Den klassiska filmatiseringen av Ivanhoe från 1951, den med den maskulint tjusige Robert Taylor i hu­vudrollen som den saxiske riddaren Wilfred of Ivanhoe och den överväldigande vackra Elizabeth Tay­lor som den läkekunniga judinnan Rebecca of York, har varit en av mina favoritfilmer alltsedan jag som liten såg den tillsammans med min pappa för första gången. Jag har säkert sett den ett tiotal gånger se­dan dess – och tycker att den är lika bra varje gång! Men vad är det specifikt som gör denna film till ett konstnärligt bättre verk och en mera meningsfull filmupplevelse än, säg, Spielbergs Raiders of the Lost Ark? Båda är ju klassiska matinéfilmer med spännande äventyr och dramatiska strider, med tydliga hjäl­tar och skurkar, där det goda segrar till slut. Är det det pastischartade och konstruerade hos Spielbergs film, att den inom sina egna ramar inte tar sig själv på fullt allvar? Det låter sig sägas att Ivanhoe har ett ethos som Raiders saknar. Men vilket är då detta ethos? En väsentlig skillnad är att medan aktörerna i Raiders är klichéer utan inre moraliskt liv, utan egentliga drivkrafter och betydelsebärande känslomässiga konflikter; de är inkastade i ett äventyr som är viktigare än dem själva, så är aktörerna i Ivanhoe tvärtom riktiga om än förvisso något schematiskt tecknade människor. Ett konstverks ethos har sin grund i människoskildringen – i gestaltningen av personerna och deras handlingar. Detta låter sig också sägas, eftersom det är riktigt. För personerna i Ivanhoe är livet på allvar och det de gör är på allvar. De engage­rar oss och roar oss (för Ivanhoe är ju också en sällsynt underhållande film med många festliga scener och roliga och träffsäkra repliker) och får oss att lägga dem på minnet, ja, rentav att inspireras av dem. Hjälten Ivanhoe är knappast opåverkad av den sköna och modiga Rebecca, något annat vore omänsk­ligt och enfaldigt, men han sviktar aldrig, varken i sitt uppdrag att rädda sin konung, den ryktbare Richard the Lionheart, ur fångenskapen i Österrike eller i sin trohet mot sin ungdoms älskade, den no­bla och godhjärtade fast en smula osäkra och svartsjuka lady Rowena; fint gestaltad av en naturligt aris­tokratisk Joan Fontaine. Och tempelriddaren Brian De Bois-Guilberts tragiska öde (samtliga skådespe­lare är utmärkta, inte minst Finlay Currie i den färgstarka rollen som Ivanhoes barske fader, Cedric the Saxon, men George Sanders roll som den dubiöse normandiske krigaren som blir så passionerat föräls­kad i Rebecca att han är beredd att offra allt för henne, sin ställning, sitt rykte, sin förmögenhet, ja, slut­ligen också sitt liv, är den svåraste och mest sammansatta och hans gestaltning den främsta) lär oss t.o.m. något väsentligt och djupt om människan och hennes villkor. Det finns ingenting av detta i Rai­ders of the Lost Ark. Harrison Ford som äventyraren Indiana Jones har något av stumfilmshjältarnas ka­risma, om än med den numera typiska och litet tröttsamma tillsatsen av distanserande ironi, vilket iro­niskt nog ger en cynisk biton åt våldsskildringarna, och spelet mellan honom och hans manhaftiga kvinnliga motpart, spelad av Karen Allen, har förstås en viss charm, men grundintrigen är alltför bisarr och många av händelserna på tok för överdrivna för att filmen ska kunna bli något annat än en yta – och som sådan en spegling av utomestetiska övervägande och beräkningar. Raiders representerar en form av ren underhållning. Underhållning för underhållningens egen skull. Som socialt fenomen och kulturell värdemätare kan den därför lustigt nog vara intressantare än många estetiskt mer betydelsefulla konstverk.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.