av Jonas Åberg
10 januari, 2021
Kultur, Litteratur
Den stadigt växande populariteten
hos zombie-filmerna
ja, hos zombier i alla de former –
tv-serier, leksaker och maskeradkostymer
kosmetika, godis och överlevnadsmanualer
och mycket annat
kan tyckas förvånande
eftersom detta utbredda intresse
av allt att döma är mer än bara ett nöje
eller en tillfällig nyck
trots att det väl inte finns någon som tror
att det finns några levande döda
eller tar dem på särskilt stort allvar
Men den som kan stiga in i sig själv
så som man stiger in i ett spegelskåp
och hör dörren knarra igen bakom sig
ser det symboliska i hungern
efter det som saknas
den outsläckliga och pockande hungern
efter tomhet
Att åter ta sig in
i de levandes gemenskap
kräver för stora uppoffringar nu
när man en gång har valt sig själv
för att slippa allvaret
innebär för många och för farliga
reflektioner
Nej, det enda som återstår
är att fortsätta bort
från de tyngande betydelserna
och de oupphörliga ansträngningarna
att finna en mening
med det som sker och det som inte gör det
– från tron
att det bakom spegeln
finns ett ansikte
och bakom ansiktet
en värme
som för den som kan känna den
är som ett andra ansikte
på sitt sätt brinnande
på sitt sätt gudomligt.
Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.