Här står vi nu som dem vi verkligen är: som judar och greker, herrar och tjänare, män och kvinnor – som nordiska män och nordiska kvinnor. Och alla är vi olika, alla har vi vår unika identitet och vårt unika värde – i kraft av att vi var och en är ett inslag i den stora och rörliga väv av relationer som vi kallar samhället. Utanför denna väv är vi ingen. I det verkliga innanför, till lycka och smärta tillsammans, är vi någon, alltid någon, vare sig vi vill det eller ej, och till vår egen och andras olycka vill vi därför ibland vara någon annan någon annanstans utan att vi har klart för oss vem eller var, men i det overkliga utanför är vi ingen – är vi ingenting alls. Vi kan inte på allvar vilja finnas i detta utanför. Vi kan inte ens föreställa oss hur det vore att finnas där för alltid. Tänk dig att du står utomhus i den kallaste av vinternätter och ser in genom fönstren till det upplysta hemmet, där familjelyckan råder… Men denna syn ger dig bara en del av sanningen, för lyckan är bara en del av meningen, och inte ens den viktigaste och varaktigaste. Som en del av den stora väven är vi vad vi är, blir vi vad vi är – och ingen av oss är densamme som någon annan, för ingen kan inta någon annans plats och ingen kan gå där någon annan går, men alla utgör vi tillsammans helheten, och genom helheten får vi alla vår identitet och vårt värde fastställt. Drömmen om det lika värdet, om att alla skall ha detsamma och vara detsamma, är en asocial fantasi om ett anarkistiskt paradis. Det lika värdet, den lika betydelsen kan bara finnas utanför den sociala väven. Ty där alla har berövats allt värde där har alla samma värde, där alla har berövats all identitet där har alla samma identitet. Fast det värde vi var och en har, den roll eller funktion vi fyller för andra, och därigenom för oss själva, är inte något som tillkommer oss automatisk eller på av oss själva oberoende grunder. Samhället är inte någon statiskt struktur utan en dynamisk process, där allt påverkar allt och allt påverkas av allt, och vi måste därför handla för att bli och förbli en del av det, för att bli och förbli vad vi är. Vår roll och vår betydelse är något vi måste skaffa oss av egna krafter om vi vill ha det, för det är identisk med våra krafter omsatta i social praktik. Ty ingenting i livet är gratis utan allt måste förtjänas: genom flit och mod, initiativförmåga och uppfinningsrikedom, genom ärlighet, anständighet och sunt förnuft och, inte minst, genom den visdom som kommer av medkänslan. Genom att handla, och på detta sätt få och förtjäna vår roll i helheten, blir vi dem vi är i den sociala väven. Det är därför det inre accepterandet av den man är, av det som kan kallas ödet eller med en mer sekulär term naturens ordning, är den största kraftkällan av alla i en människas liv. Den som accepterar sig själv fokuserar och förverkligas medan den som inte gör det, som inte vill eller inte kan, fragmentariseras och förlorar till slut sin mänsklighet. Det meningslösa våldet och den meningslösa förstörelsen, hatet mot den traderade gemenskapen och mot de människor som bär den och vill den, har sitt ursprung här. Drömmen om att man kan få allt utan ansträngning genom någon slags gudomlig politik är lika asocial och anarkistisk som fantasin om allas lika värde. Livet är inte gratis. Att du har fått det må vara en gåva, för du har förvisso inte gjort något för att förtjäna det, och du bör vara tacksam ty genom livet har du fått allt som det är möjligt att få, men du har fått det för att bruka det, för att tillsammans med andra väva upp och väva om den stora sociala väven. Att leva är att bruka livet. Du kan inte bli den du är eller få ditt värde, få något värde överhuvud taget, utan att vara en aktiv del av en mänsklig gemenskap. I denna gemenskap är vi alla olika, har vi var och en vår unika roll att spela och vårt unika värde. Den är och förblir en gemenskap just i kraft av att alla dess delar är unika och har sin egen unika funktion att fylla. Vi ser gång på gång vilka kollisioner och konflikter som uppstår bland oss människor så snart man försöker förstöra eller försvaga olikheternas kompletterade spel och ersätta skillnader och variationer med likhet och oföränderlighet. Jämlikhet är sönderfall, entropi och död. Det enda som förbinder glaspärlorna i Solitär är spelaren. Själva kan de inte upprätta några förbindelser mellan sig. Utan någon yttre sammanhållande kraft förblir de antingen i statiskt tillstånd i sin låda eller sprids ut kaotiskt i alla riktningar över spelplanen. Stasis och kaos är livets motsatser. Den sociala väven binds inte samman utifrån utan inifrån genom att de sociala spelarna i kraft av sina många skilda egenskaper, bra som dåliga, exceptionella som alldagliga, kan gripa tag i varandra och tillsammans frambringa en konstant rörlig men också konstant sammanhängande helhet. De som inte kan eller vill acceptera spelarnas inbördes olikheter, och alla de många komplicerade konsekvenser som dessa ger upphov till, kan inte heller vara en del av spelet och gemenskapen. Detta faktum speglar tvärs igenom alla våra många och stora individuella olikheter en fundamental likhet: att vi alla vill vara här tillsammans, att vi hellre vill vara här tillsammans med dessa andra, trots att de kanske inte alltid är så lätta att ha att göra med, än ensamma i den livlösa ödemarken. Vi bottnar i den gemenskap som har frambringat oss, och genom att bottna i den frambringar vi en ny gemenskap som kommer att ha sin botten i vår egen. Så står vi här ännu som nordiska män och kvinnor, trots alla predikningar om motsatsen, och om vi bara lyssnar på oss själva i praktisk social handling och gör vad vi är kan vi fortsätta med detta så länge vi vill. Amen.
Om skribenten: Jonas Åberg
