honom i fängelse istället för att lyssna på honom, eller så är vi inte själva närvarande vid mötet utan får kännedom om det genom andra. Samtidigt som de indirekta och abstrakta återkopplingarna öppnar för en mängd nya och produktiva koordinationer öppnar de också för påhitten och lögnerna. Det är alltså samma faktorer som åstadkommer fler återkopplingar och koordinationer som möjliggör de påhittade återkopplingarna och den falska informationen om förgreningar. Den praktiskt väsentliga följden av dessa påhitt och lögner är att de koordinationer eller koordinationsförsök som bygger på dem kommer att vara helt eller delvis illusoriska. Om Columbus för att dölja ett pinsamt misslyckande hade hittat på sin upptäckt skulle många ha förlorat stora summor pengar och kanske gått under i sina försök att upprepa hans seglats. Fast vi får inte heller glömma att vi kan ha stort nöje av påhittade resor och äventyr, som Gullivers resor och Skattkammarön. Och i det komplexa spelet mellan två människor som står varandra nära och är beroende av varandra, som skogshuggaren och hans hustru, kan sanningsavvikelserna rentav, efter irriterade och upprörda ord, föra till försoning och djupare gemenskap.7
Hur kan man pröva sanningshalten hos en återkoppling? Hur kan man ta reda på om en förgrening verkligen har ägt rum? Och hur avgör man, generellt sett, om man ska koordinera sin handlingar med en förgrenad agents eller inte? Ferdinand och Isabella kan kräva av Columbus att han presenterar en karta över sina upptäcker, att han har med sig nya saker från de platser han påstår sig ha besökt och, först och främst, att det han säger kan bekräftas av andra. Skogshuggarens hustru har det enklare: hon kan nöja sig med att maken lägger rätt summa pengar på bordet. Ett effektivt sätt att pröva informationshalten på är genom att av den förgrenade agenten kräva en återkoppling i form av en produktiv handling. För att göra kravet rimligare kan man vara beredd att betala för dess utförande. Pengar eller andra betalningsmedel kan på detta sätt indirekt användas för att upprätthålla sanningen i samhället och förhindra att lögner och halvsanningar utbreder mellan oberoende agenter. En produktiv handling är alltid en handling med kvalitet. Om någon påstår sig ha varit gesäll hos en mästare i en annan stad (förgreningen) och av honom lärt sig sitt hantverk och erhållit sitt mästarbrev (förgreningens följder) kan vi som återkoppling kräva att han visar vad har lärt sig genom att tillverka eller laga något. Det är en utmärkt och för samtliga inblandade tillfredsställande och produktiv återkoppling. Vi erhåller en produkt/tjänst av god kvalitet och den unge mästaren får ett gott rykte och kan etablera sin verksamhet ibland oss. Flera kommer att vilja koordinera sina handlingar med den nye hantverkaren, och hans verksamhet (och liv i övrigt) kommer att knytas allt närmare till de övriga verksamheterna i staden i en för alla inblandade utvecklande och stärkande process av ömsesidig nytta. Men hans konkurrenter då? De får dels en möjlighet att lära sig nya saker av den nye mästaren och dels ett förstärkt incitament att förbättra kvaliteten på sitt eget arbete. Och de som inte kan eller vill detta får istället ett incitament att byta verksamhetsområde, d.v.s. finna andra och för helheten, i det här fallet staden, långsiktigt bättre sätt att koordinera sina handlingar med andra agenters. För vad vi talar om här är inte en lek utan bestående konsekvenser utan livet självt, och det rymmer både sina tillfredsställande och otillfredsställande element, både sina glädjeämnen och sorger. Koordinationerna är en erfarenhetsbildande och lärande process.
Ju mer teoretiskt och abstrakt det vetande är som någon säger sig besitta desto svårare är det att testa genom produktiva handlingar. Denna svaghet utgör i realiteten ett (av flera) incitament bakom sådana företeelser som gudaingivna uppenbarelser, ideologiskt betingade insikter och akademiska teorier och resonemang. Dessa typer av påståenden går inte att kritisera och underkänna lika effektivt som praktiska kunskaper. En klockas kvalitet verifieras av att den visar rätt tid. De mekanismer som gör att de personer som producerar denna typ av (svårverifierade) påståenden ändå kan skaffa sig (hög) status och (stort) inflytande är ytterst fascinerande och socialt betydelsefulla. Dessa mekanismer är en nyckel till att förstå mycket av det som förefaller besynnerligt hos det mänskliga samhället.
Om (de positiva) koordinationerna representerar samarbete och gemenskap representerar förgreningarna frihet, ibland frihet från gemenskapen med dess ofrånkomliga krav och begränsningar. Men genom friheten kan nya koordinationer uppstå, och alltså nya exempel på samarbete, nya former för samarbetet och nya eller förstärkta gemenskaper. Det finns många koordinationsmöjligheter som bara kan uppstå genom att agenterna utnyttjar frihetens möjligheter. Denna dialektik mellan frihet och samarbete är av grundläggande betydelse för att det sociala livet ska fungera. Försämrar man frihetens möjligheter försämrar man således gemenskapens.
När myrorna lämnar stacken och går var och en åt sitt håll för att utföra sina arbetsuppgifter kan de också mötas på nytt, på nya sätt och på nya ställen, och där känna igen varandra och utbyta information med varandra. Återseendets energiska glädje har sin rot i skilsmässans långsammare sorg. Även vi människor måste alltid komma tillbaka till varandra. Under förutsättning att vi vill förbli vad vi är. De som inte återvänder förvandlas så småningom till de ihåliga människor som T. S. Eliot talar om i sin dikt.
Det är en sak att aldrig ha känt någon gemenskap. Det är en sak att tvingas leva utanför gemenskapen, som Robinson på sin ö eller en fånge i sin cell, och en helt annan att inte vilja eller klara av att vara en del av den eller av bekvämlighet och självupptagenhet inte vilja återknyta till den. Det är ur den gemenskapsskyende rädslan eller egoismen som tomheten växer. Robinsons inre liv är rikt och stark. Kanske är det rentav rikare och starkare nu när han han tvingas leva ensam på sin ö än när han befann sig mitt ibland storstadens människor? Fångens ensamhet och förtvivlan är en väg för honom att ta sig ut ur sig själv. Hans tomhet är inte självvald. Den är ett lidande, med lidandets möjlighet till pånyttfödelse och mening. En fånge kan möta sin frälsning i fångenskapen. Narcissisten och sociopaten kan det inte. Ty de är fångna i sig själva.
Stacken i myrornas fall och lägret, byn eller staden i människans fall utgör ett koordinationscentrum. Fixerade koordinationscentra underlättar mötena och återkopplingarna och därmed koordinationerna. Ett gemensamt koordinationscentrum innebär i sig självt en återkoppling.
Återkopplingen: ”Var har du varit?” ”Jag har varit…” Biet har sin dans, myrorna sina kemiska och taktila signaler och människan sitt språk. Men återkopplingar består inte bara i beskrivningar och förklaringar på ett eller annat språk. Även det man gör och det man har med sig när man återvänder kan fungera som återkopplingar. Barret som myran släpar hem för att använda som byggnadsmaterial är också en återkoppling – samtidigt som det är ett högst konkret medel till koordination. Detsamma gäller pengarna skogshuggaren har med sig hem till sin hustru och de rikedomar upptäckarna för med sig tillbaka från sina äventyr på andra sidan havet.8
Det är viktigt att inse att det mesta som sägs och görs och presenteras är eller kommer att fungera som sociala återkopplingar vilka påverkar de hemmavarande och som genom att påverka dem påverkar det koordinativa navet i dess helhet. Det är svårt att göra något som är socialt helt betydelselöst. Man bestämmer inte heller själv vad som är betydelsefullt och vad som inte är det eller exakt vilken betydelse en viss handling har. När det gäller handlingar har den agerande inte tolkningsföreträde. Han kan säga att han ville göra det eller det eller avsåg det eller det, men det är konsekvenserna av hans handlingar, deras resultat, som räknas – för andra, men indirekt även för honom själv, eftersom resultatet återverkar på honom genom de följder det får för andras agerande.
Vi ska inte överdriva betydelsen av medvetna och avsiktliga kopplingar, fr.a. ska vi inte göra misstaget att tro att de är de enda som räknas eller bör räknas. De medvetna återkopplingarna är långt ifrån alltid de bästa, exaktaste, verkningsfullaste eller informationsrikaste. De tenderar också att lyfta fram agenten själv, hans jag eller personlighet, framför hans handlingar. De kan därmed bli oklara och missvisande.
Myror och människor
Agenter med självständig rörelseförmåga, som t.ex. myror och människor, har ett större behov av samarbete och mer att tjäna på det än orörliga eller osjälvständiga agenter. Men med den självständiga handlingsförmågan kommer samtidigt ett (förstärkt) behov av fixerade samarbetsformer, d.v.s. former som är givna oberoende av de enskilda agenterna själva, samt ett krav på ett gemensamt praktiskt centrum av något slag som deras förgrenande handlingar kan utgå ifrån och återvända till: en plats i det fysiska rummet för regelbundna möten, återkopplingar och koordinationer. Om en sådan plats saknas kommer alltför mycket i de självständiga agenternas gemensamma liv handla om slump och tillfälligheter för att samarbetet ska vara lönsamt, d.v.s. ge ett energiöverskott, och alltså möjligt. Myrorna har detta gemensamma centrum i sin myrstack. Myrstacken utgör navet i deras verksamhet, deras kommunikationscentrum och reproduktionscentrum, från vilken de förgrenar sig åt olika håll och dit de alltid återvänder igen med nya resurser av skilda slag.
För människans del är saken mer komplicerad, bl.a. för att hennes självständighet i högre grad är inlärningsbetingad och idéstyrd. Människans gemensamma centrum består inte primärt i en fysisk plats utan i den hierarkiska funktionsordningen inom en grupp besläktade individer, en familj eller klan, där en del av gruppen har mer statiska uppgifter medan andra, bl.a. tack vare detta, kan fylla mer dynamiska funktioner. Det innebär att även om gruppen i sin helhet förflyttar sig i rummet, vilket de ursprungliga jägar- och samlarsamhällena regelbundet gjorde, bildar en del av gruppen alltid en lägerplats (mötesplats) för dess andra delar. Typiskt sett är det kvinnor och barn samt äldre gruppmedlemmar som bildar lägret, medan männen förgrenar sig mer eller mindre långt bort ifrån det. Det har således alltid funnits ett moment av bofasthet hos människan. Man har alltid slagit läger. En del av familjegruppen befinner sig alltid på en bestämd plats dit resten kan återvända för att återkoppla och koordinera. Denna kombination av statiskt och mobilt utgör själva nyckeln till människans överlevnadsstrategier och anpassningsförmåga. Vi har ingen anledning att tro att dessa villkor inte gäller fortfarande. Bofasthet är inte ett praktiskt val utan en koordinativ nödvändighet för såväl människor som myror. Jordbrukets uppkomst innebär inte något nytt härvidlag. Det nya med jordbruket ligger i att människans produktivitet i allt högre grad kommer att knytas till själva mötesplatsen eller lägret och till fixerade punkter i dess närhet. De första ansatserna i denna utveckling är domesticeringen av lättförflyttade djur som får och getter och av snabbväxande gräsarter med näringsrika frön.9
Jordbrukets utveckling är i sin tur en förutsättning för städernas uppkomst. Det är genom det energiöverskott jordbruket producerar, tack vare nya kunskaper och bättre verktyg och ett runt dessa faktorer vidareutvecklat samarbete, och den ökning av folkmängden som detta ger upphov till, som städerna kan växa fram. Genom det växande antalet agenter möjliggörs eller snarare nödvändiggörs nya förgreningar från boplatserna, och vissa av dessa kommer förr eller senare att återkoppla till varandra och upptäcka möjligheterna hos ett utbyte mellan separata jordbrukande gemenskaper eller mellan mer bofasta grupper och mer nomadiska. Liksom tidigare kommer man att se ett värde i förutsägbarheten och regelbundenheten hos detta utbyte, d.v.s. i att det äger rum på en på förhand bestämd plats som är så beskaffad att den ger ett så positivt utbyte som möjligt för så många agenter som möjligt, vilket bl.a. innebär att den inte får ligga för långt borta, att det är möjligt att transportera varor till och från platsen utan att utsätta sig för några större risker och att det råder ”lag och ordning” där. Detta är grunden till den marknad eller marknadsplats som städerna växer fram runt på samma successiva och prövande sätt som den tillfälliga bofastheten utvecklas till en allt mer permanent jordbrukskultur. Städerna är knutpunkter i jordbruksbygderna. Städerna är inte möjliga utan jordbrukssamhällena. De fyller ingen funktion i en nomadiserande tillvaro, där tillfälliga mötesplatser för utbyte kan upprättas när och var som helst.
Det kan se ut som om myrorna använder sig av den motsatta strategin och börjar med staden. Men myrorna har den fördelen framför människan att de alla vet vad de ska göra och att alla förstår varandra hela tiden. De behöver inte experimentera och pröva sig fram. Myror är inte heller några faustier. De hyser ingen längtan efter något annat.
Torget
Ett torg är en handelsplats i en stad. När en stad börjar växa fram runt en handelsplats och handelsplatsen utvecklas till en stad blir handelsplatsen ett torg i staden. Men liksom vi definierar staden funktionellt så definierar vi torget på samma sätt. Torget är den eller de platser i staden där agenterna möts och byter resultatet av sina produktiva handlingar med varandra – eller rättare sagt försöker göra det, för även de byten som inte blir av och de överenskommelser som misslyckas eller bryts spelar en viktig roll för koordinationerna. Torget är stadens funktionella centrum. Utan ett torg är en stad inte någon stad. Det var genom att handelsmän och försäljare drogs till de härläger vilka romarna under sina erövringståg anlade på strategiska platser runt om i Europa som dessa härläger senare kunde utvecklas till städer. Härlägren var attraktiva som handelsplatser, inte minst för att de uppfyllde flera av de villkor som nämndes ovan, som t.ex. att det fanns en stark ordningsmakt där.
Med ett torg menar vi alltså inte bara en öppen plats någonstans i staden, där man köper och säljer saker, utan även affärsgatorna med sina butiker, verkstäder och kontor, d.v.s. alla de rum där affärer kan göras upp och byten av varor och tjänster genomföras. Olika varor och tjänster har olika transaktionsförutsättningar. Vissa överförs bäst utomhus, t.ex. byggvaror, andra i ett för alla lättillgängligt men väderskyddat utrymme, t.ex. kläder och matvaror, och åter andra, som t.ex. lån och överföringar av kapitalvaror, i en sluten och avskild miljö. I ett senare tekniskt utvecklingsskede hör även icke fysiska mötesplatser som tidningar, telefoner och internet till detta torg. Genom utvecklingen av icke fysiska mötesplatser kan torget delvis frigöra sig från städerna och få stadsöverskridande dimensioner.10
Flera av handelsplatsens funktioner utvecklas först när den omges av en stad och har blivit till ett torg, t.ex. köpmännens förmedlingsverksamhet, lagerhållning av varor, tillverkningstjänster hos hantverkare (man kan beställa ett svärd eller en plogbill även hos byns smed, men när smeden öppnar verksamhet på handelsplatsen är det ett tecken på att handelsplatsen är på väg att utvecklas till något annat) och formell låneverksamhet, d.v.s. banker. Många av de för staden typiska affärsfunktionerna är primärt kopplade till köpmännen, bl.a. kreditverksamheten.
Torget är en plats med en särskild koordinationsförmåga: koordination genom pengar, d.v.s. ett gemensamt betalningsmedel, och genom ord, d.v.s. ett gemensamt språk. Torget är en mötesplats för ord och pengar. Ord och pengar är två (komplementära) kommunikationsmedel. Orden bidrar till att upprätta överenskommelser mellan produktiva agenter och pengarna underlättar/möjliggör den överenskomna transaktionen mellan dem. När folk med olika språk regelbundet möts på en handelsplats utvecklas ett lingua franca.
När agenterna har tillgång till pengar eller till något annat gemensamt accepterat bytesmedel kommer ett koordinerande nav – en gemensam mötesplats, ett torg – spontant att växa fram. Tillgången till fixerade betalningsmedel bidrar till att utveckla och förstärka koordinationscentra. Ju större mängder varor och tjänster och ju fler olika slags varor och tjänster som finns samlade på samma plats desto bättre kan pengarnas översättningsförmåga utnyttjas och desto mer har man alltså att tjäna på deras användning.11 Att städer är penningekonomiska centra är således ingen slump.
Torget är den plats där agenter kan mötas och koordinera sig med varandra utanför sina vanliga (mer eller mindre beständiga och fixerade) sociala sammanhang, där de på ett mera fritt sätt kan koordinera sig med varandra utifrån sina individuella behov, intressen och möjligheter. För att koordinera sig med varandra på torget måste de ta hjälp av andra medel än dem de annars använder sig av, t.ex. släktskap och andra personliga relationer, medel som ord och pengar. En förslagen försäljare kan kompensera sin brist på pengar med en myckenhet vackra ord och på detta sätt växla in orden i pengar. Men om hans ord saknar teckning kan han bli av med både det ena och det andra.
Det karaktäristiska och betydelsefulla är att agenterna kan fortsätta att välja sina egna vägar där på torget eller den gemensamma mötesplatsen. De möter andra agenter där, men de kan välja vem av dem de ska möta, och efter ett möte med en av dem kan de gå vidare till ett annat – därför att priset inte var det rätta, därför att något annat hindrade en överenskommelse eller helt enkelt för att de har flera olika ärenden att uträtta. Till nytta kan så nöje fogas som ytterligare en form av varor och tjänster. Att staden utvecklas till ett nöjescentrum är inte heller det någon slump. Dessa upprepade val på torget innebär i sig återkopplingar och koordinationer. Torget utgör på detta sätt en förening av frihet och gemenskap. Friheten upplöser inte gemenskapen och gemenskapen förhindrar inte friheten. De tvärtom förutsätter varandra på denna typ av mötesplatser. Varför är detta viktigt? Ytterst är det viktigt därför att de agenter som möts här är olika, har olika förutsättningar och olika mål, har olika saker att erbjuda och vill olika saker med mötet. Friheten, valfriheten, är en förutsättning för att en gemenskap ska kunna växa fram som erkänner och drar nytta av dessa skillnader mellan agenterna.
Vad händer innanför myrstackens väggar? Myrstacken utgör inte ett torg för fria val, men det finns många olika vägar att välja även i den. Även hos myrorna finns ett samspel mellan frihet och gemenskap. Om något oväntat händer, om t.ex. ett nyfiket barn sticker en pinne i myrstacken, ändrar de genast sina arbetsuppgifter och anpassar sig till den nya situationen. Medan vissa myror tar på sig en uppgift tar andra på sig andra. Om de alla hade försökt göra samma sak hade myrstackens organisation kollapsat. Alltså fördelar de på något sätt arbetsuppgifterna mellan sig. Vilket ofrånkomligen innebär att de i någon mening väljer. Denna arbetsfördelning ställer samtidigt skärpta krav på återkoppling och koordination.
Det speciella med det mänskliga torget är att det har en specifik och fixerad plats. Det är en för ”alla” gemensam plats. Det institutionaliserar därigenom utbytet och samarbetet mellan främmande agenter, vilket i sin tur bidrar till att de blir litet mindre främmande för varandra, att de lär känna varandra och börjar lita på varandra eller åtminstone bättre vet vem som det brukar gå att lita på och vem inte, vilket underlättar, fördjupar och effektiviserar samarbetet.
Torget är kommunikation, men om det utvecklas till bara kommunikation (utan transaktion – och alltså utan produktion) som i den politiska demokratin är det ett tecken på misslyckande och förfall, eftersom det innebär en ineffektiv eller rentav skadlig energianvändning. När en social struktur inte allokerar energi på bästa sätt, när den slösar på energi och detta får fortgå utan att det sker någon förändring, utan att någon upptäcker det och drar nytta av den i onödan förbrukade energin, är det ett tecken på ett djupgående systemfel. Den politiska demokratin representerar inte något socialt framsteg utan är tvärtom ett tecken på brist: en brist på en fungerande kommunikativ gemenskap. Människor som kan kommunicera praktiskt med varandra behöver inte någon specialistdemokratisk styrelseform ovanför sig. De utgör i och genom sig själva en levande och fungerande demokrati. Deras sociala interaktioner med varandra, deras utbyte av varor och tjänster, är vad demokrati är: folkets direkta och oförmedlade makt över sig själv. Så långt denna makt nu sträcker sig – och den sträcker sig längre än vad man i allmänhet tror.12
Staden
En stad är liksom dess ursprung handelsplatsen en koordinationsplats som har växt fram p.g.a. sin koordinationsförmåga. Stadens utveckling ur handelsplatsen motiveras av de nya möjligheter till koordination som den innebär i förhållande till handelsplatsen. Varav logiskt följer att om städerna inte hade erbjudit några nya intressanta och energiskapande koordinationsmöjligheter hade de aldrig blivit till.
Staden är den konsekvensrikaste koordinationsform som har frambringats av människan genom ett samspel mellan av varandra oberoende agenter. Stadens betydelse ligger i att den till skillnad från familjen eller släkten koordinerar orelaterade och oberoende agenter med varandra eller, mer exakt, att den gör det med en annan kraft, i en annan skala och på andra sätt än familjen. Familjen är inte en skapelse av människan utan tvärtom det som gör henne till vad hon är. Däri ligger familjens värde och däri ligger källan till de kluvna känslor och det motstånd som de personer som fått smak på ”individuellt oberoende” kan hysa inför den. Staden är kultur, familjen natur. Familjen och staden förhåller sig till varandra som handen förhåller sig till verktyget den håller i. Verktyg är utmärkta saker, men det är handen som ger dem deras mening. Det finns dock ingen logisk motsättning mellan stad och familj. Den ökning av den individuella friheten som staden är den enskilt viktigaste drivkraften bakom har samtidigt bidragit till att stärka den monogama familjebildningen på bekostnad av mer blandade och polygama eller m.a.o. mer ”queera” former. Den familjeform som vi fram tills helt nyligen betraktade som den självklara normen och som vi, ur vårt korta och begränsade perspektiv, fortfarande ser som den traditionella har utvecklats i samspel med staden och dess arbetsordningar.
Att staden är en (väsentligen oavsiktlig och oplanerad) skapelse av människans fria eller m.a.o. idéstyrda handlingar innebär att människan kan anpassa städerna efter sina skiftande behov på ett annat sätt än vad myrorna kan anpassa sina myrstackar. (Vilket inte ska tolkas så att myror inte är skickliga på att anpassa myrstackens placering, utformning och storlek efter omständigheterna.) Men det innebär också att städerna kan förfalla och förstöras, att de t.ex. genom massinflyttning kan förvandlas till ett slukhål för energi istället för att fortsätta fungera som ett koordinativt centrum för information och produktion. En myrstack kan till skillnad från en mänsklig stad aldrig gå under p.g.a. att dess invånare är naiva och för en felaktig politik.
Städerna är ett iögonenfallande mänskligt exempel på ett verksamhetsnav, inte lika nödvändigt för oss som myrstacken för myrorna, men ännu kraftfullare och mångsidigare, där ett logiskt sett obegränsat antal agenter kan mötas (återkoppla) i en mängd skilda ärenden och koordinera sina ansträngningar med varandra på en mängd skilda sätt, för att därefter förgrena sig från varandra igen tillsammans med den större eller mindre behållningen från mötet. Det är i den omständigheten att agenterna (som regel) förgrenar sig igen som förutsättningen för det obegränsade antalet möten och koordinationer ligger. Stadens sociala och ekonomiska struktur uppmuntrar och tvingar till nya förgreningar.
Men liksom myrstacken förutsätter staden en gemenskap för att fungera eller åtminstone för att fungera väl. Det är primärt därför det växer fram en stad runt handelsplatsen och förvandlar den till ett torg. Den gemenskap (kännedom, förståelse, överensstämmelse) som ligger redan i den varaktiga vistelsen på en och samma plats i rummet motverkar (en del av) det främlingskap som betingas av de oberoende banorna genom det. Eftersom främlingskap är en form av okunskap så förbrukar främlingskap kraft och energi, frambringar osäkerhet och försvårar kommunikation och förståelse, d.v.s. återkoppling. Om det finns en fungerande gemenskap inom stadens gränser kan staden lättare ta emot främmande besök. Följaktligen: Ju större och starkare den borgerliga gemenskapen är desto bättre är förutsättningar för att staden ska kunna ha ett positivt utbyte av de främlingar som besöker den, bl.a. eftersom främlingarna då i sin tur har större möjligheter att få ett positivt utbyte av sin vistelse i staden. En stad med god gemenskap har dessutom bättre förutsättningar för att upprätta goda förbindelser med andra städer.13
I en fungerande gemenskap består återkopplingen inte enbart i information, d.v.s. i något som kan användas vid framtida handlingar, utan den är något som är meningsfullt och värdefullt i sig; den blir till en bekräftelse på (eller ett ifrågasättande av) vem och vad agenten är, t.ex. på hans sociala position och praktiska funktion i staden. Denna bekräftelse fungerar i praktiken som en slags inre koordination: agenten koordinerar de uppfattningar han själv och andra har av honom till en (förhoppningsvis) mer sammanhängande och heltäckande och bättre fungerande helhet. Men det är en koordination med social mening, eftersom de uppfattningar som påverkas av återkopplingarna huvudsakligen avser agenten som social varelse, t.ex. som medborgare i staden, som medlem av det eller det skrået, som överhuvud för den eller den familjen. Liksom det inte finns någon logisk motsättning mellan staden och familjen finns det inte heller någon logisk motsättning mellan staden och gemenskapen. En individ kan under vissa omständigheter, t.ex. om han bryter mot ett tabu, stötas ut från sin familj eller klan. Detta är en händelse som, vilket exempel från naturfolk och förmoderna kulturer visar, är så allvarlig och traumatisk för individen att den bokstavligen kan leda till undergång och död. Detta öde kan förvisso även drabba den alienerade individen i den moderna storstaden, men inte med samma oundviklighet och inte under lika dramatiska yttre former. Staden som produktivt kraftcentrum eller m.a.o. den borgerliga staden, vilket är den stadsform som intresserar mig här och som jag betraktar som den funktionellt egentliga staden, är ett nätverk av Gemeinschaften som tillsammans bildar ett Gesellschaft.14 Det är när de självständiga gemenskaper som stadens verksamhet ytterst vilar på, noderna i det på ekonomiska transaktioner inriktade nätverket, försvagas som staden i sin helhet eller m.a.o. som Gesellschaft också börjar försvagas. Staden möjliggör och uppmuntrar indirekt till (ökad) individualism, men om denna individualism går ut över och försvaga kärngemenskaperna kommer staden att börja förändras till något annat.15
Utbytet, att möjliggöra och underlätta utbytet mellan självständiga agenter, är torgets och således stadens grundläggande funktion. Men i förlängningen av utbytet ligger en vidareutveckling och förfining av arbetsdelning och specialisering. Staden är en motor i denna utveckling, dels genom den resursallokering och resursackumulering som den möjliggör och dels genom den ökade koncentrationen av produktiva agenter på en begränsad plats och de nya möten, koordinationer och förgreningar som detta ger upphov till. Vissa av dessa möten tar formen av Gemeinschaften av ett slag som inte kan uppträda utanför en stad, t.ex. yrkesgillen och intresseföreningar av diverse slag. Detta är ytterligare ett belägg för att det inte finns någon motsättning mellan stad och Gemeinschaft.
En av de betydelsefullaste aspekterna av staden som vidareutveckling av handelsplatsen är den arbetsdelning och specialisering som den möjliggör. Inom staden själv och i relation mellan stad och landsbygd. En stad skulle också kunna definieras som ett centrum för arbetsdelning och specialisering. Där det inom ett geografiskt avgränsbart område finns ett centrum för arbetsdelning och specialisering där finns det en stad. Eftersom specialisering och arbetsdelning förutsätter byte utgör torget stadens kärna. Men vi behöver, som sagt, inte tänka oss torget som en fysisk plats i rummet. Torget är där varor och tjänster byter ägare med hjälp av pengar eller något motsvarande betalningsmedel. Detta kan även ske via annonser i en tidning. Idag sker det i stor utsträckning genom elektronisk kommunikation via telefon och internet. Staden med sina köpmän, hantverkare och långivare, med sina hus, gator och torg, är i sin helhet en plats för transaktioner eller byten.
Triaden hantverkare, långivare och köpmän är inte godtyckligt vald utan karaktäristisk för staden: (1) den specialiserade och storskaliga tillverkningen eller industrin, (2) kreditverksamheten (som möjliggör industri och byggnation) och (3) ”mellanmannen” som genom sin prissättning förmedlar varor och tjänster utan att deras producenter måste söka upp varandra och köpslå direkt med varandra. Det finns de som säger: Vilket behov har vi av köpmannen? Vi kan väl byta våra saker själva. Det är som att säga: Varför behöver vi bergsmannen, vi kan väl gräva fram vår malm själva, varför behöver vi smeden, vi kan väl hamra ut våra svärd och plogbillar själva? Det är inte det att vi inte kan detta (vilket vi väl i.o.f.s. sällan kan), utan att vi kan göra något annat medan de gör det de kan – och som de med all säkerhet gör mycket bättre än vi, eftersom de i kraft av specifika talanger och tillfälligheter har kommit att specialisera sig på det. Att kunna upptäcka och värdera ett mänskligt behov är inte mindre avancerat än att hitta en mineralfyndighet eller se smidespotentialen hos ett stycke järn. De vinster köpmän och köpmanshus har gjort genom historien vittnar både om vikten av den funktion de fyller och om storleken hos de kunskaper de besitter. Köpmannen är med rätta en symbol för staden som återkopplings- och koordinationscentrum. Genom köpmannen får informationen som sådan ett pris. Det är också köpmannen som genom sina vinster och sin kapitalackumulation utgör grunden för låne- och kreditverksamheten, och därmed alltså för industrins utveckling och expansion.
Men stadens största betydelse ligger i att den frigör människans förnuft, d.v.s. den enskilda agentens förnuft, och ökar hans möjligheter att ställa upp egna mål för sitt handlande och välja lämpliga medel för att uppnå dem.16 Effekterna av att ett växande antal agenter kan agera mål-medel rationellt är mycket stora och ackumuleras dessutom över tid, ungefär som ränta på ränta. Dessa i högre grad förnuftsstyrda agenter kommer att förgrena sig på andra sätt än de som i högre grad styrs av hierarkier, kollektiv, traditioner och gemenskaper, de kommer att återkoppla annorlunda, ha andra syften med sina möten och uppnå andra saker genom sina koordinationer. Samtidigt som de är friare, i förhållande till val av mål och medel och i förhållande till andra agenter, hålls deras handlande ihop och koordineras i kraft av att de styrs av samma kraft, nämligen sitt förnuft, vilket fungerar efter samma principer hos alla agenter, mänskliga såväl som icke mänskliga, och genom att de tillämpar samma mål-medel metod. De kan ha helt olika mål med sitt handlande eller välja olika medel trots att de har samma mål (därför att deras situation och förutsättningar skiljer sig åt, t.ex. för att deras kunskaper, erfarenheter och intellektuella förmåga varierar), men de kan likafullt förstå varandra och relatera till varandra – i samarbete och i konkurrens. De talar i grunden samma språk: det praktiska livets språk hos en agent som är direkt ansvarig för sina egna handlingar.17 Det är detta som är nyckeln till stadens allokativa och ackumulativa förmåga. Det är också detta som gör det möjligt att förena de små gemenskaperna i staden till ett större samhälleligt nätverk. Mot denna bakgrund förstår vi också varför det ofrånkomligen måste uppstå problem när primärt behovsstyrda människor anländer till staden och växer i antal. För dessa människor handlar det inte om att använda staden och det som finns i den som ett medel för att genom förnuftsstyrt handlande uppnå sina mål, utan de betraktar staden i sig som målet: som det som ska ge dem vad de vill ha och tillfredsställa deras behov. Det är ett synsätt som är raka motsatsen till det som ligger till grund för staden och dess utveckling. Om en stad vill överleva som stad måste den till varje pris hindra individer som dessa från växa i antal och få inflytande över staden. Att helt stänga dem ute är orealistiskt redan av det skälet att ett antal av de individer som föds i staden av diverse orsaker förr eller senare kommer att hamna i denna grupp.18
Om en stad definieras funktionellt är då alla städer, d.v.s. allt som ser ut som en stad, städer? Är då (den moderna) metropolen egentligen en stad eller är den kanske något helt annat? Om en stad är ett centrum för arbetsdelning och byteshandel definieras den inte av sina hus och gator och öppna platser utan av sina verksamheter och deras verkningar. Att metropolen har många och höga hus och långa och breda gator gör den inte automatiskt till en stad. Den kan tvärtom vara en ansamling av främlingar från landsbygden eller från andra länder som sökt sig dit för att överleva, så som skeppsbrutna tar sig iland på en ö. Den kan vara plats där man hyser och försörjer ett befolkningsöverskott, eftersom det äger en politisk potential som gör det meningsfullt att hysa och försörja det. Det antika Rom utvecklades till en sådan metropol i takt med Romarrikets expansion. Metropolen kan i sig rymma en stad, en stad kan dröja sig kvar bland alla byggnader och främlingar i metropolen, men den utgör kanske bara en mycket liten och krympande del av den. Om staden i metropolen dör dör då också metropolen?
En stad kan försvagas och i yttersta fall upphöra att var en stad på två olika sätt: (1) den kan tas över av en improduktiv elit, som kanske motiverar sitt övertagande och sin ställning med att man vill upprätthålla ordningen i staden eller beskydda den och de viktiga verksamheterna i den från diverse skadliga krafter (t.ex. giriga kapitalister) eller (2) den kan drabbas av en alltför stor och snabb inflyttning av improduktiva element från omgivningen, vars närvaro framkallar sociala störningar av skilda slag, alltifrån tiggeri och lönedumpning till stöld och våld. Det är inte ovanligt att den improduktiva eliten formerar sig och tar makten i den av social oro präglade situation som ofrånkomligen uppstår när stadens folkmängd växer snabbt genom en inflyttning av agenter som inte förmår eller vill koordinera sig med stadens invånare och bli produktiva medlemmar av den.
En aristokratisk elit kan genom den distans och den överlägsenhet den känner inför stadens borgerskap utveckla en slags intressegemenskap med de arbetslösa och improduktiva skikten i staden, d.v.s. de som utgör borgerskapets motsats, och försöka utnyttja dem i syfte att öka sin makt och sitt inflytande. De kan därför försöka öka deras antal, t.ex. genom att motarbeta borgerskapets ansträngningar att skydda stadens gränser. En aristokratisk elit i en stad är som en trojansk häst. Ett borgerskap med sunda överlevnadsinstinkter bör därför odla sina fördomar och ressentiment mot aristokratin och göra vad de kan för att hindra den från att etablera sig i staden och skaffa sig inflytande där.
En stads bestånd och stabilitet är beroende av att inte vem som helst får komma in i staden eller bosätta sig där. Det måste finnas regler för vem som får komma innanför stadsportarna och för vem som får stanna där permanent. Det måste finnas ett regelverk knutet till medborgarskapet i staden som bestämmer vem som är medborgare, hur man bli medborgare och vilka rättigheter och skyldigheter en medborgare har. Stadens medborgarregler är i själva verket ursprunget till nationalstatens. Men en stat som inte vill, kan eller vågar basera medborgarskapet på moraliska krav (fr.a. att man ska bidra till det gemensamma och uppfylla sina medborgerliga plikter, vilka kan omfatta att ta offentliga uppdrag och att delta i stadens militära försvar) måste basera det på etnicitet (gemensamt språk och gemensamma sedvänjor). Baserar man det på etnicitet finns det logiskt sett inget som hindrar att man grundar medborgarskapet på mer än en etnicitet – eller på hur många som helst. Paradoxalt nog är det juridiskt sett nationalstaten som utgör förutsättningen för det moderna mångkulturella samhället. Det revolutionära Frankrike med sin radikala medborgartanke är en föregångare här: om du talar franska är du fransman. (Amerikas förenta stater grundades på en moralisk gemenskap, vilken sedermera har vittrat bort – och med den det vita anglo-saxiska Amerika.) Där det inte finns några nationalstater finns det ingen öppning där ett folk kan ta sig in i ett annat folks gemenskap i syfte att utnyttja den. Samtidigt som staden inte bryr sig om etnicitet bryr den sig i högsta grad om andra kvaliteter, vilka i realiteten ofta är knutna till en viss etnicitet. Den bryr sig om att du duger – i relation till andra individer som duger. Inte om du är svart eller vit. Men i realiteten duger vita bättre ihop med vita och svarta bättre ihop med svarta. Fördelen med stadens urvalsmekanism är att den fokuserar på det praktiskt betydelsefulla och värdefulla – varigenom den också, som av en lycklig slump, öppnar för en fortsatt och intensifierad genkulturell koevolution genom att inte på förhand utestänga, säg, dugliga judar och sikher från gemenskapen. På detta sätt kan en stad stärka och bevara sin kultur genom århundraden, något som t.ex. de norditalienska städerna är ett bra exempel på. Ferraras lilla judiska minoritet, svårt åtgången till följd av raslagarna under andra världskriget, gjorde inte Ferrara mindre typiskt ferranesiskt utan tvärtom mer. Varje genuint produktiv agent bidrar i själva verket till att stärka den kultur han verkar inom, till att upptäcka och utveckla dess potential och hjälpa den att anpassa sig till förändringarna i omvärlden, eftersom han ser och förstå den kultur han är en verksam del av och begriper hur han ska göra för att utnyttja dess möjligheter till största gagn för sig själv och sina närmaste. Men detta innebär också att en kultur som genom sin tolerans och sin förtroendefullhet gör det svårare att förhindra (vissa typer av) bedrägerier och parasitism kan komma att fresta ett antal produktiva agenter från minoriteterna att berika sig genom att bedriva rovdrift på majoritetskulturen. Den europeiska antisemitismen har historiskt sett, fram till massrörelsedemokratins olyckliga genombrott, fyllt en slags jämviktsfunktion och varit en nödvändig förutsättning för att judar och kristna skulle kunna leva tillsammans utan att den judiska minoriteten tack vare sitt på vissa strategiska områden överlägsna kunnande och sina internationella nätverk i alltför hög grad skulle lyckas berika sig på den kristna majoritetens bekostnad. Antisemitismen har utgjort ett komplex av fördomar vilka liksom i fallet med zigenarna fungerat som en allmän varning mot judarnas företräden. Fördomar är inte gratis, eftersom de förhindrar och försvårar vissa potentiellt lönsamma sociala relationer. Där det finns fördomar finns de alltså som regel av en anledning.
Men eftersom staden verkar genom ett utbyte med omgivningen, primärt med landsbygden; utan den omgivande landsbygden skulle det, som sagt, inte finnas några städer, kommer det alltid att finnas agenter som av olika skäl vill flytta in till staden för att ta del av det lockande stadsliv som finns där eller som de tror finns där. Härvidlag är inflyttningen av en jordägande överklass lika farlig för stadens balans som inflyttningen av arbetslös lantbefolkning och av äventyrare från främmande länder.
Det kan noteras att den massmigration som idag drabbar västvärldens länder och som på sikt hotar deras inre bestånd egentligen inte är en migration till länderna som geografiska områden utan till städerna, fr.a. till de större städerna eller de s.k. metropolerna, till städer som inte längre styrs eller domineras av sitt (produktiva) borgerskap utan av en administration som genom att den först getts och sedan tagit sig möjligheten att avlöna sig själv har utvecklats till en parasitär elit. (En elit som kan vinna på att stadens befolkning växer under förutsättning att en stor andel av denna folkmängd är improduktiv och alltså beroende de stödåtgärder som eliten administrerar. Bröd och skådespel som redan i Rom. Fast i dag består skådespelet i ytliga tv-utsändningar och retorisk demokrati, vilket sätter de blodiga gladiatorspelen i ett försonande ljus.) De forna koloniernas folk flyttar inte till Frankrike eller Storbritannien utan till Paris och London. Lycksökarna från Mellanöstern och Afrika kommer inte till Tyskland och Sverige utan till Tysklands och Sveriges storstäder. Om (eller ska vi säga när?) de västerländska metropolerna kollapsar kommer den demografiska utvecklingen att ändra riktning igen.
Folkvandringar
Förflyttningar som innebär att ett större antal individer av ett främmande folkslag anländer till ett område där ett annat folk redan lever och verkar innebär närmast ofrånkomligen stora koordinationsproblem. Det svåraste fallet är givetvis när de anländande kommer i krigiska avsikter, i likhet med en slavjagande myrarmé. Det enklaste fallet är när deras mål ligger någon annanstans och deras enda önskan är att passera fredligt genom det andra folkets område, t.ex. som en handelskaravan eller ett nomadiserande herdefolk på väg mot nya betesmarker.
Om de anländande istället har för avsikt att slå sig ner och leva inom samma område som hemmafolket, en avsikt som vi antar att hemmafolket initialt inte är avvisande till, kanske för att de inte känner till den eller för att den inte utgör någon medveten plan, måste de båda grupperna koordinera sig med varandra på ett mer omfattande och djupgående sätt, vilket ofrånkomligen innebär en ömsesidig anpassning. I vilken grad och på vilka sätt avgörs i det enskilda fallet. En faktor av uppenbar betydelse är det numerära förhållandet mellan de båda folkgrupperna. Ju fler som anländer och ju snabbare de anländer desto mer energikrävande kommer koordinationen att vara – och följaktligen ju mindre, osäkrare och avlägsnare är vinsterna med den. En annan faktor, som på sikt är viktigare, är produktionsförmågan hos grupperna. Ju jämlikare den är desto konfliktfriare blir förmodligen också koordinationen. Så länge det finns mark betraktas ankomsten av nya jordbrukare inte som ett hot utan snarare som en tillgång, en möjlighet till förbättrat samarbete, av dem som redan är etablerade på platsen och har en tryggad utkomst där. Men samtidigt är möjligheterna till (ömsesidiga) vinster större när en mindre grupp mer produktiva agenter, t.ex. judiska köpmän eller europeiska upptäcktsresanden, anländer till ett område befolkat av en större grupp mindre produktiva agenter, eftersom det öppnar för nya tjänster och produktionsformer, d.v.s. för nya koordinationstyper.
Om de folk som möts på detta sätt har olika kulturer, d.v.s. olika sätt att koordinera sig på, förstärks koordinationsproblemen givetvis ytterligare. De båda folken måste koordinera sig med varandra för att kunna verka produktivt inom samma geografiska område, men inget av dem vill eller kan ändra på sitt eget sätt att koordinera sig. Ett folks koordinationsform är dess kultur. En kultur är en livsform. En livsform är inte något man avsiktligt och i enlighet med någon slags plan kan ändra på. Det finns folk som har instrument för att ändra sin egen kultur, men då är dessa instrument en del av deras kultur. Det är därför meningslöst att argumentera för att nyanlända ska anpassa sig till det land de kommer till och att ställa moraliska krav på dem att göra detta. Denna anpassning kan bara ske om den inhemska kulturen är starkare och stabilare och helt enkelt tvingar de nyanlända att anpassa sig till den (koordinera sig med den) för att de ska kunna tillfredsställa sina behov och uppnå sina mål. Koordinationen är en praktiskt betingad process.
Det finns väl två metoder att lösa problemet på: (1) att eliterna inom de båda grupperna kommer överens om hur de ska göra för att underlätta den fredliga samexistensen mellan sig, d.v.s. en politisk lösning, och (2) att särskilt produktiv agenter ur de båda grupperna närmar sig varandra och upprättar ömsesidigt nyttiga och lönsamma relationer med varandra, d.v.s. en ekonomisk lösning. Det finns inget som säger att de båda lösningarna inte kan kombineras. Det finns inget som säger att den politiska lösningen inte kan bestå i att underlätta den ekonomiska. Det finns inte heller något som säger att den politiska och ekonomiska eliten inte kan vara identiska.19
Under alla omständigheter måste koordinationen mellan två folk eller grupper komma inifrån, liksom den måste göra det mellan två enskilda agenter, eftersom varje koordination för att vara reell och fungera praktiskt måste bottna i agenternas egna behov och erfarenheter, i vem de är och vad de vill. Det är bara så koordinationen kan bli ömsesidig och stabil, generera förståelse och vara produktiv. Om koordinationen inte kommer inifrån så är det inte frågan om en koordination mellan självständiga agenter utan om något slags artificiellt spel som påtvingas dem utifrån och uppifrån.20
Om vi förstår det sociala livet som byggt på koordinationer, och dess dynamik och anpassningsförmåga som byggt på de förgreningar och återkopplingar som utgår ifrån dessa koordinationer och så småningom utmynnar i nya, är det lätt att inse hur stort problemet med större folkomflyttningar är för fr.a. hemmafolket, d.v.s. det folk som inte har rört på sig och därför inte har valt den nya situationen på samma sätt som det andra folket har. Ja, en större folkvandring är i själv verket den största påfrestning och det potentiellt största hot som ett folk kan utsättas för, eftersom det de konfronteras med inte är något kulturellt neutralt fenomen, som en naturkatastrof eller en epidemi, utan tvärtom en annan och kanske väsensskild kultur, d.v.s. ett annat och kanske bättre (effektivare, starkare, mer produktivt) sätt att åstadkomma social koordination på. Naturkatastrofer och epidemier kan kosta miljontals människor livet, men det är bara ett folk som kan utplåna ett annat – och det kan det göra helt utan våld och onda avsikter, i kraft av sitt goda samvete och sin kulturs överlägsenhet.
Noter
1 Träd kan såväl förgrena sig från varandra som återkoppla till och koordinera sig med varandra (se Peter Wohllebens fascinerande bok Träden hemliga liv), men deras förgreningar är inte ett resultat av någon handling, vilket innebär att de inte är sociala i sig, utan en konsekvens av yttre krafters inverkan, t.ex. vind, jordmån och skogslevande djur.
2 Det finns en källa till sociala problem här, eftersom de praktiska vinsterna av att kunna göra så många och så snabba koordinationer som möjligt kan komma i konflikt med det konkreta sociala livets inneboende begränsningar och tröghet. Det fundamentalt sociala behovet av koordinationer kan under vissa förhållanden leda till att traditionella levnadssätt försvagas och upplöses. Men det rör sig inte om någon ofrånkomlig konflikt, för det konkreta sociala livet kan också gynnas och stärkas av att ingå i och vara en funktionell del av ett större och i väsentliga avseenden abstrakt och anonymt nät av koordinationer.
3 De jägare-samlare folk som ännu existerar har en gruppstorlek på mellan 10-30 individer. Det är faktiskt samma gruppstorlek som man bedömer att Neandertalarna hade. Cro-Magnon människan, som konkurrerade ut Neandertalarna, ska ha levt i väsentligen större grupper, kanske mellan 30-50 individer, vilket bör ha gett dem en betydande fördel vid eventuella konflikter med Neandertalarna. Dessa låga ursprungstal ger en antydan om vad som har varit den viktigaste drivkraften i människans historia: folkmängden. Eller annorlunda fattat: mängden förgreningar, återkopplingar och koordinationer. Den avgörande skillnaden mellan den förhistoriska människan och den moderna är förmågan att hantera ett växande antal sociala relationer. Denna förmåga har människan utvecklat genom att externalisera och institutionalisera sin intelligens. Utan hjälp av verktyg hade hon inte kunnat hantera fler sociala relationer än den förhistoriska människan. Hur vi sedan värderar denna utveckling, som förvisso inte har enbart positiva konsekvenser, är en annan sak. Vi kan under alla omständigheter inte göra någon vettig bedömning av den utan att känna dess drivkrafter.
4 Medan de elektriska nervbanorna och de kemiska kopplingarna i den mänskliga hjärnan kan jämföras med förgreningarna och återkopplingarna hos det sociala livet kan det neurala nät som dessa nerver och nervkopplingar bildar jämföras med det mänskliga samhället som helhet. Det är givet att det finns en strukturell och alltså processuell överensstämmelse mellan hjärnan och det sociala livets uppbyggnad och sätt att fungera, men därmed inte sagt att samhället är någon slags avbildning av hjärnan. Som E. O. Wilson m.fl. visat är människans utveckling ett resultat av en genkulturell koevolution, där människans kulturella skapelser (verktyg, språk, myter, konstverk m.m.) återverkar på hennes biologiska utveckling genom att premiera sådana egenskaper som underlättar och stärker den sociala och kulturella samverkan. Hjärnan formar vårt sociala vara och vårt sociala vara formar hjärnan. Men nyckeln hos denna process är att vår biologi tillåts styra vårt samhällsliv, för annars bryts den återkoppling som möjliggör den genkulturella koevolutionen. Det är bara genom att verka på det genetiska urvalet som kulturen kan förändra människan, men för att detta ska kunna ske måste samhället formas av människans biologi, d.v.s. av det genetiska urvalet.
5 Vardagstillvaron eller ytlivet i filmen The Matrix är ett exempel på en sådan värld.
6 Jag tror att alla kan berikas av att läsa trappistmunken Thomas Mertons bok Den inre erfarenheten.
7 Det finns få sanningskrafter som är starkare än det ömsesidiga beroendet mellan människor. Med den sociala splittringen eller alienationen får samhällslögnerna större handlingsutrymme. När samhällslögnerna växer förstärks alienationen ytterligare.
8 Exemplet med Nya världens upptäckare visar varför det är viktigt att nyckelbegreppen i denna uppsats (förgrening, återkoppling, koordination) ges en värdeneutral innebörd. För de potentiella äventyrare som är kvar i Spanien och annorstädes är de återvändande upptäckarnas nyvunna rikedomar en lika inspirerande återkoppling som den är fatal för Centralamerikas ursprungsbefolkning.
9 Med detta mindre dogmatiska perspektiv på bofasthet inser vi att även nomader kan ha ett land och att det för människan inte är landet i geografisk mening som är det mest väsentliga utan folket. Det är folket som är det egentliga hemlandet eller nationen. Nomadens land har förmågan att inte bara förflytta sig i tiden, så som alla historiska folk kan, utan även i rummet. Den i det närmaste statiska geografin kan framkalla en illusion av att ett folks existens är stabil när det i själva verket befinner sig i upplösning. En sådan illusion kan nomaden inte drabbas av. För nomaden är det tvärtom hoten mot rörligheten som hotar hans tillvaro. Om de indoeuropeiska folken i grunden är nomader, om vårt ursprungligen nomadiska levnadssätt (på de ryska stäpperna?) fortfarande präglar viktiga aspekter av vår mentalitet, kan den brist på självförtroende och vitalitet som vi nu verkar ha drabbats av vara en konsekvens av att vi upplever att världen har blivit för liten för oss, att vi överallt omges av färdigutforskade och kartlagda länder, och på det mentala planet trycks ner av kollektivismens fantasilöshet och egoismens pessimism. Är det faustiska som Spengler identifierade kanske ett uttryck för vårt nomadiska arv? Det finns inget skönare än den av längtans mod uppfyllda människan. Hon som vill något utöver sig själv och är beredd att riskera sig själv för att uppnå det.
10 Är det möjligt att ge en funktionell definition av det fenomen som kallas globalisering? Ett världsomspännande gränslöst torg, alltså en naturlig vidareutveckling av upptäcktsresorna och kolonialiseringen? Dubbelheten hos globaliseringen kan ha sin rot i de äventyrliga upptäcktsresornas möten mellan jämlikar från olika folk och den ensidiga kolonialiseringens respektlösa maktutövning.
11 Varje översättning utelämnar något, minskar informationsinnehållet i något avseende, reducerar en mer komplex sak till en enklare. Det är häri översättandet består. Översättningen av en sak till pengar är ett särskilt tydligt exempel på detta. Denna översättning reducerar en sak, vilken som helst, till ett numeriskt uttryckt värde. Men poängen med detta är att det numeriska värdet i sin tur kan översättas tillbaka till någon annan sak – vilken som helst. Denna möjlighet att översätta fram och tillbaka ger en ny innebörd åt översättningsmediet, bl.a. för att det kan upprätta nya och kanske oväntade förbindelse mellan två helt olika saker, t.ex. mellan ved (som översätts i pengar) och ett verktyg (som pengarna översätts tillbaka i). Med hjälp av pengarna kan veden eller arbetet med veden översättas i ett verktyg av något slag, i mat och bostad eller – indirekt – i en familj.
12 Men folket behöver fortfarande hierarki och det behöver fortfarande religion, d.v.s. en för alla gemensam trosbaserad och förgivettagen ordning. (Hierarki utan religion är våld och förtryck.) Men den politiska demokratin har inte varit särskilt bra på att åstadkomma något av detta. Den har snarare verkat nedbrytande på de historiskt traderade ordningarna och deras grunder. Man kan inte besluta om hur en övergripande samhällsordning ska vara beskaffad och man kan inte förändra den med rationella metoder. Men det innebär varken att den är statisk eller irrationell. När en traditionell samhällsordning utvecklar statiska och irrationella drag, vilket sker, gör den det som regel som svar på hotet från någon form av ”upplysning”. Den drar sig då som snigeln vid beröringen av något främmande in i sitt skal.
13 Samtidigt som konkurrensen mellan familjer och verksamheter inom staden är en ofrånkomlig och produktiv aspekt av stadens liv kan denna tävlan om rikedom, status och inflytande, såvida den inte är underkastad vissa regler och begränsningar, ge upphov till energislukande och resursförstörande konflikter som försämrar stadens möjligheter att dra nytta av samspelet med sin omgivning och att hävda sin ställning och självständighet i relation till den. De italienska renässansstädernas historia erbjuder oss åtskilliga lärorika exempel på detta.
14 Familjen eller släkten är givetvis en viktig sådan Gemeinschaft, men den är långt ifrån det enda exemplet. Några andra är yrkesgillena, verkstäderna eller fabrikerna, religiösa församlingar, kloster, skolor, idrottsföreningar, litterära salonger, sällskapsordnar och de offentliga fester och högtider som arrangeras i staden. De gäng som ungdomar spontant bildar under åren mellan barndom och vuxenliv är ett annat intressant exempel på en Gemeinschaft. Detta är f.ö. inte ett fenomen som enbart är förknippat med vår tids ungdomsrevolt. Redan djäknarna i medeltidens städer slog sig ihop i högljudda och ordningsstörande ungdomsgäng. Intressant i detta sammanhang är också de ”ungdomsstift” som Sheldon J. Watts skriver om i sin Västeuropas sociala historia 1450-1720 (se bl.a. s. 242-245). Till skillnad från våra dagars ungdomsgäng utgjorde dessa gemenskaper mellan unga män en organiserad del av byarnas och städernas liv och fyllde erkända funktioner i dem.
15 Den offentliga moralens huvudsakliga syfte är att ge denna individualism en förnuftig eller m.a.o. för stadslivet lämplig inriktning. Denna moral kommer därför ofrånkomligen att försvagas i takt med att individualismen växer i styrka. Den kan heller inte stärkas genom uppfostran och undervisning så länge den inte fyller någon social funktion som gynnar den individ som tillägnar sig den och följer den. Moralen är förvisso social. Den är en anpassning till rådande sociala villkor.
16 Det finns inte något annat förnuft än det som är knutet till den enskilda agenten och hans handlande – det finns varken hos myror eller människor något kollektivt förnuft; däremot finns det kollektiva konsekvenser av det individuella förnuftet, t.ex. myrstacken och staden. Myror kan framstå som mer rationella och bättre organiserade än människor, och det är de också, fast bara för att utrymmet för deras frihet är betydligt mindre.
17 Den största skillnaden mellan människor går inte mellan kulturer och raser utan mellan de människor som genom sina handlingar står i direkt produktiv kontakt med verkligheten och de som inte gör det. Det är därför som en politiker i en demokrati och en politiker i en diktatur mentalitetsmässigt står varandra så nära: de är båda beroende av att kunna framställa sig som nödvändiga för folkets välfärd. Det är därför självständiga och hårt arbetande folk liknar varandra oavsett var på jorden de bor. Det är därför en bonde i Skåne och en bonde i Kina genast skulle förstå varandra om de möttes under omständigheter som tydliggjorde deras bakgrund. Alla bönder förstår varandra, alla fiskare gör det, alla smeder.
18 Ett klokt borgerskap inrättar ett allmänt socialt skyddsnät för dem som av olyckliga omständigheter råkat hamnat utanför de stödjande och skyddande gemenskaperna, dels för att denna grupp inte ska bli större än nödvändigt (det finns inget som säger att den som råkat falla inte med litet hjälp kan ta sig upp igen) och dels för att inte några av medkänslans och missnöjets exploatörer ska kunna utnyttja dem som medel för sina politiska ambitioner.
19 Att de transaktionsmässigt skickligaste agenterna också är de expansivt framgångsrikaste är på många sätt det idealiska. Det är heller inget historiskt ovanligt. Vikingahövdingarna är för en nordbo ett attraktivt exempel, den medeltida europeiska feodaladeln är ett annat, 1800-talet industrialister ett tredje.
20 Äktenskapet mellan en man och en kvinna är ett typexempel på en koordination. (Enligt kristet synsätt är det typexemplet på horisontell koordination. Typexemplet på vertikal koordination är givetvis relationen mellan Gud och människa.) Familjen är en basal koordinativ kraftkälla och ett basalt koordinativt centrum. Familjens anpassningsförmåga och funktionalitet är beroende av att den får koordinera sig utifrån sina egna förutsättningar. Kraften och beständigheten hos dessa koordinationer ökar också i samma mån som dess medlemmar är ömsesidigt beroende av varandra. Tolstoj skriver i Anna Karenina om en olycklig familj, där mannen och hustrun inte behöver varandra och inte vill varandra något, och i Krig och fred om en lycklig familj, Rostovs, där alla familjemedlemmar är så djupt involverande i varandras och andras liv att de nästan inte kan leva utan varandra. Utan att det kanske är hans avsikt vederlägger Tolstojs litterära skapelseförmåga därvid hans egen tes att alla lyckliga familjer är varandra lika.
(Påbörjad i november 2022.)
Tidigare delar:
Pengarnas logik 1 – Utgångspunkter
Pengarnas logik 4 – Alternativ
Pengarnas logik 5 – Det immateriella
Pengarnas logik 7 – Bytet av pengar
Pengarnas logik 9 – Pengar som skuldsedlar
Pengarnas logik 10 – Lånandets dynamik
Pengarnas logik 11 – Inflation
Pengarnas logik 12 – Koordination
Om skribenten: Jonas Åberg
