Den förening av klarhet och oklarhet som finns hos medvetandet och som innebär att vi ser vissa saker klart och andra oklart, att vi än ser en sak klart, än oklart, kommer sig av rörligheten och skiftningarna hos vår uppmärksamhet, av att vi än är uppmärksamma, än ouppmärksamma, än mer uppmärksamma, än mindre, än uppmärksamma på en sak, än på en annan. När vi fokuserar på datorn vi sitter skriver vid är husen och gatorna utanför fönstret oskarpa. När vi tittar ut genom fönstret blir istället texten på datorskärmen suddig. Detta är en så vanlig erfarenhet att vi sällan reflekterar över den. Denna variabilitet och perspektivism hos vårt medvetande uppenbarar tydligt för oss den medvetandemässiga relationen mellan oss själva och världen och demonstrerar innebörden hos den. Om vi inte hade ett rörligt och begränsat fokus utan uppfattade allting lika skarpt och fullständigt hela tiden skulle medvetandet och vår medvetandemässiga relation till världen vara dold för oss. Vi skulle identifiera vårt medvetande med världen. Vårt rörliga och begränsade fokus är en aspekt av att vi är agenter. Det är inte någon brist hos oss, såvida det nu inte är en brist att vi måste handla, utan tvärtom en förutsättning för att vi ska kunna agera i världen.

Klarheten är klarhet hos begreppen och deras användning. Oklarheten, att något befinner sig utanför fokus, är en följd av att vi antingen inte fokuserar vår begreppsliga förmåga eller fokuserar den på någonting annat. Själva uppdelningen i klara och oklara upplevelser eller i klart och oklart hos en och samma upplevelse förutsätter begreppen. Men det oklara behöver inte förklaras med att något ligger utanför begreppens område, med att det för närvarande inte begreppsliggörs eller rentav inte kan begreppsliggöras, utan det kan lika väl förklaras med att begreppens aktivitet är svagare utanför fokusområdet, med att den medvetna användningen av dem är det eller med att vissa av de begrepp vi har är svaga i sig eller inte fullt adekvata. Vi behöver inte för att förklara den vanliga erfarenheten av klara och oklara delar hos en upplevelse, av t.ex. en skarp förgrund och en suddig bakgrund, anta att det finns både en begreppslig och en obegreppslig sida hos vårt medvetna uppfattande, något som bl.a. Kant hävdar (Kant talar om förnuft och åskådning), utan vi kan lika gärna förklara denna skillnad som ett resultat av en varierande aktivitetsgrad eller styrka hos begreppen (”förnuftet”). Denna förklaring är inte bara enklare (= kräver färre antaganden) utan kan dessutom bidra till att förklara hur begreppen aktiveras och hur de samverkar med varandra. Om medvetandet är begreppsligt i sin helhet behöver vi inte bestämma var gränsen går mellan begreppsliga och obegreppsliga upplevelser eller förklara hur övergången mellan dessa upplevelseformer går till. Vi behöver inte förklara hur vi i någon mening kan uppfatta eller registrera det obegreppsliga eller åskådningsmässiga och hur det sedan går till när vi begreppsliggör det (bearbetar det med vårt förnuft och dess kategorier) och förstår det i denna form. De strukturer och funktioner hos hjärnan som vi använder för att i medveten form registrera och förstå omvärlden (och oss själva i relation till den) är begreppsliga till sin form. Varav följer att medvetandet är begreppsligt i sin helhet. Att kvaliteten hos hjärnans begreppsliga verksamheter kan variera från situation till situation beroende på diverse yttre och inre faktorer (oväsen, trötthet, stress o.s.v.) är inte konstigare än att verksamheten hos kroppens andra organ kan göra det – och förvisso gör det. Att den som får ett slag i huvudet eller har druckit för mycket whisky ser suddigt beror inte på att hjärnan har slutat att använda sin begreppsliga förmåga utan på att denna förmågas kapacitet är tillfälligt nedsatt.

Det faktum att en person som har dålig syn eller är blind ändå kan orientera sig i världen, kan identifiera ting och förhållanden i den och förmår kommunicera mer eller mindre obehindrat om dem med andra som inte har detta handikapp, är förresten ett vägande argument för att begreppen är medfödda och finns i hjärnan. Vi kan här tänka på författarinnan och den politiska aktivisten Helen Keller som trots att hon vid tidig ålder i en sjukdom förlorade både syn och hörsel ändå lyckades tillägna sig ett språk och lära sig att kommunicera med andra människor i både tal och skrift. Detta förutsätter begrepp – mer bestämt gemensamma begrepp. Men hur kunde Keller som saknade två av de sinnen som vi betraktar som de viktigaste (dock inte det allra viktigaste, nämligen känseln; hudens direkta kontakt med omvärlden) tillägna sig och förstå dessa begrepp? Svaret måste vara att de fanns hos henne i medfödd form. Helen Kellers intelligens var av allt att döma hög, förmodligen mycket hög, men detta förminskar inte exemplets värde utan tvärtom förstärker det, eftersom begåvning har med begreppen att göra – med deras klarhet och rikedom, med förmågan att arbeta med dem och kombinera dem på intressanta och upplysande sätt.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.