Under järnåldern före den romerska antiken var det kallt i runt 500 år. Sedan blev det varmare för en ungefär lika lång period mellan ca. år 250 f.kr till år 400 e.kr. Under tidig medeltid kom en ny period med kyligare klimat. Den efterträddes under högmedeltiden av en tid med högre och stabilare temperaturer som varade mellan ca. år 900 till år 1300. Därefter kom den ostadiga och kyliga period som brukar kallas ”Den lilla isti­den”. Den varade ungefär fram till mitten av 1800-talet. Sedan började temperaturerna att stabiliseras igen, och fr.o.m. omkring 1850 befinner vi oss i en period med långsamt stigande temperaturer. När de histo­riska klimatperioderna i Europa summeras på detta sätt blir den spontana reaktionen att det måste handla om naturliga klimatvariationer, kanske framkallade av skiftningar i solens aktivitet eller av variationer hos jordaxelns lutning­ och hos jordens omloppsbana runt solen, kanske har det med molnbildningen eller havsströmmarna att göra, kanske med den tektoniska aktiviteten hos jordskorpan, kanske med förändringar hos den kosmiska strålningen eller med något annat som vi ännu inte har tillräckliga kunskaper om. Den moderna klimatvetenskapen är emellertid av en annan åsikt. Klimatförändringarna fram till om­kring mitten av 1800-talet är förvisso naturliga, d.v.s. de har inte med människan och hennes aktiviteter att göra, men därefter förändras situationen. Den stigande globala medeltemperaturen från omkring se­kelskiftet 1900 och framåt kan inte förklaras enbart med ökad solinstrålning eller med andra naturliga fenomen, hävdar man, utan måste till väsentlig del förklaras med människans aktiviteter, mer bestämt med den växande industrialiseringen och de ökande utsläpp av växthusgaser som den för med sig.¹ Men kan det inte finnas några andra förändringar hos naturen och dess många komplicerade system som förklarar mellanskillnaden mellan solens värmande effekt, vilken enligt uppgift har ökat något sedan mitten av 1800-talet,² och den totala temperaturökningen? Någon faktor som vi inte känner till eller inte förstår riktigt? Vi vet ju ännu inte riktigt hur molnen påverkar det globala klimatet³ eller hur de olika lagren i atmosfä­ren samspelar med varandra, något som nyligen kunde konstateras i samband med en kraftigare tempe­raturförändring över Arktis,⁴ och det finns dessutom intressanta teorier om den kosmiska strålningens betydelse för jordens klimat.⁵ Den temperaturökning som har ägt rum sedan mitten av 1800-talet är ju inte heller onaturligt hög, utan dagens medeltemperatur ligger faktiskt på ungefär samma nivå som den gjorde under den senaste värmeperioden på högmedeltiden och rentav lägre än under den s.k. romerska värmeperioden.⁶ Nej, det måste vara människan som är orsaken, svarar klimatforskaren med ett beslutsamt och litet spänt tonfall. Det måste handla om de ökade utsläppen av koldioxid till följd av den ökade förbränningen av olja och kol. Det finns ett statistiskt samband mellan stigande CO₂-halter i atmosfären och stigande temperatur. Jo, men vetenskapligt sett är ett statistiskt samband inte detsamma som ett orsakssamband. Det kan ju finnas andra förklaringar… ”Nääeh, det måste vara människan!” skriker Greta Th. nu med sitt ilsknaste russinan­sikte. Okej, okej, tag det lugnt, vi säger väl att det är människan då, bara du slutar gapa så förbaskat, din odrägliga överklassunge! Men det låter likafullt osannolikt att huvudförklaringen till de stigande tempera­turerna skulle vara just den ökade halten av CO₂.⁷ För dels utgör ju koldioxiden en så liten andel av atomsfären, ca. 400 ppm eller 0,04%, och dels är den ju så viktig för växtligheten och alltså indirekt för allt liv på jorden. Ju mer koldioxid i atmosfären desto grönare jord. Skogar och annan växtlighet har dessutom en väderleksstabiliserande effekt. En ökning av koldioxidhalten är helt enkelt bättre än motsvarande minskning.⁸ Detsamma gäller f.ö. temperaturen. En ökning av den globala genomsnittstemperatu­ren är bättre än en motsvarande minskning. Så om det stämmer att temperaturerna inte alls stiger längre utan tvärtom sjunker eller har börjat bli ostadigare igen, vilket många klimatdissidenter hävdar, är det inte något att glädja sig åt. Det riskerar bl.a. att påverka jordbruket negativt och försvåra livsmedelsförsörjningen. Kli­matforskarna är så upptagna av att påvisa ett samband mellan mänskliga aktiviteter och klimat­förändringar att de tycks ha glömt bort att undersöka om en ökning av halten CO₂ i atmosfären är något positivt eller negativt! Globalt sett är en ökning av CO₂-halten faktiskt en positiv sak. Kan halten bli för hög? Det kan ju inte uteslutas, men vi vet att den har varit högre än den är nu, t.o.m. mycket högre,  bl.a. under karbontiden för runt 300 miljoner år sedan.⁹ Det var den geologiska tidsperiod när de väldiga sumpskogar bredde ut sig över jorden vars lämningar sedan under årmiljonernas lopp fossiliserades till kol. Kanske hade värmen och fuktigheten på den tiden varit för hög för oss människor, men det fanns uppenbarligen andra livsformer som uppskattade den. För att vi ska ha grundade skäl att oroa oss för temperaturökningen och ha anledning att lägga ner om­fattande resurser på att göra någonting åt den måste orsakerna till den troligen sökas någon an­nanstans än i de ökade halterna av CO₂. Kan vi tänka oss någon annan orsak då? Och då helst en som har med människan att göra. (Jag är inte enbart ironisk här, för om temperaturökningen har med oss att göra är ju chanserna större att vi kan göra något åt den – om det skulle behövas.) Jo, det finns faktiskt en annan sak. En sak som dessutom sammanfaller väl med den tidsperiod vi här talar om. Nämligen städernas expansion: uppförandet av väldiga mängder hus och andra byggnader, ofta stora och höga och ofta tätt tillsammans, av vägar, hamnar, flygplatser och annan infrastruktur. Jag vet inte hur många kvadratkilometer det sammanlagt kan röra sig om eller hur snabb tillväxten har varit, men det måste rimligtvis röra sig om ganska stora arealer som på geologiskt sett ytterst kort tid har bebyggts eller är på väg att bebyggas, för denna ut­veckling pågår ju för fullt över hela jordklotet. Det vore intressant att få några uppgifter om hur stor del av jorden som är täckt av bebyggelse av något slag och hur mycket denna andel har ökat från mitten på 1800-talet eller början av 1900-talet. Med tanke på befolkningsutvecklingen under denna tid måste andelen rimligtvis ha fördubb­lats flera gånger om. Nattbilderna av jordklotet med storstäderna som lyser i mörkret likt glödande lava är en på en gång fascinerande och litet skrämmande syn. Enligt en ett par år gammal uppgift som jag nu har funnit utgör de bebyggda områdenas sammanlagda area ungefär 1% av jordens yta.¹⁰ (Definitionen av ”bebyggt område” är givetvis viktig här, och någon allmänt accepterad sådan tycks inte finnas.) Det kan kanske låta litet, men motsvarar faktiskt halva Europas yta.¹¹ Men för att kunna uppskatta städernas to­tala yta och därmed den effekt de har kan vi inte enbart ta hänsyn till själva den markyta de täcker. Vi måste också tänka på att städerna utgör en ”veckad struktur”. Genom att de består av mer eller mindre höga byggnader kommer deras sammanlagda yta, inbegripet alla väggar och andra plan, att vara betyd­ligt större än den markyta de upptar. Dubbelt så stor kanske? Även byggnadsmaterialens beskaffenhet måste vägas in i bedömningen. Städerna är som vi alla vet varmare än den omkringliggande landsbygden, något man själv lätt kan konstatera när man en varm sommarnatt cyklande förflyttar sig från stadens ljumma centrum till dess svalare ytterområden och villakvarter, och de behål­ler dessutom värmen under en längre tid av dygnet. De kommer därför att fungera som en slags värme­ackumulatorer. De värms upp snabbare, därför att de redan är varmare, och svalnar långsammare, och avger därigenom mer värme under en längre tid till atmosfären. Städernas värme beror förvisso inte bara på lagrad solenergi, på solens uppvärmning av sten och asfalt m.m. och på de instängningseffekter som alla väggar och andra hinder för luftväxlingen ger upphov till, utan också på den förbränning och energiförbrukning som äger rum i dem, men solen måste rimligen vara den enskilt viktigaste faktorn. (Människans totala energiförbrukning utgör bara en bråkdel av den totala mängd energi som jorden mottar från solen.¹²) Så även om solinstrålningen inte har ökat tillräckligt mycket för att förklara hela tem­peraturökningen sedan 1850-talet har jordens förmåga att ta upp och lagra värmen ökat genom städernas expansion. Här har vi ju en uppenbart mänsklig faktor som har förstärkts parallellt med temperatök­ningarna och som faktiskt skulle kunna förklara åtminstone en del av dem. ”NääÄ, du är dum och det där är inte vetenskap!” hörs det upprört inifrån det lilla växthus där Greta Th. har låst in sig. (Fast om nu städernas tillväxt driver upp den globala medeltemperaturen och en viss ökning av temperaturen är bättre än mot­svarande minskning, borde vi inte då i logikens namn fortsätta att bygga ut dem? Städerna kommer att fortsätta växa länge än, oavsett vad vi gör, men det är inte temperaturökningarna i sig som är positiva eller negativa utan orsakerna till dem. Om ökningen beror på CO₂ är den bra eftersom CO₂ är bra, men om den beror på något annat kan den mycket väl vara dålig.) Kan de mänskliga städernas och infra­strukturernas tillväxt vara en bättre förklaring än utsläppen av växthusgaser? Ja, kanske det, inte vet jag, men någon borde väl redan ha undersökt saken. Fast egentligen är både denna förklaring och den eta­blerade CO₂-förklaringen inga förklaringar alls, d.v.s. inga orsaker, utan verkningar. Den verkliga förkla­ringen, som inte diskuteras i tillräckligt hög grad, är den globala befolkningsökningen. Industrierna och masskonsumtionen är inte något problem i sig. Det är snarare mängden människor som är problemet. Om människorna är få är kol- och oljebaserad industri och moderna konsumtionsvanor inga problem. Detsamma gäller byggnader, flygfält och vägnät. Att denna förklaring sällan tas upp eller inte ges det ut­rymme och den tyngd den förtjänar har huvudsakligen politiska orsaker och beror bl.a. på att det skul­le göra det svårare att rikta kritik mot de s.k. rika länderna i västvärlden och det kraftfulla marknadsmäs­siga produktionssystem som de har utvecklat. För det är ju inte i dessa länder som den stora folkök­ningen äger rum. Givetvis är det också känsligt att rikta kritik mot de svaga och utsatta (men förbluf­fande högljudda) utvecklingsländerna. Men om nu världen verkligen är hotad av undergång så får man väl ändå ta mod till sig och våga diskutera problemet? Folkökningen är ju dessutom en sak vi faktiskt kan göra något åt. Vi i västvärlden kan börja med att stoppa migrationsströmmarna från den ”fattiga” världen till den ”rika”, eftersom denna migration både ökar den totala konsumtionen och därmed belastningen på naturen (det ekologiska fotavtrycket, som det brukar kallas) och dels bidrar till att ytterligare förstärka befolkningstillväxten i ursprungsländerna. Om man kan exportera en del av sitt befolkningsöverskott blir incitamenten att göra någonting åt folkökningen rimligtvis svagare.¹³ Problemet med jordens alltför snabbt växande be­folkning, vilket inte först och främst är något klimatproblem utan ett resursproblem, kommer hur som helst förr eller senare att lösas på något sätt. Ju senare lösningen kommer desto mer dramatisk blir den, får man förmoda. Västvärldens prioritet borde under alla omständigheter vara att hindra lösningen från att innebära vår egen undergång. Den demografiska utvecklingen är till skillnad från klimatutvecklingen ingen hypotes.

Noter

¹ Liksom man inom tongivande kretsar framhäver det unika hos den nuvarande uppvärmningen försöker man på sina håll förminska betydelsen hos de senaste årtusendenas växlingar mellan varmare och kallare perioder genom att ifrågasätta att de var globala. Eftersom de flesta och bästa data vi har gäller Medelhavsområdet och Europa, måste vi givetvis vara försiktiga med att utifrån dem dra slutsatser om hur klimatet såg ut på andra ställen på jorden. Men man måste fråga sig hur perioder på flera hundra år med över genomsnittet varmare/torrare eller kallare/fuktigare klimat i en så pass stor tempererad zon som Europa kan vara lokala företeelser? Är det ens metrologiskt möjligt?
² Forskarna verkar vara överens om att solaktiviteten har ökat under de senaste hundra åren, men de har olika uppfattning om hur mycket den har ökat och vilken betydelse det har, och de flesta poängterar att ökningen bara kan förklara en del av den totala globala temperaturökningen. Se bl.a. https://en.wikipedia.org/wiki/Solar_cycle.
³ Se t.ex. J. Kaupinens och I. Malmis uppsats ”No experimental evidence for the significant antropogenic climate change”, där de hävdar att det är molnbildningen i de lägre luftlagren som är nyckeln till de globala temperaturförändringarna.
⁴ I början av 2021 inträffade en s.k. plötslig stratosfärisk uppvärmning (sudden stratospheric warming) i de högre luftlag­ren ovanför Arktis. Detta kan ha orsakat den kyla som senare under januari och februari drabbade stora delar av Europa och USA. Även om mekanismerna hos de plötsliga stratosfäriska uppvärmningarna är kända vet man inte tillräckligt mycket om fenomenet för att kunna förutsäga när de ska inträffa, något som indikeras av termen plötslig. Se bl.a. SMHI .
⁵ I boken De kylande stjärnorna presenterar Henrik Svensmark och Nigel Calder en sådan teori.
⁶ Se https://en.wikipedia.org/wiki/Roman_Warm_Period respektive https://sv.wikipedia.org/wiki/Medeltida_v%C3%A4rmeperioden.
⁷ Och av andra växthusgaser, som t.ex. vattenånga (H₂O) och metan (CH₄), om man ska vara noggrann.
⁸ Docent Jan Tullberg förklarar det bra i Samhällsnytt .
⁹ Halten koldioxid i atmosfären var då hela åtta gånger högre än idag, se https://en.wikipedia.org/wiki/Carboniferous.
¹⁰ Se https://ourworldindata.org/urbanization. I grafen på https://ourworldindata.org/grapher/urbanization-last-500-years kan man se hur urbaniseringen ökat under de sista 150 åren.
¹¹ Europas area (inklusive den europeiska delen av Ryssland) 10.180.000 km2/jorden area 510.072.000 km2 ≈ 2%.
¹² Enligt professor Gösta Ehrensvärd i Före – efter, en diagnos utgör den totala mängden av jorden absorberad solenergi 1.200 Q/år. Av denna mängd omsätts mellan 2-4 Q/år i fotosyntes. En maximalt utbyggd vattenkraft skulle omsätta 0,05 Q/år. Kol och olja är som bekant lagrad solenergi. Q är ett mått för stora energimängder. En Q motsvarar 250×1018 kalorier eller 300×1012 Kwh. Boken, fortfarande aktuell i sina övergripande resonemang om resurser och be­folkningsutveckling, gavs ut redan 1971, men uppgifterna om solens effekt m.m. gäller väl fortfarande får man förmoda.
¹³ En annan sak som vi snabbt och jämförelsevis lätt kan göra är att minska eller avveckla det s.k. biståndet till länderna i tredje världen – alternativt styra om det till att finansiera befolkningsminskande åtgärder. Biståndet i sin nuvarande form är ytterligare en faktor som driver på folkökningen.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.