Pengar är något som ges ut av någon.
Det finns betalningsmedel som inte ges ut av någon, som inte avsiktligt framställs i en viss form. Betalningsmedel är en spontan konsekvens av byteshandeln när den når en sådan omfattning att någon av de varor som byts blir värd mer som bytesmedel än som vara eller, mer exakt, när den får ett mervärde som bytesmedel.
Pengar har en form och ett utseende som skiljer dem från andra saker och som gör att man lätt kan identifiera dem som betalningsmedel. Mer bestämt: som ett unikt och specialiserat betalningsmedel, som det officiellt påbjudna betalningsmedlet.
Det har för det mesta varit staten eller någon motsvarande myndighet, en furste eller härskare av något slag, som har låtit prägla och ge ut pengar och som har stått som garant för deras giltighet och värde. (För enkelhets skull ska jag hädanefter använda staten som beteckning på den politiska centralmakten.)
Statens relation till pengarna kommer att påverkas av deras sakvärde.
När pengarna har ett (högt) sakvärde, som t.ex. guld- och silvermynt, ger staten dem symbolisk betydelse som pengar genom att (1) utforma dem på ett specifikt och lättidentifierbart sätt, (2) i ord och handling deklarera att detta är det sätt som de ska vara utformade på för att vara giltiga och (3) garantera att de har de sakegenskaper som ger dem deras sakvärde, t.ex. rätt vikt och rätt metallinnehåll. Genom att garantera att pengarna har rätt sakegenskaper kan staten i viss utsträckning garantera pengarnas bytesvärde. Även guld och silver fluktuerar i värde, men det blir sällan eller aldrig värdelöst.
När pengarna saknar sakvärde, något som bl.a. gäller papperspengar och elektroniska pengar, garanterar staten istället deras nominella värde, d.v.s. garanterar att medborgarna alltid kan använda dem för att köpa och sälja saker i enlighet med deras nominella värde, t.ex. 10, 100 eller 1.000 kr.
Vilket bytesvärde de nominella pengarna har kan staten aldrig garantera. Statens inflytande över de nominella pengarna bytesvärde är begränsat, för när staten försöker påverka pengarnas bytesvärde blir den en agent bland andra på marknaden, och som en sådan är dess inflytande med nödvändighet begränsat till sin omfattning och obestämt till sina konsekvenser.
Historiskt sett har en garanti av de nominella pengarnas värde bestått i att staten förbundit sig att när en medborgare så önskar lösa in hans sedlar mot deras värde i guld eller någon annan värdefull metall. Det har t.o.m. förekommit att detta löfte har varit ingraverat på de sedlar staten låtit trycka och ge ut.1 Ett exempel på ett garantisystem av detta slag är den guldmyntfot som användes i stora delar av världen under 1800-talet och fram till 1930-talet, d.v.s. under den epok när Europas borgerliga stater dominerade världens politik och ekonomi.2
Detta löfte förutsätter att staten har en guldreserv av lämplig storlek samt att det finns en av staten oberoende marknad där det handlas med guld och ett pris i pengar på guld kan fastställas. Om staten själv kan fastställa kursen för guld kommer guldmyntfoten i realiteten att förlora sin betydelse. Som utgivare av nominella pengar kommer staten att fungera som en slags bank, även om den inte lånar och betalar ränta.
En inlösen av sedlar mot guld representerar givetvis en bytesrelation, där staten är den ena parten och den agent som vill växla in sina nominella pengar mot guld är den andra. Men det är en bytesrelation som skiljer sig från många andra, eftersom den ena parten (staten) har avgivit ett ensidigt löfte om att (på vissa villkor) ingå en bytesrelation med varje medborgare som är laglig ägare till av staten utgivna pengar om att lösa in dessa pengar i utbyte mot guld. Avtalsrelationen är frivillig endast för den ena partens del (sedelinnehavarens), men villkoren är å andra sidan förutbestämda och icke förhandlingsbara. Detta avtal betonar statens ansvar för betalningsmedlen och betalningssystemet, men det framhäver också de nominella pengarnas beskaffenhet av skuldsedlar. Staten erkänner att pengarna saknar sakvärde och att deras värde istället består i att staten garanterar att man har rätt att byta dem mot något som har det.
När det är en stat som fungerar som penningutgivare tenderar pengarnas sakvärde att successivt försvagas och deras nominella värde att öka i relation till deras sakvärde, tills vi får pengar med endast nominellt värde. Guldmynten blir mindre, silverhalten i silvermynten minskar, silvermynt blir kopparmynt, mynt ersätts av sedlar och sedlar ersätts till slut av elektroniska betalningsmedel.3 Detta är en utveckling som kan iakttas redan i det antika Rom.
Orsaken till denna utveckling behöver inte vara att staten på ett enkelt sätt vill öka sin tillgång på kapital eller minska sina skulder, utan den kan också bottna i ett reellt behov i ekonomin av en större penningmängd. Problemet är: hur vet man när ett sådant behov har uppstått och, vilket är ännu svårare, hur avgör man hur stort det är? Här skulle privata eller av staten oberoende penningutgivare, t.ex. banker, kunna spela en konstruktiv och stabiliserande roll, eftersom de till skillnad från staten är en marknadsaktör bland andra som för att inte gå i konkurs måste tillhandahålla sina tjänster på marknadsmässiga villkor, d.v.s. på ett sätt som motsvarar faktiska behov och praktiska realiteter.
Staten hade i princip kunnat lösa problemet med en för liten penningmängd genom att prägla fler guld- och silvermynt, och när tillgången på metaller inte räcker låta myntens köpkraft öka i takt med den marknadsmässiga värdeökningen på metallerna, d.v.s. genom en successiv deflation. Den konsumtions- och produktionshämmande effekt detta skulle få vore inte något enbart negativt i en situation med hög resursförbrukning och omfattande resursslöseri.4
Övergången från guld- och silvermynt till sedlar och elektroniska betalningsmedel innebär i realiteten utvecklingen av en helt ny typ av betalningsmedel. Det är en övergång från saksymboler till rena symboler eller, annorlunda uttryckt, från konkreta symboler till abstrakta. Men det handlar inte bara om en övergång från ett betalningsmedel som har sakvärde till ett som saknar det, utan i lika hög grad om en övergång från informella betalningsmedel till formella, från betalningsmedel som de köpande och säljande agenterna själva kan komma överens om till betalningsmedel som bestäms av en extern makt, d.v.s. av staten.
Statens utveckling och expansion är nära knuten till betalningsmedlens. Är den moderna opersonliga och byråkratiska staten ö.h.t. möjlig utan nominella pengar? Möjligheterna att expandera statens verksamhet genom att expandera penningmängden är, oavsett om det sker genom ökad penningutgivning eller ökad kreditgivning, starkt begränsade så länge pengarna har ett oberoende värde. Före de nominella pengarnas introduktion är statens styrka och handlingsförmåga nära förbunden med styrkan och handlingskraften hos de personer som representerar den. Efter introduktionen av de nominella pengarna behöver staten inte längre de nyckfulla furstarna med deras mod och grymhet, utan kan istället välja att använda sig av väldisciplinerade och anpassliga tjänstemän. Det är tänkvärt att det var i det byråkratiska Kina som sedlar användes för första gången.
Måste staten stå som utgivare och garant av pengarna? Nej, inte i teorin, men i praktiken kommer staten genom sitt våldsmonopol och sin större makt att antingen förhindra andra utgivare eller genom lagar och regler ta kontroll över deras verksamhet. Detta gäller oavsett om de pengar som används i samhället är nominella eller reella.
När pengar nominaliseras eller m.a.o. förlorar sitt sakvärde omvandlas de till skuldsedlar. Pengar utan något sakvärde, t.ex. papperspengar och elektroniska pengar, utgör i realiteten skuldsedlar. Det var också så de första papperspengarna uppstod: som skuldförbindelser utfärdade av en statlig eller privat bank eller annan låneinrättning.5 Det engelska ordet för sedel är f.ö. banknote.
För att rent nominella pengar, t.ex. sedlar och elektroniska pengar, ska fungera som betalningsmedel måste de som använder dem förstå vari deras värde består och hur de bibehåller detta värde. Men eftersom det riskerar att framkalla osäkerhet och ge upphov andra typer av problem om man kräver en praktisk förståelse av dessa saker av varje agent som använder pengarna måste det där betalningsmedlen brukas också finnas en institutionell förståelse av detta. Det måste av bl.a. detta skäl finnas en stat eller motsvarande som har makt att garantera pengarnas värde och som förmår hantera utgivningen och distribuering av dem på ett ansvarsfullt och förtroendeingivande sätt.
Men om nominella pengar är skuldsedlar vem är det då som lånar? Är det den som ger ut pengarna? Vem skulle det annars vara? Det blir meningslöst att tala om skuldsedlar om det inte finns någon som är skyldig någon något. Om det är staten som trycker och ger ut pengarna är det då staten som lånar och sätter sig i skuld? Nej, så enkelt är det inte. Statens våldsmakt och historiskt betingade auktoritet komplicerar saken.
(Det måste finnas en transaktion i samband med utgivningen av sedlar och liknande för att en skuld i ekonomisk mening ska kunna uppstå. Denna transaktion måste äga rum mellan oberoende parter och vara ömsesidig. När en bank lämnar ut ett kvitto på en insättning är kvittot ett bevis på den skuld som banken har till insättaren. Om villkoren tillåter det kan insättaren använda kvittot som betalningsmedel genom att överlåta det på någon annan. Om en stat köper något för de pengar den präglar/trycker, t.ex. vapen och militära tjänster, har en skuld uppstått som staten måste lösa för att pengarnas värde inte ska kollapsa – och med dem kanske staten själv. Ett finurligt sätt för den att göra detta på är genom att låta folk betala sina skatter i statliga pengar. Men om en riksbank distribuerar sedlar till bankerna för att de ska sätta dem i cirkulation befinner vi oss i en annan situation. Så länge pengar är skuldsedlar, d.v.s. förenade med konkreta affärstransaktioner, t.ex. ett kvitto på att A är skyldig B x kronor, uppstår ingen inflation. De problem som uppstår när en gäldenär inte förmår betala sina skulder påverkar inte värdet hos de skuldsedlar som är kopplade till andra transaktioner som involverar andra agenter. Skuldsedlar är som regel relaterade till produktiva agenters produktiva handlingar. I en sund ekonomi är det bara produktiva agenter som får låna och kan sätta sig i skuld.)
En stat kan i kraft av sin administrativa makt och historiska legitimitet bestämma att något ska fungera som allmänt betalningsmedel i samhället och genom olika former av tvång få folket att acceptera detta. Tvånget eller m.a.o. inskränkningen av de självständiga agenternas frihet kan genom att demonstrera statens makt och beslutsamhet fungera som en slags garant för pengarnas värde, vilket gör det lättare för agenterna att initialt acceptera dem innan fördelarna (vinsterna) med att ha ett gemensamt betalningsmedel börjar uppenbara sig, samtidigt som det helt eller delvis kan befria staten från skyldigheten att lösa in pengarna mot något annat. Statlig maktutövning kan, om den sker på rätt sätt, överföra den hos de nominella pengarna inneboende skulden till de agenter som använder sig av dem för att köpa och sälja saker, där den istället tar formen av prisinformation. Vikten av denna information ger de nominella pengarna ett nytt slags värde som är lika reellt som värdet hos reella pengar, men som inte har med pengarnas fysiska egenskaper att göra utan med deras symboliska och består i värdet hos de handlingar som prisinformationen möjliggör för agenterna.
När vi brukar pengar som har ett värde i sig själva, t.ex. guld- och silvermynt, kan vi egentligen inte veta om ett pris uttryckt i dem gäller pengarna själva eller den vara/tjänst vi vill köpa för dem. Ett sätt att hantera denna osäkerhet på är att köpslå om priset, något som därför är vanligt i ekonomier som använder sig av reella pengar. Detta problem uppstår inte när vi använder nominella pengar. Genom att de nominella pengarna saknar värde i sig själva kommer den prisinformation de ger att vara oblandad och direkt. Men istället får vi problemet med inflation, d.v.s. att priser kan fluktuera inte bara p.g.a. fluktuationer hos tillgång och efterfrågan utan p.g.a. fluktuationer hos penningmängden i ekonomin.
Genom att överföra skulden hos de nominella pengarna till de som använder dem i de konkreta affärstransaktionerna har ett viktigt steg tagits för att kontrollera penningmängden och bestämma hur mycket pengar som behövs i ekonomin för att agenterna ska kunna genomföra de transaktioner som de vill och kan genomföra i kraft av sina ekonomiska resurser, d.v.s. som de kan ta det ekonomiska ansvaret för. Ju större agenternas ekonomiska frihet är, i ju större utsträckning det är de enskilda agenterna som bestämmer vilka transaktioner som ska utföras och på vilka villkor, i desto högre grad kommer priserna att vara ett uttryck för reell tillgång och efterfrågan, d.v.s. för vad och hur mycket som faktiskt efterfrågas av det som produceras. Att uttrycka detta förhållande är prisernas egentliga funktion. När de endast fyller denna funktion finns det i praktiken inte någon inflation.6
En fråga: Hur mycket pengar behövs det i en ekonomi? Hur tar man reda på hur mycket pengar som behövs och hur gör man för att omsätta denna kunskap i praktiken? Kan man ange den rätta eller lämpliga penningmängden i siffror eller är det en fråga om tillgång och efterfrågan, d.v.s. en fråga som bara (den konstant fluktuerande) marknaden själv kan besvara?
I teorin är lösningen på problemet med penningmängden storlek att relatera den till transaktionsmängden eller m.a.o. energiomsättningen i samhället. Penningmängden bör på ett ungefär motsvaras av mängden transaktioner (inom agenternas genomsnittliga planeringshorisont), eftersom detta antal motsvarar agenternas behov/önskningar i kombination med deras energitillgångar. Problemet är att en ökning av penningmängden kan påverka antalet transaktioner genom att få agenterna att utföra fler transaktioner än de annars skulle ha gjort. Detta kan framkalla en illusorisk tillväxt, vilken i realiteten inte består i en produktion av nya saker utan av nya skulder och som därför förr eller senare kommer att resultera i sjunkande produktivitet, ökad arbetslöshet och lågkonjunktur. Lågkonjunkturer betraktas väl närmast definitionsvis som någonting negativt, men för agenter med stora ekonomiska resurser innebär de ett tillfälle att expandera och köpa produktionsmedel till ett lägre pris än förut. En lågkonjunktur kan därför resultera i ökad ägarkoncentration och därmed ökad maktkoncentration. Men lågkonjunkturer innebär möjligheter inte bara för storföretag utan även för staten. De öppnar sålunda för ett närmare samarbete mellan den ekonomiska och den politiska makten. Hur underligt det än kan låta finns det alltså aktörer som tjänar på lågkonjunkturerna och som varken vill förhindra dem eller förkorta dem.
För att inflation inte ska uppstå måste det vara transaktionerna som bestämmer mängden pengar, inte tvärtom. Eftersom de transaktioner en fri (oberoende) agent utför förutsätter att han har egna resurser, vilket i sin tur förutsätter att han producerar något, innebär detta att det är produktionen som bestämmer penningmängden, inte konsumtionen. Det är när konsumtionen bestämmer penningmängden som vi får inflation. Medan det finns skarpa och hårda gränser för produktionen finns det inga sådana tydliga gränser för konsumtionen. Man kan vilja ha hur mycket som helst och det är lätt att ge efter för detta begär när man väl får chansen. Konsumtion är energiförbrukning, produktion är energiomvandling, med i bästa fall ett visst energiöverskott som resultat. Det är detta energiöverskott som kan få en ekonomi att växa och därigenom öka behovet av pengar. En ökning av penningmängden som beror på en ökning av energimängden hos ekonomin är organisk och framkallar inte någon inflation. När 100 köpmän köper av 1.000 producenter och säljer till 100.000 konsumenter behövs det mer pengar än när 1 köpman köper av 10 producenter och säljer till 1.000 konsumenter.
(Det är inte producenterna och konsumenterna som är de avgörande drivkrafterna hos den ekonomiska utvecklingen utan köpmän och bankmän. De första bankmännen var köpmän – och de första köpmännen var producenter. En bonde som själv säljer sina varor på torget är både producent och köpman. Det väsentliga här är ackumulationen av kapital. Där det inte finns några köpmän, d.v.s. någon som förmedlar en producents varor och tjänster till konsumenterna, råder självhushållning. Självhushållning är den elementära formen av ekonomi. Självhushållning i sin renaste form innebär ett gemensamt ägande av produktionsmedlen och deras avkastning. Så snart det finns ett individuellt ägande finns möjligheten av individuella vinster – och förluster. Varje form av produktion där producenten själv använder en del av vad han producerar innebär en viss form av självhushållning. Bonden som äter maten han själv har odlat och skogsägaren som använder sitt eget virke är två traditionella exempel på detta, men snickaren som bygger sitt eget hus (med virke köpt av skogsägaren), bilmekanikern som lagar sin egen bil, läraren som undervisar sina egna barn och läkaren som botar de sjuka i sin familj är exempel på samma sak. Självhushållningen upphör vid den gräns där man säljer sin arbetskraft eller produktionsförmåga till någon annan i utbyte mot något man själv inte har producerat. Om konsekvenserna av detta val ska vi tala i något annat sammanhang. Lönearbetets framväxt är jämte bofastheten de socialt mest omvälvande processerna i mänsklighetens historia.)
Att trycka upp mer pengar är inte detsamma som att öka penningmängden – och alltså inte heller detsamma som att spä ut den och minska värdet hos varje enskild sedel eller penningenhet. För det första är det bara mängden cirkulerande pengar som påverkar penningvärdet (Riksbanken kan ha hur många nytryckta sedlar som helst i reserv utan att det påverkar penningvärdet det minsta, så länge de endast används för att ersätta gamla och utslitna sedlar i cirkulation) och för det andra måste denna mängd sättas i relation till mängden transaktioner i ekonomin och deras sammanlagda reella värde, d.v.s. den mängd energi som omsätts i ekonomin i dess helhet.
Mängden pengar och deras sammanlagda nominella värde saknar betydelse. Detta är en logisk följd av att värdet är nominellt. Hur mycket pengar som finns i en ekonomi är en rent praktisk fråga. Det kan finnas 10 miljarder kronor i cirkulation eller 100, 1.000 eller 100.000 miljarder – det spelar ingen roll. Det enda som spelar någon roll är relationen mellan mängden nominella pengar och det reella värdet hos ekonomin och dess transaktioner. Om mängden nominella pengar ökar utan att det reella värdet hos ekonomin gör det får vi inflation, om mängden minskar utan att det reella värdet gör det får vi deflation.
Det är således inte mängden pengar i ekonomin som är avgörande för om vi har inflation eller inte utan förändringen hos denna mängd i relation till ekonomins reella värde. Det avgörande är hur stora dessa förändringar är och kanske fr.a. hur snabbt de går. En långsam och regelbunden inflation får inte lika drastiska konsekvenser som en snabb och plötslig. En av de betydelsefullaste egenskaperna hos en välfungerande ekonomi är förutsägbarhet.
En fråga: Hur mäter man det reella värdet hos en ekonomi? Går det att mäta (uppskatta) ekonomins reella värde utan att använda sig av pengar? Finns det en metod för att mäta energin hos en ekonomi? Vi kan ju mäta energiomsättningen hos en människa. Kan energiomsättningen hos en ekonomi kanske mätas i antalet människor som ingår i den? Ett alternativt och rimligare sätt är i så fall att mäta den i energiomsättningen hos samtliga de produktivkrafter som är verksamma i den, d.v.s. i energiomsättningen hos (de produktiva) människorna och hos de maskiner (verktyg) de använder sig av.
Om man vill ha långsiktig och stabil produktivitet får penningmängden inte själv förändra energin och energimängden hos ekonomin. Lockelsen ligger i att en ökning av energin och energimängden hos ekonomin är något positivt, är något som upplevs på detta sätt, och att den går att åstadkomma genom en ökning av penningmängden. Problemet är att detta bara fungerar på kort sikt. På längre sikt försvagas transaktionernas informationsinnehåll och koordinationen i ekonomin försämras. Staten kan frestas att föra en expansiv penningpolitik just därför att det är ett enklare och billigare sätt att skapa tillväxt på än genom att förbättra villkoren för produktionen. Varje förbättring av de fria agenterna möjligheter att producera innebär dessutom att staten måste avstå makt och resurser. En stat utvecklas alltid till ett självändamål om den inte utsätts för konkurrens. En kraftfull form av sådan konkurrens är den som kommer från andra stater. En särskilt stabil och konkurrenskraftig statsbildning är nationalstaten, d.v.s. en stat som bygger på (och bidrar till att stärka och underhålla) den kulturella gemenskapen hos ett folk. En särskilt framgångsrik och mångsidig form av statlig konkurrens var den som ägde rum mellan det gamla Europas nationalstater.7
Noter
1 På de svenska femkronorssedlarna stod det förr i tiden ”Sveriges riksbank inlöser vid anfordran denna sedel å fem kronor med guldmynt enligt lagen om rikets mynt av den 30 maj 1873”.
2 Detta var en ovanlig period i den mänskliga historien på så sätt att den ekonomiskt mest produktiva samhällsklassen också var den politiskt dominerande. I efterhand kan vi se att detta inte var en alltigenom stabil situation, eftersom borgarklassens kristet influerade moral gjorde det svårare för den att hävda sin ställning med våld, något som varje politiskt ledande klass alltid måste vara beredd att göra. Den kapitalstarka borgarklassen saknade m.a.o. tillräckligt våldskapital.
3 För den stat som är intresserad av att öka sin makt har de elektroniska betalningsmedlen dessutom den fördelen att de möjliggör en närmast total kontroll av alla ekonomiska transaktioner.
4 När penningvärdet ökar förstärks incitamentet att spara. Men det innebär också att den ekonomiska planeringshorisonten blir längre och att det blir viktigare att hitta långsiktigt lönsamma investeringar. Ett stabilt eller något ökande penningvärde harmonierar således med de traditionellt borgerliga dygderna: sparsamhet, försiktighet, framsynthet. Omvänt gynnar inflationen statens och de stora ekonomiska aktörernas inflytande och kontroll över marknaden och folket. Om staten alltid inser detta är osäkert, men att de globala ekonomiska aktörerna gör det behöver vi inte betvivla.
5 De äldsta kända betalningsmedlen i form av sedlar framställdes i Kina under Tang-dynastin (618-907 e.kr.) och utgjordes av kvitton på varuleveranser till privata grossister och på inbetalningar (in natura) till staten. Dessa kvitton överläts ibland vidare och kom så småningom att fungera som ett allmänt accepterat betalningsmedel. Under Sung-dynastin (960-1279 e.kr.) utvecklades detta till ett regelrätt system med av staten utgivna sedlar i form av skuldförbindelser. Insättningskvitton som betalningsmedel förekom också i renässansens Italien, där de utfärdades av bankerna i de stora handelsstäderna. De första riktiga sedlarna i Europa, d.v.s. skuldsedlar som utformats och producerats i syfte att fungera som allmänt betalningsmedel, utgavs mellan åren 1661-1664 av den Palmstruckska banken i Sverige. De Palmstruckska sedlarna lydde på fixerade belopp i en serie jämna tal från lägre till högre, t.ex. från 5 till 1000 daler kopparmynt. De var till sin juridiska karaktär ett bevis på en fordran, men utan att vara kopplade till någon insättning eller inbetalning, och var ställda på innehavaren, inte på någon viss namngiven person. De var till skillnad till många tidigare sedelformer räntelösa. Den Palmstruckska banken var föregångaren till den 1668 inrättade Riksens ständers bank eller, som den numera heter, Riksbanken.
6 Man kan jämföra denna situation med en där ett språk används endast för att yttra sanna påståenden.
7 Med ”det gamla Europa” menar jag Europa före katastrofen 1914.
(Påbörjad i september 2022.)
Tidigare delar:
Pengarnas logik 1 – Utgångspunkter
Pengarnas logik 4 – Alternativ
Pengarnas logik 5 – Det immateriella
Pengarnas logik 7 – Bytet av pengar
Om skribenten: Jonas Åberg
