– och till alla andra som vill göra Sverige svenskt igen

Ödesfrågan

Den omfattande migrationen från länder i Mellanöstern och Afrika och andra delar av tredje världen till Sverige och övriga Europa är inte bara ett allvarligt politisk problem utan en ödesfråga. Det handlar bokstavligen om vårt folks och vår kulturs över­levnad. Om vi vill bevara vår frihet och vårt självbestämmande som svenskar måste vi (1) ta kontroll över våra gränser igen och (2) skapa starka incitament till återvandring.

Alla större samhällsfrågor är idag på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, kopplade till den pågående massinvandringen från tredje världen. Det finns goda skäl att uppmärksamma invandrarnas kulturella och mentalitetsmässiga särart och diskutera de många negativa konsekvenserna av deras växande påver­kan på Sverige.

Ändå skulle jag vilja att vi flyttade vårt politiska fokus bort från invandrarna och vad de gör med vårt land till orsakerna till varför de är här. Varför har så många människor från för oss så främmande kulturer kommit till vårt lilla och avlägsna land? Hur gick det till att de blev så många? Och hur är det möjligt att deras antal fortsätter att öka i en takt som enligt aktuella beräkningar kommer att göra oss svenskar till en minoritet i vårt eget land redan år 2065?¹

Låt oss börja tala klart och tydligt, ännu klarare och tydligare än hittills, om dem som har släppt in ”tredjevärlden-migranterna” i vårt land och som, trots alla de stora och väx­ande problem de för med sig, fortsätter att släppa in dem.

Makten framför allt

Det finns två huvudorsaker till den massinvandring från tredje världen som började ta fart på 1980-talet och som idag har lett till att drygt en femtedel eller över två miljoner av Sveriges befolkning är av utom­europeisk härkomst.² Orsakerna är kopplade till varandra och till det i svensk politik och kultur under hela efterkrigstiden dominerande socialdemokratiska partiet.

Dessa orsaker är följande: (1) att driva på den offentliga sektorns expansion och (2) att underhålla soci­aldemokraternas väljarbas.

Båda sakerna har att göra med socialdemokraternas makt över Sverige och det svenska samhället.

Genom att expandera den offentliga sektorn och de olika socialförsäkringssystem och andra bidrag som är kopplade till den gör man allt fler invånare beroende av staten och politiken. Genom att göra allt fler invånare bero­ende av staten motiverar man dem att rösta på det parti som har skapat den stora offentliga sektorn och som garanterar dess fortsatta existens, d.v.s. på socialdemokraterna.

Genom att öppna Sverige och dess välfärdssystem för storskalig migration från länder företrädesvis i tredje världen lägger man grunden för en invandring av människor som under lång tid, i många fall un­der hela sin livstid, kommer att vara beroende av den offentliga sektorn och dess bidragssystem.³ Dessa individer kommer därigenom att utgöra ett stabilt stöd för detta system och således för det parti som är sammanlänkat med det och kontrollerar det, d.v.s. för socialdemokraterna.

Genom att ge alla myndiga personer som på valdagen har varit folkbokförda i landet i tre år rätt att rös­ta i val till kommunfullmäktige m.fl. regionval, oavsett om de är svenska medborgare eller ej, gör man det dessutom möjligt för dessa migranter att direkt via röstsedeln i allmänna val stödja det socialdemo­kratiska partiet. Genom låga krav på svenskt medborgarskap⁴ ökar man sina möjligheter att få stöd från dessa grupper även i riksdagsvalen.

Kort sagt: tredjevärlden-migranterna finns i Sverige för att stödja socialdemokraterna och hålla dem kvar vid makten. Hade de inte fyllt denna funktion hade de inte funnits här.

Ett tankeexperiment

Det finns förmodligen en del vänstersinnade personer som inte håller med om denna analys. Låt oss därför göra ett litet tankeexperiment.

Tänk dig att tredjevärlden-migranterna i sin glädje över att få komma till det demokratiska Sverige och få ta del av vårt genom idogt arbete under många fattiga århundraden förvärvade välstånd vill återgälda denna generositet genom att i de allmänna valen lägga sin röst på det parti vars namn de tycker bäst motsvarar deras nya tillvaro: nämligen Sverige–demokraterna. När de chockerade och upprörda socialde­mokraterna upptäcker invandrarnas rysliga misstag gör de allt de kan för att få dem ändra sig och rösta rätt. Men inget hjälper! Trots alla pedagogiska förklaringar och diverse mer eller mindre diskreta på­tryckningar går de tacksamma främlingarna troget till valurnorna för att lägga sin röst på Sverigedemo­kraterna.

Om denna fantasi vore verklighet hur många invandrare från tredje världen tror du då att det skulle fin­nas i Sverige? Svar: noll! Bokstavligen inte en enda! De kunde vara flyktingar hur mycket som helst – inte en djävel skulle släppas över bron! En sådan brist på omdömesförmåga och solidaritet måste få konsekvenser, skulle de goda socialdemokraterna säga sig, skälvande av moralisk indignation.

Om socialdemokraterna har skäl att tro att medlemmarna av någon främmande folkgrupp inte sympati­serar med dem politisk kommer de göra allt de kan för att hindra dem från att ta sig till Sverige. Skulle de t.ex. låta Sydafrikas allt mer trängda boer få en tillflykt i Sverige? Knappast! Och om det rörde sig om människor som objektivt sett är flyktingar, som verkligen befinner sig i nöd och är i akut behov av  vår hjälp, skulle vi få höra undanflykter som: ”Det är bättre att hjälpa dem på plats. På det sättet kan vi hjälpa många fler till en lägre kostnad, och dessutom blir det lättare för dem att återvända hem när det väl har blivit lugnt i deras eget land igen”, ”Våra socialförsäkringssystem är till för vår egen befolkning. De är inte dimensionerade för att hantera stora grupper invandrare som inte bidrar ekonomiskt i samma ut­sträckning som vi svenskar”, ”Större invandrargrupper från främmande kulturer riskerar att framkalla konflikter och splittring i vårt land. Brottsligheten kommer att öka och otryggheten för oss svenskar blir större”. Kloka argument i och för sig. Vi har hört dem alla från massinvandringens kritiker.

Kan socialdemokraterna, den svenska välfärdens självutnämnda arkitekter, verkligen resonera så här cyniskt? Hjälper de bara när det hjälper dem själva? Är invandrarna från tredje världen bara ett medel för deras politiska mål? Men det är ju precis så här vänstern dagligen reagerar mot de få men modiga och självständigt tänkande invandrare som med stöd i egna erfarenheter vågar kritisera den ”generösa” in­vandringspolitiken, islams snabbt växande inflytande, journalisternas ständiga lögner och förvanskning­ar m.m. I samma stund som en invandrare ger uttryck för fel åsikter eller stöder fel parti försvinner den goda vänsterliberalens intresse och medkänsla, och invandraren förvandlas med häpnadsväckande has­tighet till en brottsling som borde skickas hem. Plötsligt är vänsterliberalen sin egen karikatyr på de na­tionella.

Den politiska makten är för socialdemokraterna deras identitet. Utan den är de ingenting. De gör allt för att behålla den.⁵

Framgångsrik strategi

Räknat i antal röster i allmänna val har socialdemokraternas migrationspolitiska strategi varit högst framgångsrik. Den lovar att bli ännu framgångsrikare i takt med att röstandet bland invandrarna ökar. I Sverige registrerar vi inte de röstandes etnicitet, men vi registrerar om den röstande har svenskt med­borgarskap eller inte, och eftersom vi dessutom har ganska goda kunskaper om etniciteten hos befolk­ningen i olika bostadsområden, och därmed i olika valkretsar, kan vi på detta sätt skaffa oss en rätt god bild av hur de utomeuropeiska invandrarna röstar.

De utomeuropeiska väljarnas sympatier för socialdemokraterna och dem närstående partier är föga för­vånande mycket starka. I de s.k. särskilt utsatta områdena ligger socialdemokraterna som regel alltid på minst 50% av rösterna.⁶ Deras andel kan ligga så högt som 80% och vissa enstaka fall så lågt som 30%, men där de ligger jämförelsevis lågt ligger i gengäld vänsterpartiet högt eller mycket högt. Tillsammans med vänsterpartiet hamnar man som regel mellan 80-90% av rösterna! För att fullständiga bilden måste vi till detta lägga rösterna på riksdagens tredje vänsterparti: miljöpartiet.⁷

Sammanfattningsvis: Den förenade vänsters dominans bland invandrarväljarna, och då i synnerhet väl­jarna från tredje världen, är stor och i många valkretsar i det närmaste fullständig. Ju mer främmande in­vandrarväljarna är för Sverige och svensk kultur desto mer dominerar vänstern ibland dem. Invandrar­väljarna verkar uppenbarligen begripa bättre än många svenskar att de s.k. vänsterpartierna inte är på de etniska svenskarnas sida. Att vänsterpartierna är uttalade migrationsförespråkare är mot denna bak­grund föga förvånande.

Integrationsproblemet

Varför fungerar inte integrationen av de nya invandrargrupperna?⁸ Varför är det så svårt för dem att lära sig tala svenska och bli en fungerande del av det svenska samhället? Varför tar det så lång tid för dem att skaffa sig ett arbete och börja försörja sig själva? Varför ägnar sig så många av dem åt olika former av kriminalitet, alltifrån beställningsmord och gruppvåldtäkter till bidragsbrott och snatteri? Därför att de kulturella skillnaderna mellan oss svenskar och utlänningarna är så stora, svarar man kanske. Därför att vi svenskar är så svåra att förstå sig på och dessutom föredrar att umgås med andra svenskar. Därför att vi svenskar är främlingsfientliga och rasistiska…⁹

Att de offentliga förklaringarna till integrationens svårigheter som regel fokuserar mer på oss svenskar, vi som har bott i det här landet i ett antal tusen år och som har frambringat dess samhällsformer och kultur, än på dem som under de senaste tre, fyra decennierna kommit hit från avlägsna länder kan förefalla både besynnerligt och kontraproduktivt. Men med kännedom om massinvandringens incitament blir inställningen själv­klar. Eftersom invandringen är av en sådan art och omfattning att den inte kan fungera praktiskt eller i någon positiv mening berika Sverige och svensk kultur måste man skylla på något som vänder bort uppmärksamheten från de verkliga problemen. Och då finns det bara en sak kvar att skylla på: oss svenskar och vår på en gång konstiga och obefintliga kultur.

Vad vi först och främst måste göra klart för oss är att den misslyckade integrationen av tredjevärlden-invandrarna inte alls är misslyckad. Den är precis så lyckad som den skall vara.

Tredjevärlden-invandrarna har nämligen inte kommit till Sverige för att bli framgångsrika välassimilera­de medborgare i vårt land. De har tvärtom noga valt ut för att de inte skall bli det – för att de varken skall vilja bli det eller kunna bli det. Om huvudsyftet med invandringen hade varit att berika oss svenskar och hjälpa oss att utveckla vårt land skulle vi ha intresserat oss mera för boerna i Sydafrika än för vänsterre­volutionärerna i Chile, skulle vi ha uppmuntrat japaner och sikher att flytta hit istället för palestinier och somalier.

Den vägledande tanken bakom socialdemokraternas invandringspolitik allt sedan 1970-talet har varit att importera pålitliga understödjare av det socialdemokratiska samhällsprojektet. Pålitliga är de så länge de är beroende av socialdemokraterna och deras politik. Beroende är de så länge de tvingas eller föredrar att leva på bidrag och andra former av understöd i sina till kulturella enklaver utvecklade bostadsområ­den. Om invandrarna fick riktiga arbeten, anpassade sig till våra normer och regler och började bidra konstruktivt till det svenska samhället är risken stor att många av dem skulle börja betrakta högskatte­samhället, de generösa bidragssystemen, den gränslösa invandringspolitiken m.m. på ett annat sätt än nu. Det skulle bli uppenbart för åtskilliga av dem att vänsterns politik inte alls är bra för den som är am­bitiös och vill utvecklas och klara sig själv. De skulle likt så många av flyktingarna från de forna kom­muniststaterna i östeuropa förflytta sina politiska preferenser i en för socialdemokraterna olämplig rikt­ning.

Att tredjevärlden-invandrarna decennium efter decennium fortsätter att leva i sina av arbetslöshet, kri­minalitet och bidragsberoende präglade kulturella enklaver, där den starka inre gemenskapen bidrar till att upprätthålla avståndet till omgivningen, är alltså precis som det skall vara ur socialdemokraternas perspektiv.

Invandrarnas belägenhet ger dessutom socialdemokraterna goda möjligheter att odla sin traditionella aggressivt dualistiska retorik: att ställa rika mot fattiga, att varna för segregationen och de växande klyftorna i samhället, att moralisera över de ogina svenskarna i deras ”välmående” bostadsområden och, givetvis, att kräva ännu högre skatter och ännu mer omfördelning. Socialdemokraternas invandringspolitik hjäl­per dem således också att bekräfta sig själva och hålla fast vid den illusoriska föreställningen att de är ojämlikhetens största fiende och de fattigas och utsattas främsta försvarare.¹⁰

Smedjans chefredaktör Lars Anders Johansson sammanfattar det i en mening: ”Ett parti som är ensidigt beroende av männi­skor som befinner sig i socialt och ekonomiskt utanförskap har starka incitament att driva en politik som upprätthåller detta utanförskap.”¹¹ Javisst, så är det ju! Vi har varit naiva, säger låtsassvetsaren Löf­ven kanske. Du menar: ni trodde att ni kunde lura hela folket hela tiden?

Muslimerna

Det är i detta sammanhang vi måste förstå den muslimska invandringen till Sverige och muslimernas snabbt växande andel av tredjevärlden-invandrarna.¹²

Socialdemokraternas prioritet har alltid varit att utforma det politiska systemet så att det (1) ger dem makten och (2) förhindrar att de förlora den igen. Allmän och lika rösträtt, oavsett om man betalar skatt eller inte, är bra när socialdemokrater­na kan vara säkra på att få majoriteten av folket med sig. Kvinnlig rösträtt är bra när kvinnorna röstar på samma sätt som sina socialdemokratiska manliga släktingar. Procentgränser till politiska församlingar är bra när socialdemokraterna med trygg marginal befinner sig på rätt sida om gränsen. Ett kraftlöst folkomröstningsinstitut är bra, eftersom spontana folkliga missnöjesyttringar är svåra att hantera för ett parti som är så intimt sammanflätat med makten socialdemokraterna. Förbud mot ”rasistiska partier” är bra när socialdemokrater­na genom den juridiska apparaten kan definiera vad som är rasism. O.s.v.

För socialdemokrater är demokrati detsamma som att socialdemokraterna bestämmer. Ett parti eller en rörelse som hotar socialdemokraternas maktinnehav är definitionsvis en odemokratisk rörelse. En val­förlust känns en som statskupp. För att förstå den svenska socialdemokratin är det viktigt att man inser att de verkligen ser saken på detta sätt. Socialdemokraterna har en moralisk rätt till makten. De har därför rätt att göra vad som krävs för att behålla den.

I en partistyrd och indirekt demokrati som den svenska, där allmän och lika rösträtt tillämpas, kan ett parti få stor röstutväxling genom att organisera väljarkollektiv som genom funktionärsstyrning och gruppdynamiska mekanismer pålitligt röstar som partiet vill. Istället för att vara tvungna att vid varje val lägga ned stora resurser på att övertyga en heterogen grupp av mer eller mindre självständigt röstande individer om den egna politikens företräden kan man vara säker på att lokala partifunktionärer och fackföreningsledare m.fl. får väljarna till valurnorna och ser till att de väljer rätt. ”Klanröstning” är inte, som vissa tycks tro, något nytt i Sverige. Socialdemokraternas långa maktinnehav har till icke ringa del vi­lat på deras förmåga att med diverse medel, alltifrån fackföreningarna och bostadspolitiken till kooperationen och studiecirkelsystemet, få den stora majoriteten av arbetarna och de lägre tjänste­männen att bilda stabila väljarkollektiv.

Men vi svenskar är trots allt individualister, även om vi inte alltid är modiga nog att visa det, och i denna individualism finns en meritokratisk jämlikhetstanke som säger att ledarna, oavsett om det gäller ett po­litiskt parti, ett företag, ett idrottslag eller någon annan organisation, skall göra sig förtjänta av sin ställning och visa respekt för dem de leder.¹³ Framväxten av en akademiskt utbildad nomenklatura av yrkes­politiker och politiska tjänstemän har, tillsammans med den tilltagande korruptionen hos partifunktionärerna, försvagat samman­hållningen hos det traditionella socialdemokratiska väljarkollektivet och lett till att allt fler av dess med­lemmar valt att lämna det parti som redan sedan länge har lämnat dem.

I muslimerna har socialdemokraterna fått ett färdigt väljarkollektiv. Genom att knyta kontakter med de muslimska organisationerna och förhandla med de lokala ledarna, en imam eller överhuvudet för en in­flytelserik släkt, kan man försäkra sig om gruppens röster i valen. Muslimerna har den fördelen framför svenska arbetare och tjänstemän att deras auktoritetstro är långt starkare och ger dem känslomässigt större belöningar och att de band som håller dem samman inte bara bygger på volatila känslor av social underordning och gemensam nytta utan på en i historia och kultur djupt förankrad gemenskap, vilken fr.a. tar sig uttryck i den religiöst färgade tron på Allah och hans profet Muhammed. Om en imam un­der fredagsbönen säger till medlemmarna i sin församling att de skall rösta på ett visst sätt i det kom­mande valet så gör de det. På detta sätt kan de muslimska ledarna garantera sina politiska samarbets­partners ett specifikt antal röster i valen.¹⁴

Till detta skall läggas vissa mentalitetsmässiga överensstämmelser mellan socialister och muslimer, t.ex. inställningen att människor inte får ha alltför stor frihet utan bör styras av ideologiskt upplysta ledare, att individen skall underordna sig kollektivet och att partiet alternativt församlingen skall sörja för behö­vande medlemmar genom att omfördela resurser till deras stöd. Viktigast är emellertid att ett i grunden parasitärt parti som socialdemokraterna instinktivt känner sig befryndat med en ideologi som liksom socialismen har skapats av rövare i syfte att legitimera stöld och våld.

Den av socialdemokraterna sedan andra världskriget styrda svenska utrikes- och biståndspolitiken, där kontakterna med länderna i tredje världen har stått i fokus åtminstone sedan 1970-talet, är en annan viktig förklaring till de starka band som finns mellan socialdemokraterna och de muslimska grupperna i Sverige.¹⁵

Muslimerna är, kort sagt, den ideala väljargruppen för ett parti som socialdemokraterna. Socialdemo­kraterna är också den ideala samarbetspartnern för muslimerna. Men kan detta fortgå hur länge som helst? Riskerar muslimerna inte att till slut bli för många och få överhanden? Muslimerna är välorganiserade och beslutsamma, de har tålamod och offervilja och är politiskt målmedvetna. Som motståndare får de absolut inte underskattas. Men muslimernas växande andel av den svenska befolk­ningen är lika litet ett hot mot socialdemokraternas maktinnehav som uppkomsten av muslimska partier är det. Även om de muslimska partierna tar röster från socialdemokraterna och den övriga vänstern så kommer de i de politiska församlingarna först och främst att samarbeta med socialdemokraterna, efter­som det är socialdemokraterna som kan och vill ge dem vad de vill ha. Det kan t.o.m. bli så att framväxten av muslimska partier kommer att stärka socialdemokraterna på de andra vänsterpartiernas bekostnad. Och om det går därhän att muslimerna blir den största och dominerande ”folkgruppen” i Sverige kommer ledande socialdemokrater och andra inflytelserika personer, höga tjänstemän, direktörer, jurister, kultur­personer m.fl., att göra detsamma som människor av deras slag alltid har gjort i länder där muslimerna fått makten: konvertera till islam. I synnerhet för ambitiösa och anpassliga män finns det flera fördelar med en islamisering av samhället, eftersom den bl.a. kommer att neutralisera mycket av den kvinnliga konkurrensen i arbetslivet samt minska riskerna för dem att utsättas för anklagelser för sexuella trakasseri­er.¹⁶

Rasismanklagelserna

I den beskyllnings- och skuldbeläggningskultur som har utvecklats i de vänsterliberala demokratierna i västvärlden under de senaste decennierna, och som tydligare än något annat vittnar om den andliga torftigheten och förljugenheten hos det politiskt-mediala etablissemanget, hör anklagelserna för ra­sism, främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi till de vanligaste. De är också bland de verksammaste och har skrämt många samhällskritiker till reträtt eller tystnad.

Att hävda att Sverige är svenskarnas land är enligt det politiskt-mediala etablissemanget rasism. Att vilja att Sverige skall bli svenskt igen, d.v.s. ett land präglat av en historiskt förankrad kulturell gemenskap, är främlingsfientlighet. Att ifrågasätta att en aggressiv och dominant ideologi som islam passar i Sverige är ”islamofobi”. Hur skall man bemöta anklagelser som dessa? De som slungar ur sig dessa anklagelser är dessutom inte intresserade av att lyssna på sina meningsmotståndare – de vill inte tala om fakta, de vill inte argu­mentera, de vill inte ha någon dialog.

Genom att flytta fokus från invandrarna till de politiska drivkrafterna bakom invandringen kan vi (1) upplysa alla dem som har drabbats eller kommer att drabbas av invandringens konsekvenser, etniska svenskar såväl som assimilerade invandrare, om varför utvecklingen ser ut som den gör och vad som kommer att ske om vi inte lyckas vända den och (2) göra det svårare för våra motståndare att använda den vulgära rasis­manklagelsen mot oss.

För det första fungerar rasismanklagelser etc. inte särskilt bra mot fakta och argument som vill visa hur socialdemokraterna och den övriga vänstern utnyttjar tredjevärlden-invandrarna som politiskt maktme­del och för det andra kommer rasismanklagelserna snarare att vändas mot vänstern själv när folk börjar inse att tredjevärlden-invandrarna inte alls har kommit till Sverige för att de är flyktingar, för att man hyser medkänsla med dem och vill hjälpa dem, utan först och främst för att användas som ett medel i vänsterns kamp för att behålla makten över landet. När denna insikt väl slår rot blir det naturligt för många svenskar, godhjärtade som vi är, att vilja hjälpa de lurade och vilseförda invandrarna att återvända till sina hemländer.

En viktig konsekvens av att rasismanklagelserna försvåras och försvagas är att det blir besvärligare för det politiska etablissemanget att utnyttja den allt mer korrumperade juridiska maktapparaten mot den nationella oppositionen. Det blir svårare för dem att konstruera anklagelser om hat och hets mot folk­grupper m.m. och det blir följaktligen också svårare för dem att tysta ned eller censurera kritiska röster. I och med att etablissemangets falskhet exponeras förlorar även det sociala disciplineringsverktyg som kal­las ”värdegrunden” åtskilligt av sin kraft.¹⁷

Genom att på ett klart och pedagogiskt sätt avslöja invandringens underliggande mekanismer för det svenska folket kommer socialdemokraterna att framstå inte bara som de cyniska antipatrioter de är utan också som de verkliga rasisterna. De väljer ju fullt avsiktligt att reducera människor av annan etnicitet och kulturell tillhörighet till medel för sina egna politiska mål! Kanske det är dags att förbjuda det soci­aldemokratiska partiet, eller vad säger du, justitieminiministern?

Upprepa och nöt in

Allt det som har sagts här är välkända saker eller saker som lätt kan inses av var och en som objektiverar sig själv och tänker efter.

Mitt syfte har varit att skissera en tänkbar politisk strategi, eller en del en sådan, och att argumentera för varför den bör tillämpas. En förutsättning för att strategin skall vara framgångsrik är att den används målmedvetet och metodiskt. Man måste i alla lämpliga sammanhang envist upprepa dessa och andra väsentliga fakta om den svenska migrationspolitiken och argumentera energiskt för dem.

Hur man bäst formulerar dessa fakta och vilka argument som bör användas kan jag inte svara på. Jag är inte politiker eller politisk kommunikatör. Men jag tror att man så mycket som möjligt bör knyta an till människors konkreta erfarenheter och faktiska levnadsomständigheter.

För att ta ett aktuellt exempel: När många socialdemokrater och andra på vänsterkanten nu börjar tala om att höja fastighetsskatten och återinföra arvs- och gåvoskatter, är det då, som socialdemokraterna gi­vetvis vill framställa det, ”de rika” som skall ge av sitt otillbörliga överflöd till de fattiga och sårbara eller förhåller det sig snarare så att det är vi svenskar som skall tvingas avstå ännu mer av det som är vårt till socialdemokraternas resurskrävande invandrarväljare? Talande nog tillhör samtliga dessa skatter en kategori som i särskilt hög grad drabbar oss svenskar medan invandrarna från tredje världen gynnas mer än andra.

Eller ett annat exempel: Pensionåldern har höjts och skall enligt förslag höjas ytterligare.¹⁸ Den anrike Fredrik Reinfeldt förklarade för några år sedan att vi svenskar måste inrikta oss på att arbeta tills vi är 75 år om vi vill att pensionssystemet skall vara i balans och om vi vill behålla den ekonomiska standard som vi är vana vid.¹⁹ Men borde det inte med tanke på den billiga informationsteknologins snabbt väx­ande ekonomiska betydelse och industrins allt högre effektivitet m.m. snarare vara tvärtom? Borde inte pensionsåldern kunna sänkas och människor ges större möjligheter att gå i pension när de vill? Borde vi inte snarare närma oss Marx drömda paradis, där människor arbetar när de vill med vad de vill, än avlägsna oss ifrån det? Vad är det för kostnader som bara ökar och ökar och kräver ett allt längre arbetsliv? Vi vet svaret: orsaken är inte en ökande livslängd och en åldrande befolkning, som politikerna påstår, för detta är en långsam och förutsägbar process som man hade kunnat börja planera inför för länge sedan, och som dessutom hänger samman med förbättrad vitalitet och alltså med möjligheten till ett förlängt arbets­liv för dem som så önskar, utan den snabba och konstanta ökningen av improduktiva och inte sällan di­rekt skadliga invandrare. Förklara för Britt-Marie att anledningen till att hon måste arbeta ännu ett par år till innan hon äntligen får gå i pension och kan ägna sig åt sina många fritidsintressen är att hon måste försörja social­demokraternas många invandrarväljare och du kommer att få se på gnistor i fikarummet! Då kommer hon att göra som Sten-Åke redan gjort före henne och äntligen kapa banden till den självgoda och förljugna so­cialdemokratin och rösta på ett annat parti i valet.²⁰ Kanske blir det på ditt?

Om sanningen om migrationspolitiken blir allmänt känd måste socialdemokraterna rimligtvis förlora det mesta av sin politiska legitimitet bland etniska svenskar. De vänsterliberala partierna har investerat så mycket i visionen av mångkulturen som det framtida lyckoriket att deras ställning kommer att försva­gas dramatiskt om den avslöjas som det cyniska maktinstrument den är.

Låt oss försöka flytta fokus från verkningarna av massinvandringen från tredje världen till orsakerna till den. Det är ju dem vi vill förändra. Om vi lyckas förändra dem så kommer verkningarna också att förändras.

Men går det verkligen att övertyga folk om att det förhåller sig på det sätt som har skisserats här? Det är ju som sagt inga nyheter eller hemliga saker. Genom att upprepa och nöta in kan det gå. När man bör­jar reflektera i dessa banor är det mycket som faller på sin plats och blir lättare att förstå, t.ex. varför in­vandringen fortsätter i oförminskad takt trots att dess negativa konsekvenser blir allt tydligare för allt fler, varför det är så viktigt att dölja omfattningen av invandrarnas kriminalitet, varför andelen muslims­ka invandrare är så stor, varför de behandlas med en sådan försiktighet och inställsamhet av det politiskt-mediala etablissemang­et och varför de får så många privilegier.²¹ Samtidigt är naturligtvis social­demokraternas svek en så dramatisk och omskakande upplevelse för många personer att de kommer att göra nästan vad som helst för att inte behöva konfronteras med det.

Om det är möjligt att upprepa en lögn tills den tas för en sanning så borde det också vara möjligt att upprepa en sanning tills den erkänns allmänt som en sådan.

Noter

¹ Se Kyösti Tarvainen, ”Population projections for Sweden, Norway, Denmark, and Finland, 2015–2065”, Bulletin of Geography, 13/3-2018.
² Antalet personer med utländsk bakgrund, enligt SCB:s definition, var år 2020 närmare 2.700.000 miljoner, men åtskilliga av dessa har ju europeisk eller rentav nordisk bakgrund, t.ex. finsk. Den herostratiskt ryktbare vänsteraktivisten Tobias Hübinette presenterar med uppenbar förtjusning stora mängder dyster statistik på sin hemsida, se https://tobiashubinette.wordpress.com/category/demografi/page/2/.
³ Se t.ex. Joakim Ruists forskningsrapport från 2015 ”Refugee immigration and public finances in Sweden”.
⁴ Bestämmelserna rörande svenskt medborgarskap finns i Lag (2001:2) om svenskt medborgarskap. Huvudregeln för utomeu­ropeiska invandrare är att den som har permanent uppehållstillstånd i Sverige och har haft sin stadigvarande vistelse här sedan fem år (fyra för den som bedöms vara flykting) har rätt att ansöka om svenskt medborgarskap. Några integra­tionskrav i form av språkkunskaper och kännedom om svensk kultur och historia ställs inte. Inte heller behöver invand­raren avsäga sig sitt ursprungliga medborgarskap. Mest anmärkningsvärt är det väl att det inte ställs några krav på själv­försörjning. Det hade annars varit ett fullt rimligt och dessutom starkt assimilationsbefrämjade krav för att få ta steget från (återkallningsbart) uppehållstillstånd till permanent svenskt medborgarskap.
⁵ År 1975, d.v.s. samma år som antagandet av den beryktade Proposition 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspoliti­ken m.m. lade grunden för det ”mångkulturella” Sverige, genomdrev socialdemokraterna en rösträttsreform som bröt med medborgarprincipen och gav alla dem som på valdagen hade varit folkbokförda i Sverige i minst tre år rätt att rösta i regionvalen (se Prop. 1975/76:23 och Kommunallagen 3 kap. 2 § m.fl. relevanta lagrum). Avsikten var ursprungligen, har jag läst någonstans, att reformen skulle gälla samtliga val, men kritik ledde till att man fick nöja sig med att ge utlänning­arna rösträtt i de lokala valen Att återupprätta medborgarprincipen för rösträtt, att skärpa kraven för att få medborgar­skap och att avskaffa möjligheten till dubbla medborgarskap bör vara tre prioriterade målsättningar för den nationella rörelsen i Sverige. (Prop. 1975:26 är symboliskt viktig, men viktigare i praktiken är alla de lagar och bestämmelser som ger personer med endast uppehållstillstånd tillgång till det svenska välfärdssystemet. Det första som måste göras är där­för att begränsa möjligheterna att få uppehållstillstånd i Sverige.)
⁶ Socialdemokraterna ligger högt i alla invandrartäta områden, men den statistik som var lättast att hitta gäller de s.k. sär­skilt utsatta områdena och därför använder jag den här som exempel.
⁷ En redogörelse för hur väljarna i de särskilt utsatta områdena röstade i valet 2018 finns på https://henrik77.wordpress.com/2018/09/16/valresultat-i-sarskilt-utsatta-omraden/. All statistik kan, om man an­stränger sig, hittas hos SCB. Det besvärliga är att identifiera vilka valkretsar som ingår i de särskilt utsatta områdena
⁸ Integration eller assimilation? Integration = yttre anpassning med bibehållande av den kulturella identiteten. Assimilation = anpassning i både yttre och inre hänseende. Den för en långsiktigt hållbar invandring nödvändiga assimilationen, d.v.s. in­vandrarnas successiva uppgående i det infödda folket och dess kultur, deras accepterande av dess synsätt och sedvänjor som sina egna, övergavs politiskt genom Prop. 1975:26.
⁹ Mätningar av kulturella attityder visar genomgående att svenskarna är bland de minst främlingsfientliga eller rasistiska folken i världen. Se bl.a. denna undersökning från Pew Research Center. Resultatet är egentligen självklart och ur ett djupare perspektiv ingenting att yvas över, för hade vi varit mer ”rasistiska”, d.v.s. på ett tidigare stadium i större antal stått upp mer beslutsamt för vårt eget folk och vår egen kultur, hade ju in­vandringspolitiken sett ut på ett annat sätt än nu.
¹⁰ Invandrarnas betydelse för socialdemokraternas självbild är en faktor av stor betydelse.
¹¹ Se Smedjan.
¹² Av personer med utländsk bakgrund hade år 2018 drygt en miljon sitt ursprung i muslimska länder eller var barn till personer med sådant ursprung, se Nya Tider. Mer än hälften av tredje-världen migranterna i Sverige har alltså muslimsk bakgrund.
¹³ Det är instruktivt att här tänka tillbaka på vikingatiden. Det var självklart för vikingarna att hövdingen deltog i de riskabla expeditionerna och att han i alla sammanhang föregick med gott exempel, att han tog ansvar för sina beslut och visade mod och generositet o.s.v. Denna syn på ledaren som den främste bland likar präglar oss fortfarande. Det är ett positivt arv som vi bör vårda, för det frambringar såväl bra ledare som lojala medarbetare. Organisationsförmåga brukar framhållas som en av de germanska folkens främsta egenskaper, men denna kollektiva förmåga bygger på individuella kvaliteter: på en i förnuft och moral grundad vilja till samarbete, d.v.s. på en klok och balanserad kombination av egennytta och heder. Vår egennytta är fortfarande intakt, men hederskänslan har tyvärr försvagats betänkligt. Hedern, förståelsen av dess in­nebörd och roll, är starkt beroende av förebilder, inte minst i form av goda ledare.
¹⁴ Ett välkänt fall är när en imam i Botkyrka inför valet 2018 erbjöd moderaterna 3.000 röster i utbyte mot mark till en moské. Detta fall exemplifierar f.ö. också muslimernas politiska pragmatism. Imamen var nämligen aktiv medlem av miljöpartiet.
¹⁵ Socialdemokraterna inledde på 1990-talet genom Broderskapsrörelsen, numera Socialdemokrater för tro och solidaritet, ett samarbete med Sveriges muslimska råd. Ett avtal om ömsesidigt politiskt stöd ingicks 1999. Det omfattande och in­vecklade samarbetet mellan det socialdemokratiska partiet och de muslimska organisationerna i Sverige diskuteras ingå­ende av Johan Westerholm i flera artiklar på hans informativa och viktiga Ledarsidorna.
¹⁶ Den franske moralisten Michel Houellebecq gestaltar i sin roman Underkastelse (fr. Soumission) från 2015 ett muslimskt maktövertagande i Frankrike vid presidentvalet 2022. Två särskilt tankeväckande aspekter av hans roman är (1) den kol­laboration mellan etablissemang och muslimska organisationer som möjliggör den muslimske presidentkanditatens se­ger över de nationellas kandidat Marine Le Pen och (2) den anpassning till muslimska synsätt och regler som efter valse­gern successivt börjar växa fram hos samhällets franska elit. Sensmoral: Tro inte att dina ledare bryr sig om dig, de bryr sig bara om sig själva.
¹⁷ De vänsterliberala demokratiernas intellektuella och moraliska förfall med början ungefär vid tiden för Berlinmurens fall 1989 påminner i många avseenden om den romersk-katolska kyrkans under senmedeltiden. Värdegrunden är en parodisk motsvarighet till den kristna trosbekännelsen. Fast det förljugna och förkonstlade hos den är inte brist utan tvärtom en tillgång, eftersom det är i kraft av denna egenskap som den sållar de nonkonformistiska agnarna från de konformistiska vetekornen, d.v.s. som sållar de människor som inte är politiskt produktiva därför att de inte kan ljuga för sig själva utan att skämmas från de som kan det.
¹⁸ Fr.o.m. 2020 höjdes den lägsta åldern för att ta ut allmän pension från 61 till 62 år. Den skall enligt plan höjas stegvis till 64 år. Samtidigt skall den tidigaste åldern för att ta ut garantipension successivt höjas från 65 till 67 år. Se Pensionsmyn­digheten.
¹⁹ Den f.d. statsministern redogör för sina tankegångar bakom detta ryktbara uttalande i rapporten ”Att arbeta till 75 – en bra början”.
²⁰ I SCB:s senaste mätning av partisympatier är socialdemokraterna fortfarande det största partiet bland Sve­riges kvinnor med 32,5% medan SD med 26,9% är det största partiet bland männen. Vem vet, kanske är mäns rösträtt i farozonen?
²¹ Så får de t.ex. använda sina egna klädkoder och hälsningsnormer utan några egentliga sanktioner, tillämpa mångifte trots att det är förbjudet i svensk lag och demonstrera mot Israel utan att behöva följa några pandemi-restriktioner, eftersom polismakten anser att de ”protesterar för en bra sak”.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.