Pengarnas logik 11 – Inflation

Ekonomi, Filosofi

Grundfrågorna:
1. Vad är inflation?
2. Vilka är orsakerna till inflation?

Inflation är när pengarna blir mindre värda.

Pengar kan bli mindre värda av flera orsaker. Innebär alla dessa orsaker inflation?

Den viktigaste ekonomiska frågan för en agent i en penningekonomi är: Vad kan jag få för mina pengar? När pengarna minskar i värde kan man inte få lika mycket för dem som förut. Eftersom en stor del av de sociala relationerna i en penningekonomi upprättas och praktiseras med pengarnas hjälp innebär detta att agentens handlingsmöjligheter begränsas. Man är van vid att leva på ett visst sätt, men märker nu att man måste ändra sig. Ju tydligare ett tryck är desto lättare är det att anpassa sig efter det, men det tryck inflationen utövar är inte tydligt. Inflation är därför en oroande händelse som kan få dramatiskt negativa konsekvenser för de agenter vars ekonomiska resurser enbart eller huvudsakligen består av pengar. För dem som gör affärer med pengar kan inflationen tvärtom innebära nya intressanta vinstmöjligheter.

Men varför sjunker pengarnas värde? Och hur vet vi att det gör det? Och vilka pengar rör det sig om?

Att priset på en enstaka vara eller tjänst α stiger är inte detsamma som att vi har inflation.1 Att priset på ett större antal varor och tjänster α, β, γ etc. stiger är inte heller detsamma som inflation. Höjningen av prisnivån måste, som läroböckerna säger, vara allmän, den måste dessutom ligga på en viss nivå och den måste ske med en viss hastighet. Prisökningen måste m.a.o. vara bred, hög och snabb för att kvalificera sig som inflation. Inflationen måste ha praktiskt betydelse för de berörda agenterna, något som en i och för sig generell men liten och långsam prisökning inte behöver ha, eftersom man har tid att anpassa sig till den alternativt att vänja sig vid den så att man inte ser den.

Men någon exakt definition av inflation på denna grund är inte möjlig, för hur bred måste en prisökning vara för att vara bred, hur hög måste den vara för att vara hög och hur snabb för att vara snabb? Det går inte att dra några skarpa gränser här. Att laborera med intervaller går inte heller, för även de måste ju börja och sluta någonstans. Vi tror oss känna igen inflationen när vi ser den och börjar märka av den i plånboken, men då har den för det mesta redan pågått en tid och förutsättningarna för den har ofta formats i det fördolda. Istället för en definition som beskriver inflationens verkningar måste vi finna en som redogör för dess orsaker.


Två teorier om inflationens orsaker: (1) externa orsaker, t.ex. krig och naturkatastrofer, vilka snabbt och i stor omfattning minskar tillgången på livsnödvändiga varor och tjänster, (2) interna orsaker, t.ex. att staten trycker upp och ger ut mer pengar och/eller att bankerna ökar sin utlåning, vilket ökar mängden cirkulerande pengar.

Det finns goda empiriska belägg för att händelser och handlingar av båda dessa slag kan leda till betydande allmänna prisstegringar på varor och tjänster och alltså till att agenterna får så pass mycket mindre för sin pengar att det har påtagligt negativa effekter för dem. Men att priser stiger är, som sagt, inte detsamma som inflation. Det är ett nödvändigt men inte tillräckligt kriterium, för priser kan ju även stiga, eller sjunka, av rent marknadsmässiga skäl, d.v.s. till följd av sådana förändringar hos tillgång och efterfrågan som är ett uttryck för fria agenters fria val på en fri marknad. Prisförändringar på dessa villkor kallar vi naturliga, eftersom de är ett resultat av marknaden själv, d.v.s. av den produktion och konsumtion som är identisk med marknaden. På en krismarknad kan agenterna inte längre välja på samma sätt som på en marknad i fredstid, och att mängden cirkulerande pengar ökar utan att marknaden själv kan kontrollera ökningen och anpassa den till sina behov är ett tecken på att den inte är (helt) fri.

Ett exempel: Om ett större antal husmödrar väljer att börja köpa margarin istället för smör kommer detta att påverka priset på de båda produkterna. Medan den minskade efterfrågan på smör kommer att tvinga köpmännen att sänka priset för att få smöret sålt innan det blir fördärvat kan den ökade efterfrågan på margarin initialt driva upp priset på det. Men om efterfrågan håller i sig och uppnår en viss volym kommer margarinet istället att börja sjunka i pris, eftersom margarinproducenterna får ett incitament att öka sin tillverkningskapacitet och köpmännen ett incitament att lagerhålla större kvantiteter. Om ett antal husmödrar ändrar sina köpvanor igen och börjar köpa mer smör kan priserna återigen komma att påverkas. Men inga av dessa prisförändringar beror på att pengarnas värde har stigit eller sjunkit utan på att intressen och behov hos konsumenterna har ändrats och på att producenterna har svarat på dessa förändringar genom att ändra inriktning och kvantitet på sin produktion. Det är genom priserna som konsumenter och producenter kommunicerar med varandra. När prissättningen inte är fri, när den påverkas eller styrs av marknadsexterna krafter av något slag, blir det svårare för konsumenterna att uttrycka sin vilja och för producenterna att veta vad konsumenterna vill ha. Vi får då en dysfunktionell marknad där (de begränsade) resurserna inte används på bästa sätt, d.v.s. på ett sätt som motsvarar en dynamisk koordination av marknadsaktörernas fria val.2

Prissättningen på en helt fri marknad må representera ett ideal som aldrig är förverkligat fullt ut någonstans, men vi behöver detta ideal som jämförelsepunkt för att kunna identifiera och förklara avstegen från det.


Den väsentliga faktorn för inflationen är relationen mellan penningmängd och varumängd (varor och tjänster) eller, mer exakt, mellan hur mycket pengar som cirkulerar i en ekonomi och hur mycket det finns att köpa för dem. Om penningmängden ökar utan att mängden utbjudna varor gör det kommer priserna stimuleras att stiga. Men detsamma sker om varumängden minskar utan att penningmängden gör det. Det är mycket svårare att minska penningmängden (när den är för stor) än att öka den (när den är för liten). På en fri marknad med privata penningutgivare kan detta lösas genom att en del penningproducenter går i konkurs och deras pengar försvinner från marknaden.

Eftersom penningmängden sällan ökar av en slump, t.ex. genom upptäckten av en skattkammare full med silvermynt, utan tvärtom som regel till följd av ökad penningutgivning och/eller ökad kreditgivning, sätter vi inflation i samband med målmedvetet handlande. Syftet med handlingarna behöver inte ha varit att åstadkomma inflation, men de åtgärder som lett till att penningvärdet minskat och priserna stigit har inte desto mindre varit avsiktliga. Därmed har det också varit möjligt att förutse deras konsekvenser. Graden av rationalitet hos handlandet mäts i dess konsekvensmedvetenhet. Beträffande prisökningar till följd av minskad varutillgång är bilden oklarare. Det har hänt åtskilliga gånger i historien att producenter försökt höja priset på sina varor genom att minska utbudet. Ibland har man, i likhet med sydamerikanska kaffeodlare, använts sig av så drastiska metoder som att förstöra stora mängder av av den färdiga produkten. Oljeproducenterna i OPEC har istället valt den kostnadseffektivare metoden att höja priset per fat genom att pumpa upp mindre olja. Men att hitta exempel på allmänna prishöjningar till följd av åtgärder som syftar till allmänt minskad produktion är svårare. Med tanke på den resursknapphet som människan lever under, även om vi i västvärlden ofta är blinda eller okänsliga för detta förhållande, framstår ett sådant program som motsägelsefullt och svårbegriplig. Dock kan den nuvarande energikrisen i Europa faktiskt vara ett exempel på detta.

Genom en lång serie av varandra delvis oberoende åtgärder, vars synergieffekter likväl är lätta att upptäcka, har de politiska makthavarna i Europa framkallat en allvarlig och tilltagande brist på energi vilken har drivit upp energipriserna kraftigt. Eftersom energi är en basresurs som bokstavligen behövs för all produktion har de ökade energipriserna lett till en allmän prisökning och alltså till att pengarna förlorat i köpkraft. Var och en av de åtgärder det rör sig om här representerar ett medvetet fattat beslut, med många uppenbara konsekvenser och risker: de höjda skatterna på oljebaserade drivmedel gör transporterna dyrare och ökar levnadsomkostnaderna för alla som är i behov av en bil, den klimatpolitiskt motiverade omställningen till eldrivna bilar m.m. ökar behovet av elektricitet, nedläggningen av kärnkraftverk ökar beroendet av andra energikällor, detsamma gäller nedläggningen av kolgruvor och kolkraftverk, de omfattande satsningarna på osäkra och ineffektiva energikällor som vindkraft och solkraft innebär inte bara ett betydande resursslöseri utan försvårar också en stabil elförsörjning, vilket i sin tur utgör ett hot mot många energikrävande industrier, EU:s prismodell för elektricitet gör elen från stabila energislag dyrare medan den prioriterade elen från vindkraft blir billigare, vilket snedvrider konkurrensen mellan energislagen och fördyrar utvecklingen av ny energiteknik; för att kompensera för den minskade inhemska energiproduktionen har man börjat importera naturgas i stor skala från Ryssland, samtidigt som man genom sanktionerna mot Ryssland och inblandningen i konflikten mellan Ryssland och Ukraina öppnar sig för risken att Ryssland vidtar motåtgärder och minskar eller stänger av gasleveranserna till Europa.3 O.s.v. Eftersom vi har att göra med beslut fattade av politiska makthavare, d.v.s. personer som själva inte berörs direkt av följderna av sina beslut, kan vi inte med säkerhet veta varför de har fattat dessa beslut eller hur mycket de har förstått av deras konsekvenser, men eftersom följderna i flera fall är så uppenbara och ofrånkomliga måste vi ändå utgå ifrån att de när de fattade dem kalkylerade med risken av ökade levnadsomkostnader och försämrade levnadsvillkor för Europas befolkning.4

Men oavsett om Europas politiker har varit medvetna om att de genom sin besynnerliga energipolitik riskerade att öka inflationen eller inte är det hur som helst inte någon ökning av penningmängden som är orsaken denna gång utan en minskning av tillgången på varor och tjänster eller, mer bestämt, på en för all produktion nödvändig resurs: energi. Om man vill åstadkomma inflation genom tillgångsminskning i ett industrisamhälle är en försämring av energitillgången det självklara valet.

Vi bör definiera prisförändringar utifrån deras orsaker och skilja på de fall där vi har en allmän prishöjning p.g.a. en ökad penningmängd och de när vi har det p.g.a. minskad varutillgång. I båda fallen blir pengarna mindre värda därför att mängden pengar ökar i relation till varumängden, men orsakerna till ökningen utgör varandras motsatser. Intressant nog har vi i alla empiriska exempel på inflation (som jag nu kan komma på) att göra med en statlig eller extern inblandning i ekonomin. Är inflation ö.h.t. möjlig utan extern påverkan? Är inflation ett marknadsfenomen eller ett politiskt fenomen? I en global ekonomi där självständiga nationalstater konstant konkurrerar med varandra skulle en energikris som den europeiska knappast kunna uppstå. Varje nation skulle vara tvungen att ha en stabil inhemsk energiproduktion, och importen av nödvändiga energiråvaror skulle behöva bygga på bilaterala avtal med ömsesidiga sanktionsmöjligheter mot avtalsbrott. Inget land skulle om det var hänvisat till sig själv komma på tanken att stänga ner sina kärnkraftverk och göra sig beroende av gasimport från ett annat (större och mäktigare) land. Om en energikris uppstod i landet skulle dess konkurrenskraft och därmed självständighet vara allvarligt hotad. Det skulle därför finnas ytterst starka incitament för varje land att föra en långsiktig och förnuftsbaserad energipolitik och noga undvika allt som riskerar att försvåra eller omöjliggöra pragmatiska problemlösningar.5


Vi kan skilja mellan två typer av betalningsmedel:
1. betalningsmedel som har ett värde i sig själva och
2. betalningsmedel som inte har det.

Att ett betalningsmedel har ett värde i sig självt innebär att det har en eller flera funktioner som är oberoende av dess funktion som betalningsmedel. Detta gäller bl.a. för metaller som guld och koppar och för livsmedel som salt och vetekorn. Men kan inte det papper som sedlar är gjorda av också användas till andra saker? Kan inte den elektricitet som tar form av digitala betalningar utnyttjas för andra ändamål? Jo, men när papperet väl har blivit en sedel kan det knappast användas till någonting annat längre. Alternativa användningar är opraktiska, meningslösa eller rentav skadliga. Papperet är i det närmaste förbrukat som sådant i och med att man har tryckt pengar av det. Detsamma gäller i ännu högre grad för elektriciteten hos de digitala pengarna. Den är förbrukad och kan inte längre användas till något annat. Med betalningsmedel i form av metaller och livsmedel förhåller det sig tvärtom. De förbrukas inte genom att fungera som pengar utan kan fortfarande användas som de råvaror de är. Det är däri deras värde ligger och det är därför som man på många platser har valt att använda dem som bytesmedel. Deras funktion som betalningsmedel ligger i deras hållbarhet som råvaror. Metaller är av detta skäl att föredra framför salt som kan lösas upp och försvinna i vatten och vetekorn som sakta men säkert förlorar sitt näringsinnehåll och sin grobarhet.

Kan vi tala om inflation i en ekonomi där man uteslutande använder sig av betalningsmedel som har ett värde i sig självt, som t.ex. guld och salt? Att priset på en vara α ökar räknat i guld är en marknadsmässigt naturlig sak, vilken sannolikt beror på antingen att tillgången på α har minskat utan att efterfrågan gjort det eller på att efterfrågan på α har ökat utan att tillgången gjort det. Men detta är inte inflation, för värdet på guldet har ju inte ändrats. Fast eftersom en prissättning är en relation mellan två av varandra oberoende enheter, det som prissätts och det som priset sätts i, så kan prisökningen på α också bero på att tillgången på guld har ökat eller, teoretiskt sett, på att efterfrågan på det har minskat. Och om det nu faktiskt är så att prisförändringen på α beror på att tillgången på guld har ökat kraftigt, t.ex. för att en stor guldgruva nyligen har öppnats, för att man har upptäckt en ny guldrik kontinent eller för att en guldmeteorit överraskande har fallit ned på jorden? Jo, då har guldets värde per enhet i relation till α minskat, men guldet värde räknat i dess funktion som metall, d.v.s. det värde det har i sig själv, har inte förändrats. Guldet kan fortfarande användas till samma saker som förut, och nu har man dessutom råd att smida ännu fler och ännu tjockare vigselringar och guldplätera ännu fler kontakter. Guldet har blivit tillgängligare tack vare sitt lägre pris, vilket i en ekonomi som endast använder sig av betalningsmedel med sakvärde kommer att mätas i andra saker, bl.a. i α. Ett betalningsmedel som har ett värde i sig skiljer sig i detta avseende från ett som inte har det. Enligt min mening bör vi inte kalla de prisförändringar som ett betalningsmedel med sakvärde drabbas av när man plötsligt får tillgång till större mängder av det för inflation, eftersom vi då i konsekvensens namn borde kalla alla värdesänkningar på saker till följd av tillgångsökningar för inflation. Termen inflation bör istället förbehållas en viss typ av värdeminskning hos en viss typ av företeelser: företeelser som inte bara förlorar i relativt värde på inflationen utan också i faktiskt funktionalitet, vars praktiska användningsmöjligheter och symboliska status påverkas negativt av inflationen och som, om den får fortgå tillräckligt länge, riskerar att helt förlora sin funktion och bli värdelösa genom den.

Det blir med denna utgångspunkt bara specialiserade eller nominella pengar, pengar som inte i någon rimlig mening kan användas till något annat än betalningsmedel, t.ex. sedlar och elektroniska pengar, som kan drabbas av inflation. Det är bara i samband med denna typ av pengar som begreppet inflation är relevant. Ytterligare ett tänkvärt belägg för detta är exemplet med de romerska denarerna som förlorade i värde i takt med att silverhalten hos dem minskades. Trots att silver har ett (högt) egenvärde har vi här verkligen att göra med inflation, ty vad som sker är att pengar med sakvärde successivt omvandlas till nominella pengar – och i samband därmed talande nog drabbas av inflation.6

Slutsats: Inflation är när nominella pengar sjunker i värde eller när, som i exemplet med de romerska silvermynten, substantiella pengar nominaliseras.

Nominella pengar kan sjunka i värde av (åtminstone) två orsaker: (1) mängden cirkulerande pengar (det totala nominella värdet hos de pengar som används i en ekonomi) ökar utan att mängden utbjudna varor och tjänster (det totala värdet hos varumängden) gör det, (2) tilliten till de nominella pengarnas värde försvagas, vilket visar sig genom att agenterna är mindre benägna att ta emot dem än förut och försöker göra sig av med dem snabbare och att de i den mån de kan det går över till andra betalningsmedel eller till att idka byteshandel med varor och tjänster.

De ovanstående teorierna om externa och interna orsaker handlar båda om orsaker av typ 1.

Den psykologiska faktorn är alltid av stor betydelse i mänskliga sammanhang, men den är individuell, lättpåverkad och kan snabbt förändras.7 Att de ekonomiska agenterna litar på ett betalningsmedels värde är avgörande för att det ska kunna fungera som ett sådant. Beträffande de nominella pengarna ligger deras värde till stor del i den tilltro producenter och konsumenter hyser för dem. Men denna tilltro handlar inte så mycket om vad enskilda agenter anser om de nominella pengarna som om de sociala vanor de har gjort till sina och om det praktiska tvång de lever under. När alla agenter hela tiden använder nominella pengar är det svårt för en enskild agent att sluta göra det eller att ens nämnvärt minska sitt beroende av dem. Om tilltron till de nominella pengarna försvinner de förlorar sin ställning som pengar.

Den inflation som en ökning av penningmängden i relation till den tillgängliga varu- och tjänstemängden ger upphov till är som regel en avgörande orsak till att tilltron till de nominella pengarna försvagas och eventuellt upphör. Men sambandet är inte enkelt. Inflation av en viss storlek motsvaras inte automatiskt av en lika stor nedgång i tilltron till valutan. Mycket handlar om hur snabb inflationen är, hur den behandlas i media, vad man förväntar sig av den närmaste framtiden och vilken tilltro folk har till politiska ledare, banker m.m. När inflationen förstärks av att folk börjar förlora tilltron till pengarna kan vi hamna i en situation där inflationen accelererar okontrollerat och pengarna till slut helt förlorar sitt värde.

Den psykologiska eller inre inflationen är alltså väl så viktig som den penningmässiga eller yttre. Eftersom det avgörande inte är inflationen i sig utan hur den påverkar människors handlande, ekonomiskt och i övrig avseenden, kan vi fråga oss om det finns någon penningmässig inflation, d.v.s. inflation av typ 1, utan en samtidig psykologisk inflation? Om svaret nej är detta både intressant och en aning oroande. För det skulle ju bl.a. innebära att det är möjligt att ändra penningmängden hur mycket som helst så länge man kan kontrollera människors upplevelser av dessa förändringar.


En fråga: Finns det någon inflation utan extern inblandning i ekonomin? Är inflation ö.h.t. möjlig utan några statliga eller motsvarande försök att påverka och styra ekonomin?

En marknadsextern kraft är en agent som försöker påverka det som händer på marknaden utan att köpa eller sälja något på den. När staten köper något, t.ex. försvarsmateriel, är den en marknadsaktör bland andra. När den stiftar lagar om konsumentköp är den en marknadsextern aktör. Problemet handlar inte om huruvida extern marknadspåverkan är någonting bra eller dåligt, om det ska förekomma eller ej, utan om att det är marknaden som genom sitt sätt att reagera på påverkningsförsöken avgör vilka deras konsekvenser blir. Om staten bestämmer sig för att förbjuda en vara innebär det inte att varan kommer att sluta säljas. Om efterfrågan på varan består kommer den att fortsätta säljas, fast under andra former än förut. Om staten bestämmer att en vara bara får säljas i en viss kvantitet eller till ett visst pris innebär det inte att varan kommer att säljas i denna kvantitet eller till detta pris. Resultatet kan istället bli att producenterna slutar att tillverka varan eller att återförsäljarna slutar att saluföra den. Staten bör lyssna på torget. Men inte på det torg där människor bara pratar, för det är en skramlande tunna, utan på det där de köper och säljer, för det torget talar med folkets röst. Staten finns för att folket finns, men folket kan finnas utan någon stat. Marknaden finns för att folket finns. Marknaden växer fram där behovet och nyttan av samarbete med marginal överskrider familjens och släktbandens möjligheter. Marknaden finns för att främlingar ska kunna mötas och dra nytta av varandra. Där det inte finns någon marknad där finns det inte heller någon stat. En stat som upphäver marknadens frihet upphäver därigenom sig själv.8

Jo, det finns inflation även på en fri och självreglerande marknad. Nominella pengar riskerar alltid att få sitt värde försvagat eller rentav att förlora det. I och med att nominella betalningsmedel inte måste ges ut av en stat utan, vilket historien visar, även kan ges ut av privata banker och andra kreditinstitut, d.v.s. av aktörer som agerar på marknadens villkor och som tillhandahåller de tjänster som marknaden efterfråga på de villkor den kan acceptera, så kan det uppstå inflation även på en självständigt fungerande marknad. Men den kommer att ta sig andra former där än på en statspåverkad och de problem den ger upphov till kommer att lösas på andra sätt.

Om vi utgår ifrån att vi har att göra med en marknad som (1) är fri från statlig påverkan och reglerar sig själv och (2) är av den storlek som marknader i nationalstater brukar ha kommer det förmodligen att finnas ett flertal av varandra oberoende penningproducenter på den, vilka kommer att konkurrera med varandra om att erbjuda sina kunder det bästa betalningsmedlet: enklast, funktionellt pålitligast och värdebeständigast.

Genom konkurrensen har varje producent ett konstant tryck på sig att erbjuda en pålitlig valuta som verkligen fungerar. I den mån den valuta de erbjuder är nominell kommer de därför att vara mer eller mindre tvungna att tillhandahålla någon form av säkerhet så att sparare vågar spara i den och så att producenter kan betala ut lön i den. En penningproducent som förlorar kundernas förtroende riskerar att snabbt gå i konkurs. Det kan t.o.m. räcka med att kunderna har större förtroende för andra producenter för att ett konkurshot ska uppstå. Eftersom det på en fri marknad inte finns någon som är beredd att gå in och stödja en försvagad valuta på annat än rent affärsmässiga grunder, t.ex. för att försvagningen beror på en tillfällig likviditetsbrist eller bedöms vara av enbart psykologiskt karaktär, kommer de svaga och riskabla valutorna antingen att försvinna från marknaden eller reduceras till betalningsmedel för transaktioner mellan ekonomiskt svaga agenter som inte har råd med de säkrare valutorna.

Om konkurrensen så småningom utvecklas därhän att en stor penningproducent kommer att dominera marknaden därför att han erbjuder den bästa produkten till det bästa priset, något som mycket väl kan ske eftersom det finns stora och uppenbara fördelar med ett för alla transaktioner gemensamt betalningsmedel, kvarstår alltid möjligheten att en ny producent kan etablera sig med en ny och i vissa avseenden attraktivare produkt. Att detta är något som kan ske även på en ofri marknad är elektroniska valutor som Bitcoin ett exempel på.

Om alla pengar vore privatutgivna och marknadsmässiga skulle vi troligen få se pengar med sakvärde bland dem, t.ex. mynt av guld och silver, eftersom det är ett så enkelt sätt att garantera valutans värde på. Denna typ av pengar skulle då regelmässig användas vid vissa större transaktioner och investeringar, t.ex. när förtroendet mellan parterna p.g.a. kulturell och andra skillnader är svagare än normalt. Med all säkerhet skulle vi även få se ett värdesäkringssystem av guldmyntfotens typ. Det faktum att det på en marknad finns betalningsmedel som använder sig av värdesäkringssystem av denna typ kommer att verka stabiliserande och förenklande även på de transaktioner som utförs i osäkrade eller ofullständigt säkrade nominella valutor. Vi skulle också få se ett framväxande samarbete mellan de oberoende penningutgivarna och det skulle finns ett starkt tryck på dem att utveckla standardvalutor och enkla växlingssystem. Det är högst troligt att ett antal oberoende penningutgivare skulle gå samman för att gemensamt garantera ett gemensamt betalningssystem. Vi skulle alltså få en situation som successivt kommer att närma sig den med en ensam statlig penningutgivare.

Även om de privata penningproducenterna liksom staten har mycket att tjäna på att endast ge ut och hantera nominella pengar utan inlösengaranti – de är billigare att framställa och distribuera och de öppnar för olika inflatoriska praktiker som kan gynna såväl kreditgivande banker som stora och inflytelserika låntagare – hindrar penninganvändarnas behov av säkerhet dem från att göra det. Konkurrensen mellan privata penningproducenter kan alltså vara den bästa garantin för ett stabilt penningvärde. Den uppmuntrar dessutom till nya lösningar på de penningtekniska problemen.

Inflationen på en fri marknad, där det finns alternativa och konkurrerande betalningsmedel, är i lika hög grad en värdering av den tillhandahållna tjänsten och alltså av den som tillhandahåller den som av själva betalningsmedlet. Inflation är här inte bara värdeförsvagning utan även en form av produktinformation och produktkritik.

Vilka konsekvenser får då krig och andra omfattande och akuta bristsituationer på en fri marknad med enbart privatutgivna pengar? Priserna kommer givetvis att stiga, precis som på en statsinfluerad marknad, men om de kommer att stiga snabbare eller mer är svårt att säga. I och med att det inte finns någon extern kraft som försöker påverka priser och annat kommer priserna att informera agenterna om reell tillgång och efterfrågan, vilket gör det lättare för dem att handla rationellt, t.ex. att vara sparsamma och att söka efter substitut. Någon svart marknad behövs inte när marknaden är fri. Ingen konkurrensutsatt penningproducent på en fri marknad kan öka kredit/penningmängden i en situation präglad av tilltagande resursknapphet. Om något måste han försöka minska den alternativt förstärka sin kapitalreserv. Utrymmet för spekulationer blir mindre när staten inte längre utgör en ekonomisk osäkerhetsfaktor.

Köpkraften
Förändringar hos köpkraften är en av de betydelsefullaste händelserna i en ekonomi, eftersom den är direkt relaterade till människors handlingsmöjligheter. Ökad köpkraft = ökade handlingsmöjligheter. Ökade handlingsmöjligheter = ökade möjligheter att hitta lösningar, nå samförstånd och undvika kostsamma konflikter. Människor med goda handlingsmöjligheter är på det hela taget fridsammare och mer nöjda med sig själva och med tillvaron än människor med dåliga handlingsmöjligheter. Att försöka förklara orsakerna till dessa förändringar är följaktligen en av våra viktigaste uppgifter. En långsam och stabil förstärkning av köpkraften utgör grunden för en högkonjunktur. En snabb försämring av köpkraften kan resultera i allvarlig kriser och i värst fall krig.

Men det är inte enbart eller främst förändringarna hos den sammanlagda köpkraften som spelar någon roll här utan i lika hög grad vilka agenter som berörs av dem och hur många de är. Generellt sett gäller att ju fler agenter som påverkas desto större blir effekterna. Det finns emellertid inte något strikt numeriskt samband här, eftersom de berörda agenternas ekonomiska grupptillhörighet också är av betydelse. Om medelklassen får sin köpkraft ökad med, säg, 10% kan det mycket väl få (betydligt) större effekter på den ekonomiska utveckling än om en flera gånger så stor arbetarklass får samma förstärkning. Samma förhållande gäller om köpkraften istället försvagas, t.ex. genom inflation. Om fattiga agenter blir ännu litet fattigare får detta sannolikt mindre dramatiska effekter på samhället än om den ekonomiskt bärande medelklassen tvingas dra ner på sina investeringar och sin konsumtion.9 Vilket givetvis är ett skäl till att de fattiga blir fattigare oavsett vilken politisk retorik som dominerar. Ja, i själva verket är det lättare att låta de fattiga bli fattigare under ordnade former i ett samhälle som präglas av socialistisk jämlikhetsretorik.

När medelklassen drabbas av resursförsvagning kompliceras saken även politiskt. Medan det är relativt enkelt att ge ekonomisk stöd till de fattiga kan det bli svårt att utforma ett motsvarande stöd till medelklassen utan att det får kontraproduktiva effekter. De kontraproduktiva effekterna av livsuppehållande hjälp i form av mat och kläder, nödvändig sjukvård och tak över huvudet är små eller obefintliga, men att försöka bibehålla medelklassens konsumtionskraft med artificiella medel kan resultera i att nödvändiga försiktighetsåtgärder i form av ökad sparsamhet och minskad skuldsättning inte vidtas och till att knappa resurser allokeras till felaktiga ändamål, t.ex. till verksamheter vara varor och tjänster inte efterfrågas i tillräcklig utsträckning för att de ska gå med vinst. En krisande medelklass bör istället stödjas genom åtgärder som stärker dess handlingsmöjligheter, t.ex. sänkta skatter och minskat byråkratiskt krångel, så att den kan använda sin kunskaper och sin kapacitet till att s.a.s. stödja sig själv. En välfödd och bekväm medelklass kommer givetvis att motsätta sig detta och rösta på politiker som ger den bidrag istället för frihet. Och en medelklass som försörjs av skatter (= andras arbete) har kapat banden till den borgerlighet som den har sina rötter i och förvandlats till någonting helt annat: till den egentliga parasiten, d.v.s. till en varelse som parasiterar inte därför att den måste göra det i syfte att överleva utan därför att den kan det och tjänar mer på det. Det är denna fortgående urartning hos medelklassen som gör det befogat att fråga sig om det längre finns ett ekonomiskt produktivt och bärande mellanskikt hos folket eller om det helt har ersatts av akademiska språkarbetare.10

Hur stärker man bäst agenternas köpkraft? Genom åtgärder som ökar deras handlingsmöjligheter. Men eftersom vi vill att människor ska handla så långsiktigt och rationellt som möjligt (väl vetandes att de så snart de kan gör motsatsen) gäller det här inte bara att öka människors frihet utan också att förbättra deras möjligheter att förutsäga konsekvenserna av sina handlingar. Det gör man dels genom ett regelverk som sätter tydliga gränser för vad staten får och inte får göra mot agenterna och dels genom ett på en gång effektivt och opartiskt rättsväsen som kan lösa de konflikter som uppstår mellan oberoende agenter.

 

Noter

1 Inte ens när det rör sig om en nyckelresurs som olja? En prisökning på olja stannar ju inte där utan får återverkningar på ekonomin i dess helhet. Prisökningar på olja kan, som oljekriserna på 70-talet visar, leda till snabba och höga höjningar av den allmänna prisnivån.

2 Om människors val får man ha vilka åsikter man vill, men att hävda att någon väljer fel, något som förvisso sker, eftersom vi p.g.a. bristande kunskaper och svag karaktär lätt fattar beslut som inte gynnar oss på längre sikt, innebär att man hävdar att man själv vet bättre vad någon annan vill och behöver än vad hon själv gör. Detta kan stämma i ett enskilt fall, men i de flesta fall är stödet för en sådan attityd svagt. En paternalists övertygelser bygger oftare på inskränkthet än på människokännedom. Att den fria marknaden inte är ofelbar är en konsekvens av att den utgör en dynamisk process, men vi har inget bättre (exaktare, snabbare, mångsidigare) kriterium på mänskliga behov än den. Även detta är en följd av dess förmåga till utveckling och anpassning. Den fria marknaden är den konstant pågående genkulturella koevolutionens tydligaste och verksammaste uttryck. Men den utgör också demokratins egentliga substans. Utan en fri marknad är demokratin bara ett formellt utanverk. Det är på marknaden som folk praktiserar sin frihet – eller omvänt: marknaden är en produkt av människans handlingsfrihet. En genuint demokratisk politiks primära mål måste därför vara att skapa och upprätthålla ett regelverk som bibehåller och stärker den fria marknaden. Detta innebär att ett av politikens primära mål kommer att vara att sätta gränser för sin egen verksamhet. Vilket i sin tur innebär att politiken måste skötas av personer som har intresse av detta, d.v.s. av politiker som i själ och hjärta inte är politiker. Men var finner vi sådana? Talande nog är det inte svårare att finna kungar och furstar som inser vikten av en fri marknad än det är att finna demokratiskt valda politiker som gör det. En fri marknad är en produktiv marknad. En produktiv marknad utgör ett stabilt skatteunderlag. Produktivitet gör människan nöjd och tillfreds och beredd att avstå en (mindre) del av resultatet av sin produktivitet för det allmänna bästa. Den produktiva eller m.a.o. skapande människan är en andligare varelse än den improduktiva människa.

3 Genom USA:s sprängning av gasledningarna Nord Stream 1 och 2 den 27 september 2022 har ett av Rysslands viktigaste påtryckningsmedel på Europa försvunnit och frestelsen för i.s.ht.t Tyskland att inta en neutralare hållning i kriget mellan Ryssland och Ukraina försvagats.

4 Detta är en fascinerande slutsats, eftersom politiska ledare i länder som de själva är noga med att beskriva som demokratiska borde ha den motsatta målsättningen. Dessa ledare säger sig ju vara tillsatta av folket och de hämtar sin legitimitet från folkets i allmänna val uttryckta vilja. I en auktoritärt styrd stat kan en ledare ha vilka mål han vill utan att vara inkonsekvent. Det är först om folket, kanske i övertygelsen om fattigdomens renande och förädlande inverkan, vill få det sämre och otvetydigt har gett uttryck för ett sådant önskemål som har politikerna i en demokratisk stat har rätt att vidta åtgärder i detta syfte. Det har hittills i historien aldrig hänt att ett folk uttryckt en sådan önskan och vi har heller inga skäl att tro att det någonsin kommer att hända.

5 Det har i diskussioner och artiklar under de senaste åren ofta påpekats att nationalstaten är en förutsättning för (den politiska) demokratin. Kanske är det så. Väsentligare är hur som helst att den är en förutsättning för en långsiktig och rationell ekonomisk politik. Utan en sådan politik finns ingen hållbar grund för demokratin. Demokratin är inte bara en styrelseform utan en moral, en sträng och krävande moral, och den förutsätter en stat som är utrustad med de borgerliga dygderna självdisciplin, sparsamhet och medborgaranda, försiktighet, framsynthet och flit. Ingen demokrati är bättre och mer demokratisk än sina företrädare. Om det krävs en Perikles för att vi ska ha demokrati och ingen Perikles finns till hands gör vi klokt i att nöja oss med en mindre ambitiös styrelseform.

6 Men har inte kopparn som ersätter silvret också ett sakvärde? Jo, men vad som sker är ju att det med koppar uppblandade silvermyntet ges samma nominella värde som det ursprungligen rena silvermyntet. Kopparn kommer därmed att stå i princip samma relation till myntets nominella värde som papperet hos en sedel: det är en representant eller symbol för ett värde, inte en bärare av det. De svenska plåtmynten av koppar från mitten på 1600-talet var genuina, om än otympliga, bärare av sitt värde.

7 Det finns förvisso viktiga kollektiva aspekter hos människans psykologi, men vi får inte som hos molekylerna i en gas en kollektiv reaktion hos människorna genom att ändra temperaturen hos den ”behållare” de befinner sig i utan genom att deras ”inre bindningar” utsätts för någon form av direkt påverkan, t.ex. via tv och tidningar och andra massmedier.

8 Det är insikten om detta irriterande beroende som är det huvudsakliga incitamentet bakom utvecklingen av de teorier och ideologier som syftar till att förklara och domesticera marknaden. Det är fullt logiskt att en utveckling från en våldspräglad fysisk samhällsstyrning till en byråkratisk och teoretisk motsvaras av en utveckling från ett styre av furstar med våldskapital till ett styre av administratörer med akademiskt dito. Det är också logiskt att fursten har ett bättre öra för det folk han plågar med skatter och andra pålagor än de administratörer vilka genom sitt teoretiska raster betraktar folket som en statistisk abstraktion. Medan furstens brutalitet rymmer kärlekens och försoningens möjlighet saknar de ideologiskt styrda politikerna varje känslomässig relation till det folk de dirigerar. Folket är för dem inte en bråkig familj som man med en personlig insats måste hålla ordning på utan en anonym massa som ska formas med opersonliga metoder – och som i princip kan kasseras eller bytas ut om den inte visar sig tillräckligt formbar. Vi som tillhör denna massa har få skäl att betrakta oss som lyckligare lottade än den råbarkade furstens ”familj”.

9 Det finns tendenser som indikerar att synen medelklassen som ekonomiskt dominerande behöver omprövas – eller mer drastiskt: att själva dess existens kanske måste omprövas. Vi står i så fall inför ett nytt skede i samhällsutvecklingen som kan jämföras med borgerskapets framväxt på medeltiden och arbetarklassens tillväxt i samband med industrialiseringen på 1800-talet. Men bilden är ännu oklar. Vad som väntar är kanske snarare en storskalig samhällskollaps av ungefär samma slag som när det Västromerska riket gick under.

10 När vi, med all rätt, klandrar de stora grupper av invandrare som har kommit till Sverige för att leva på vårt generösa välfärdssystem får vi inte glömma bort de omfattande parasitära skikten hos vår inhemska svenska medelklass. Det är symbiosen mellan utländska och inhemska parasiter som gör det så oerhört svårt att ändra på den samhällsnedbrytande svenska invandringspolitiken. Hade vi inte haft en högljutt gnäggande och aggressiv sparkande trojansk häst mitt i på torget hade vi när som helst kunnat stänga stadens portar och inleda en återvandringspolitik. Det är inte invandrarna som är vår huvudmotståndare, ja, många av dem är inte ens våra motståndare utan skulle villigt sluta upp på vår sida om vi gav dem chansen, för de som har valt att istället arbeta och anpassa sig, och de är ju trots allt många, är i lika hög grad som alla andra tvungna att vara med och finansiera den paternalistiskt nedlåtande vänsterliberala offentliganställda svenska medelklassen, något som jag är ganska säker på att de finner minst lika motbjudande som vi svenskar gör.


(Påbörjad i oktober 2022.)

 

Tidigare delar:

Pengarnas logik 1 – Utgångspunkter

Pengarnas logik 2 – Energi

Pengarnas logik 3 – Värde

Pengarnas logik 4 – Alternativ

Pengarnas logik 5 – Det immateriella

Pengarnas logik 6 – Bytet

Pengarnas logik 7 – Bytet av pengar

Pengarnas logik 8 – Kapitalet

Pengarnas logik 9 – Pengar som skuldsedlar

Pengarnas logik 10 – Lånandets dynamik