Vinbärsbuskarna dignade av klasar med klarröda bär och lastbåtarna
korsade fågelbadet med sina besättningar av oroliga nyckelpigslarver.
En morgon hade havet dragit sig tillbaka mer än en kilometer
och blottat en strand besatt med gnistrande ädelstenar i tusen färger.
Försiktigt rörde vi oss över det undergångsdömda landskapet
och fyllde våra fickor med rikedomar av oskattbart värde:
gula och gröna glasskärvor, pärlemorvita och de sällsynta djupblå
som gjorde allting blått, gåtfulla trollkonor och små bitar av bärnsten.
Men värdefullare än allting annat var de genomskinliga stenarna,
de förhistoriska djurens förstenade hjärtan som lyste i solen.
På en bänk i skuggan ovanför den steniga stranden satt fiskarna på rad
och rökte sina pipor och pratade med dovt rullande röster.
Hur de alla plötsligt skrattade, skrattade högt och muntert, när de hörde
min lillebror viska att de såg ut som ett rövarband där de satt!
Från trädet i strandträdgården (var det en alm eller en kastanj?)
kunde man gunga ut över vågorna när havet gick som högst.
Lyssnade man noga kunde man då höra hur vågorna flyttade om
sten efter sten för att fånga sina för alltid undflyende rörelser.
De smala grusvägarna som slingrade fram mellan de låga husen
och de ännu smalare gångstigarna, som visste alla genvägarna.
De vitkalkade väggarna, överallt dessa bländande vita väggar,
och dörrarna och fönstren som var antingen röda eller blå,
röda med en intensitet som om det vore träets ursprungliga färg
och blåa i en nyans lika självklar och djup som det förflutna.
Mitt i labyrinten av vinbärsbuskar låg plötsligt en övergiven grusplan
som inte kunde säga oss något om vilken väg vi nu skulle ta.
Den fyllde oss alltid med en egendomlig tvekan, som när man anar
att man är betraktad men inte vet av vem eller varför.
Genom att göra den tysta faran till en del av leken lösgjorde vi oss
ur dess grepp och smög försiktigt tillbaka in bland buskarna igen.
Åter osynliga försvann vi med snabba och tveklösa steg in i vår egen
oövervinneliga trädgård, där våra var de enda blickar som visste.
I logan med stengolvet, där husets egendoft var som starkast,
var det alltid svalt och på kökets röda tegelgolv hördes alla steg.
I matrummet hängde den gamla litografin med alla Sveriges Regenter,
från Gustav Vasa i juvelprydd barett till Oscar II i sin ljusblåa uniform.*
Ovanför soffan i det alltid tysta finrummet tickade Schwarzwalderuret
och i trapphuset doftade det av kåda och lack från den nya trappan.
Utanför fönstret i vårt sovrum på loftet bredde det grå havet ut sig
i våglös väntan på minnet och dess kalejdoskopiska förvandlingar.
Jag minns rosendoften från nyponrosorna på stranden, de rosas
tunga parfymdoft och de vitas överraskande intensiva kryddoft.
Jag minns den ständiga lukten av tång…
* Fröléen & Comp. Förlag, Stockholm, Lit. Centraltryckeriet, Stockholm.
Om skribenten: Jonas Åberg
