Allt som ger energi, som stimulerar, väcker nyfikenhet, entusiasm och glädje, som gör livet rikare, vackrare och bättre är någonting gott. Allt sådant bör således uppskattas, uppsökas och utvinnas. Och detta helt oavsett om det energigivande anses fint och anständigt ur den tillfälliga tyckarelitens synpunkt eller ej, om det är kultiverat och comme-il-faut eller inte. Om populärkulturen ger oss livslust och glädje så är den god. Och om t.o.m. de ytligaste och fånigaste, åsiktsmässigt konventionellaste och intrigmässigt förutsägbaraste uppenbarelseformerna hos detta kulturskikt gör det så har följaktligen också de sina goda och användbara sidor. Hur vi sedan faktiskt utnyttjar den energi vi får är en annan sak! Här blir det en fråga om moral och personligt ansvar. Om vi inte förmår använda det vi stimuleras av på ett gott och produktivt sätt så betyder det inte det var något fel på stimulansen. Och om vi märker att vi förförs och fördärvas, korrumperas och förvanskas av det vi stimuleras av så får vi inte ge efter för frestelsen att söka förklaringar och ursäkter utanför oss själva. Hur skall vi då någonsin kunna växa och bli bättre? När det gäller farlighet och skadlighet är riskerna i själva verket nog större med den s.k. finkulturen, d.v.s. den kultur som definiera sig själv som genuin, medveten och insiktsfull eller m.a.o. som värdefull och god, än hos den mindre anspråksfulla, ja, för det mesta rentav blygsamma populärkulturen. Den nutida politiskt korrekta finkulturens arroganta och självupptagna föraktare och förvanskare av det traditionellt västerländska är utan tvekan skadligare och utgör för de många svaga och osjälvständiga andarna, de som söker andras bekräftelse framför personlig utveckling och förbättring, en större risk för intellektuell och känslomässig korruption än, säg, Stålmannen och Läderlappen. (Varför kunde de inte få fortsätta att heta så på svenska? Superman och Batman – löjligt!) Stålmannen och Läderlappen är positiva övermänniskor. (Eller har åtminstone varit det under en stor del av sin kulturella karriär.) De är fascinerande och inspirerande moderna versioner på de urgamla hjältemyterna, vilka enligt C. G. Jung bygger på medfödda symbolproducerande psykiska processer och behov. Stålmannen kan ge barnet och ynglingen känslan av att allt är möjligt, vilket är en mycket bättre orimlighet än motsatsen att inget är det, samt inspiration att inse att godhet inte är en (verbal) attityd utan handling och att den följaktligen kräver mod och beslutsamhet, och Bruce Wayne är något så märkvärdigt som en socioekonomiskt och psykofysiskt trovärdig superhjälte. Han är den framgångsrike entreprenören Dr. Waynes högt begåvade och viljestarke men socialt och känslomässigt isolerade och själsligt plågade son som, driven av ett självuppoffrande krav på rättvisa, vigt sitt liv åt att bekämpa ondskan och fördärvet i den globala metropolen Gotham City, där hans far innan han och hustrun blev mördade av en simpel rånare spelade en ledande roll som företagsledare och välgörare. Bruce Wayne är liksom sin far, vilken representerar det ideal han försöker leva upp till, en Ayn-Randsk hjälte i en genre och ett format som är mer kongenialt med Rands människosyn än den traditionella romanen. Det patetiskt storslagna och karaktärsmässigt schablonmässiga hos hennes hjältar hade nog gjort sig bättre i det populärkulturella serieformatet än i en vanlig roman. De explicit ideologiska och filosofiska avsnitten, t.ex. John Galts fabulöst långa men samtidigt suggestivt livsbejakande radiopredikan i Och världen skälvde, kunde ha fogats in som texttraktater, vilket hade inneburit skapandet av en genuint gränsöverskridande hybridform av text och bild, där inget av medierna är underordnat det andra. I Urkällan,en annan av Rands emotionellt märkvärdigt högspända romaner, bygger den visionäre arkitekten Howard Roark världens högsta byggnad. Rörde det sig om ett hotell? Associationerna går numera hur som helst i en bestämd riktning. Även Donald J. Trump är en hjälte av den Randska typ som bidrar till att expandera tillvaron och göra livet större. Vi behöver dessa hjältar! Ofta mer än vi förstår. Vi behöver känslan av att utveckling och expansion fortfarande är möjligt. Barnet lever i en växande värld. Vi behöver ge detta växande vuxna former. En annan god stimulans, en ännu godare och känslomässigt mera sammansatt, en betydligt mer vardaglig och realistisk hjälte än de flesta andra, är Tintin. Tintin har alltid tillhört mina seriefavoriter. Jag måste ha fått de första albumen av mina föräldrar redan innan jag kunde läsa, för jag minns tydligt att jag hade med mig Det hemlighetsfulla vapnet när jag låg på sjukhus för en operation något år innan jag skulle börja skolan, ändå tycker jag att jag alltid har kunnat läsa dem. Få berättar så klart och så åskådligt som Hergé.

Tintin – den evige pojken. En arisk hjältearketyp? Den unge mannen som viger sitt liv åt att upptäcka och utforska världen, ynglingen för vilken äventyret och det okända utgör den starkaste drivkraften och den verkliga kärleken, medan kvinnan och sexualiteten är av underordnad eller rentav ringa betydelse. Tintins äventyr saknar kärleksrelationer och sexuella komplikationer, saknar i stort sett kvinnlig närvaro och rymmer inte som t.ex. Stålmannen och Tarzan, en annan seriefavorit, egentligen mer så än Stålmannen och Läderlappen när jag nu tänker efter, några kvinnor som på allvar kan väcka ett kärleksintresse och driva en händelsekedja (relationen mellan den suveränt självupptagna operaprimadonnan Bianca Castafiore, hon som alltid ler när hon sig i spegeln ser, och den på en gång rasande och generat avståndstagande kapten Haddock är ett indirekt belägg för detta), utan handlar enbart om män och deras äventyr runt om i världen, ja, t.o.m. långt ut i rymden till månen, om hur dessa äventyr påverkar deras relationer och hur detta i sin tur påverkar äventyrens händelsekedja. Tintin är en ren och oskuldsfull person. Han är modig och har en lika självklar som stark integritet och saknar helt och hållet själviska motiv. Han är på en gång litet opersonlig och alltigenom sig själv. Han är god, snudd på helgonlik faktiskt, men på ett ytterst aktivt sätt – ett helgon i handling, inte i ord. Han gör alltid det han vet att man måste göra och bör göra och är ständigt beredd att bistå människor i fara och hjälpa dem som utsätts för andras grymheter och övervåld. Som den gode scout han är tvekar han aldrig att utsätta sig själv för fara och riskera sitt liv. För Tintin gäller kärleken världen och livet i världen, inte den begränsade och begränsande kärleken till kvinnan. Detta intresse för och denna dragning till något större, gränslöst, ja, absolut, är utmärkande för arisk livskänsla och för den ariske mannen. Det är ingen slump att himmelsguden – Zeus, Oden, Wotan, Jupiter – intar en särställning i de ariska folkens gudakrets. Tintin representerar detta höga ideal på sitt eget blygsamma, självklara, diskreta och, som sagt, litet opersonliga och nästan vardagliga sätt. Den ariske mannen är inte sensuell och njutningsinriktad som semiterna och afrikanerna. Han är inte heller social på det kollektiva och nästan självutplånande sätt som asiaterna är det. (Den som vågar generalisera har roligare – så länge han vet vad han gör!) Han är en individualist, självständig och självmedveten, som söker det stora äventyret tillsammans med sina individualistiska likar – för samtidigt som ariern är en stark individualist, ibland hämningslöst stark, finns det ingen för vilken likarna betyder lika som för honom. Detta är inte någon paradox utan en självklarhet. Bara den som värderar sin egen person högt kan värdera det personliga och personliga relationer högt. Det han först och främst söker i världen är sin like, sin broder – eller för den delen syster, under förutsättning att hon uppfyller de höga och stränga kraven. Varför utövar Tintin en så stark lockelse på så många av oss? Varifrån kommer seriens charm? Förklaringen, en viktig del av den, kan ligga i denna antydda mytiska och arketypiska grund. Man kan inte låta bli att känna en slags kärlek till den och för personerna i den – för Tintin själv, givetvis, för den koleriske men obrottsligt lojale kapten Haddock och den lika tankspridde och lomhörde som snillrike professor Kalkyl och, inte minst, för den lilla modiga och rättrådiga hunden Milou, Tintins tvillingsjäl i djurskepnad. Även detta är en tänkvärd detalj i sammanhanget att Tintins närmast vän alltifrån seriens början, innan de andra vännerna dyker upp en efter en, är just en hund. Om det var arierna som först tämjde hunden vet jag inte, inte heller om det var de som först tämjde hästen, kanske skedde det för så länge sedan att arierna inte hade hunnit formas som en avgränsad etnicitet än, kanske bidrog hunden och hästen till att forma den, men jag vill gärna tänka mig att det var så. Ja, det borde vara så! Vem tänker på Tintin som en arisk förebild? Inte gjorde jag det när jag läste albumen som barn, hur nu det skulle ha gått till. Inte gör jag nu när jag läser om dem. Men genom att normalt ingen gör det blir förebildens djupverkan desto större. M.a.o. borde jag kanske inte skriva det här…

Till de få frågetecknen jag sätter för Hergés skildringar hör hans bild av japanerna, fr.a. i Blå lotus. Jag tror att min spontana (medfödda?) affinitet med österlandets vikingar fick mig att reagera mot den redan första gången jag läste albumet. Denna schablonbild, som av någon anledning aldrig diskuteras av Hergés (tillgjorda) kritiker, är faktiskt den enda explicit negativa rasmässiga stereotyp som förekommer i hans verk. Varför har inte den uppmärksammats? Innan Hergé reviderade sina tidigaste album förekom bl.a. judiska karikatyrer i någon eller några av dem, t.ex. i den förmodligen av Jules Vernes satiriska Guldmeteoren inspirerade Den mystiska stjärnan, men skillnaden är att dessa framställs som karikatyrer av individer och inte av ett folk, vilket är uppenbart för varje läsare som i likhet med barnet har sin humor i behåll. (Hergés negativa syn på Japan och japanerna rymmer f.ö. en viss ironi, eftersom det är rätt uppenbart att han stilistiskt sett är – direkt eller indirekt – inspirerad av japansk konst. För den som bläddrar i t.ex. Hiroshiges fascinerande bildverk Hundra berömda vyer över Edo, Edo är dagens Tokyo, känns det litet grand som att titta i ett Tintin-album. Både Hergé och Hiroshige är, av delvis likartade skäl, stora realistiska konstnärer. Humor och medkänsla, två av de konservativa kardinaldygderna, är kännetecknande för dem båda.) Det är välkänt och skall inte på något sätt döljas eller förminskas att de japanska ockupationsstyrkorna begick brutala övergrepp i Kina och Manchuriet på 30-talet och senare under andra världskriget, men med tanke på alla de gräsligheter som det kinesiska kommunistpartiet självt har begått och utan hämningar fortsätter att begår (virusexperimenten i Wuhan och det grovt oaktsamma, om inte värre än så, spridandet av det enligt många kvalificerade bedömare laboratorieframställda viruset över hela världen, den eskalerande repressionen av dumbomarna i Hong-Kong, som trodde att de skulle få det bättre när de blev fria från britterna, förtrycket av uigurerna, vilka till skillnad från de medialt så populära rohingyerna faktiskt inte har invaderat någon annans land, samt givetvis det sedan decennier pågående kulturmordet i Tibet m.m.) blir deras konstant uppblåsta upprördhet och systematiska ansträngningar att politiskt utnyttja dessa övergrepp i syfte att tvinga Japan på reträtt i olika politiska sammanhang ett mönster av falskhet och lågsinnat skojeri. Kinas långa historia är en lika lång historia av krig och folkmord, massvält och invasioner. Bara under Mao mördade kommunistskurkarna många tiotals miljoner fler kineser än vad japanerna hann med några decennier tidigare. När Hergé tecknade sin serie om Tintins äventyr i Kina pågick sedan länge ett blodigt inbördeskrig mellan nationalister och kommunister i landet, där det givetvis förekom åtskilliga övergrepp från båda sidor och där nationalisternas lika hänsynslösa som inkompetenta strategi drev tiotusentals av deras egna troligen huvudsakligen tvångsutskrivna soldater i döden. Är det inte värre att mörda sina egna? Jovisst! Hergés porträtt av japanerna känns överdrivet negativt och orättvist med tanke på alla de övriga hemskheterna i Kinas historia och i ännu högre grad idag mot bakgrund av vad vi nu vet om kommunisternas folkmord och förtryck. (Man glömmer också gärna bort att Kina under mongolkejsarna vid två tillfällen försökte invadera och erövra Japan, men båda gångerna hjältemodigt slogs tillbaks under stora förluster på båda sidor. Måste allt bedömas och värderas i relation till hur nära i tiden det ligger? Men det är ju historien som motiverar och förklarar det följande…) Fast detta är ingen stor invändning mot Hergé. Det är i själva verket ingen invändning alls. Man får karikera andra folk och deras lustiga egenheter och brister. Och de får väl svara med sina egna motkarikatyrer. Om de nu kan det. Om de nu har den talang och det temperament som krävs. (Vad kan det bero på att muslimer, mer än några andra, har så otroligt svårt att bemöta humor och satir med humor och satir? Är det bluffmakarens våldsamhet inför hotet att bli avslöjad? Eller handlar det bara om bristande fantasi?) Kanske kan man rentav få veta något intressant om sitt eget folk på det sättet. Att förbjuda rasstereotypa framställningar är bara dumheter. Mycket mer givande och stimulerande är det att uppmärksamma dem och diskutera dem och försöka se deras eventuella kvaliteter. Svenskarna som ett folk av utpräglat auktoritetstroende individualister. Alla går de med blicken rakt fram sin egen väg – som av någon underlig slump råkar vara samma väg som alla andra tar. I fjärran ser man det demografiska stupet öppna sig… Detta är väl inte någon alltigenom rolig bild, men många av de bästa karikatyrerna är inte det.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.