(Behövs väl inga varningar för glädjedödande avslöjanden med den rubriken?)

Så har jag i likhet med ett antal andra miljoner tv-tittare sett den sista delen av den sista säsongen av den så uppmärksammande och omtalade serien Game of Thrones! Först hade jag tänkt skriva något djupsin­nigt om parallellerna mellan isvålnaderna i GoT och islam (nattkungen = profeten Muhammed, alterna­tivt Allahs ställföreträdare kalifen, som håller samman kraften eller rörelsen och utan vars magi/auktori­tet allt krackelerar; muslimernas blinda och själlösa eller m.a.o. zombieliknande underkastelse under Kora­nens bud; islams radikala livsförnekelse jämförd med den dödskult som de vandrande vålnaderna repre­senterar o.s.v.) eller kanske mellan drakdrottningen Daenerys’ allt extremare kamp för att frigöra alla människor från Hjulets makt och skapa ett klasslöst och jämlikt samhälle och de politiska (socialistiska) utopierna. Men den senare parallellen blev ju explicit i det sista avsnittet (förutsägbart nog lockade den på ett litet oroande sätt magnifika scen, där drakdrottningen står på trappan framför ruinerna till det ut­plånade King’s Landing och håller ett eldande tal till sina tätt formerade mörkklädda trupper, fram asso­ciationer till Hitler och nazismen hos åtskilliga tittare; det är lika fantasilöst som ouppmärksamt, efter­som det ju faktiskt finns en betydligt mer närliggande och upplysande parallell i form av Napoleon Bonaparte, den allt mer maktberusade lille artilleriofficeren/generalen/kejsaren, som med sina arméer ville ”befria” Europas folk från den gamla regimens förtryck och var beredd att offra nästan vad som helst för att lyckas), och den förra parallellen, som sannolikt redan har hunnit utvecklats i detalj någon annanstans på internet, tappade jag intresset för. Muslimer och islam är ju egentligen ett förfärligt trå­kigt ämne! Islam är väl den människofientligaste ideologi som någonsin tänkts ut, men den är det på ett så ytligt och torftigt sätt. Den saknar hemligheter och djup, saknar originella och självständiga insikter och övertygelser. Det är påfallande i hur hög grad Koranens innehåll och inte minst dess bildspråk och retoriska grepp har hämtats från Bibeln och andra judiskt-kristna texter och traditioner. (Mycket av det­ta återgår förvisso i sin tur på andra texter och traditioner, bl.a. från Babylonien, men det är en annan sak.) Det finns inga mystiska eller mytiska dimensioner hos islam till skillnad från andra religioner med ett framträdande hinsides-frälsningsperspektiv, som kristendom och buddhism. Koranen är en enda lång självupptagen monolog, påstridig, dogmatiskt, repetitiv, och de ofta återkommande skildringarna av straff och belöningar är så brutala och materialistiska att det inte borde vara möjligt att uppfatta des­sa ord som gudomligt inspirerade. Vad hjälper det en människa att tro på det islam predikar? Det beri­kar henne inte utan tömmer henne tvärtom på det andliga liv hon har och ersätter det med tomma ord och döda formler. Jag kan i detta sammanhang rekommendera Adonis/Abdelouaheds lättlästa dialog­bok Våld och islam, som är en skarp och klargörande redogörelse för islams mentalitet. När man har läst den boken förstår man att det är islam som är en dödskult, inte bara IS och andra s.k. islamister. Och mellan oss och den finns varken någon mur eller några Nattens väktare! Hur som helst så har jag alltså nu sett sista delen av sista säsongen av GoT. Det var enligt min mening ett på flera sätt bra och följdrik­tigt slut. En slut som verkligen var en avslutning på alla de skilda händelse- och handlingskedjor som drivit dramat framåt genom de sju säsongerna. Var och en av de överlevande huvudpersonerna (inte så många återstod av det från början så rika och varierade persongalleriet!) får ett slut som passar hans el­ler hennes karaktär och aspirationer. Medan Eddard Starks äldsta dotter Sansa äntligen får bli drottning, fast inte som det ytliga och pråliga bihanget till en kung vilket hon drömde om som ung och naiv i den första säsongen utan som det självständiga Nordens härdade och beräknande härskarinna – en anmärk­ningsvärd men trovärdigt skildrad mognadsprocess, får hennes färgstarka och modiga men oroliga och synnerligen våldsbenägna lillasyster Arya ge sig ut på upptäcktsfärd västerut över de okända haven. De­ras bror, den rullstolsbundne Bran, blir under namnet Bran den Brutne den nye kungen över Westeros; det ville han aldrig, men ingen passar till det bättre än han, vars namn snarare borde vara Brandon den Vise – ingen vis man eftersträvar världslig makt; det är ett av skälen till att världen styrs så ovist som den gör. Publikfavoriten Tyrion Lannister, dvärgen kallad, med stor inlevelse gestaltad av skådespelaren Peter Dinklage, tvingas – kanske inte alltför motvilligt – att fortsätta sin politiska bana som Kungens hand, för att som det heter sona sina misstag, fr.a. att han ”landsförrädiskt” anslöt sig till drakdrottning­en i tron att han skulle kunna styra och moderera hennes världsförbättrarutopism; den lilla scen i slutet där han ställer stolarna till rätta inför det stundande mötet i rådssalen är underbart talande. Den ridder­ligaste av riddarna, den i alla avseenden storslagna Brienne av Tart, blir kapten för det kungliga gardet (så uppfattade jag det åtminstone), medan den cyniske och pragmatiske lycksökaren och uppkomlingen ser Bronn med den brutna näsan passande nog får bli skattmästare. O.s.v. Och den tragiske och missan­passade ”oäktingen” Jon Snow, den siste ättlingen av det problematiska huset Targaryen, drar tillsam­mans med de inte längre lika vilda vildlingarna bort mot en anonym frihet på andra sidan muren. Vad beträffar kampen om Järntronen kan man väl säga att det är realismen, moderationen och kompromis­serna som segrar. Såväl det goda, d.v.s. den allt maktgalnare och hänsynslösare drottning Daenerys Stormborn, den första av sitt namn, som vill befria hela världen från förtryck med hjälp av sina eldspru­tande drakar och sin kastratarmé av Obefläckade, vilka ironiskt nog är minst lika underdåniga efter att de har blivit befriade som de var som slavar, som det onda, d.v.s. de safirögda isvålnaderna och deras barbarhord av zombier, vilka representerar en annan form av jämlikhet och utplåning av all individuali­tet, nämligen döden, besegras. Ett slut som väl får sägas vara både tänkvärt och originellt, åtminstone för en kommersiell tv-serie. I människans värld, i den svaga, okunniga och felbara människans värld, är all extremism av ondo, leder all extremism, oavsett om den har som mål att förverkliga paradiset på jor­den i form av ett samhälle där det råder total frihet och jämlikhet eller har den mer begränsade ambitio­nen att uppfostra alla människor till goda socialliberaler, eller vill någonting annat dumt och omöjligt, till olycka för alla – eller åtminstone för de allra flesta. Slutet är i själva verket ett ganska kraftfullt avvi­sande av utopin som politiskt mål. Man kan t.o.m. hävda att slutet har vissa konservativa förtecken. Jag har parallellt med den sista säsongen börjat se om de första säsongerna. När man ser avsnitten i tätare följd blir sammanhangen mellan dem tydligare och serien framstår inte längre som lika splittrad och fragmentarisk som den gjorde innan. De många olika handlingstrådarna och det sätt som de vävs sam­man på lämpar sig kanske inte så väl för traditionell tv-visning med ett avsnitt i veckan och en säsong per år? Serien är ändå välgjord och fr.a. ytterst välspelad. Skådespelarna har tveklöst varit seriens största tillgång. Efter att ha sett serien till slut får man väl summerande säga att handlingen, som ju alltid är det väsentligaste, är både stark och konsekvent och jämförelsevis mångfacetterad, om än inte utan brister och överdrifter (här tänker jag inte på det blodiga våldet och det tidvis rätt grova sexuella innehållet, in­slag som tvärtom är välmotiverade och förstärker och fördjupar skeendenas betydelse, utan på ett antal onödigt klichémässiga kavalleriet kommer i sista sekunden scener och liknande), att den äger ett bety­dande mått av realism i både yttre och inre avseende och att den i vissa scener faktiskt uppnår något av den stora epikens mänskliga angelägenhet och tänkvärdhet. En Iliad för vår tid? Nej, knappast. Vår tid är inte mogen att frambringa ett sådant verk. Men en saga bland andra – och långt ifrån den sämsta. Ty­rions retoriskt mästerliga framhävande av den goda, spännande, inspirerande och inlevelsebefrämjande berättelsens kulturskapande och socialt sammanhållande betydelse som ett argument för att välja Bran den Brutne till kung över Westeros sju riken, eller sex som det till slut visar sig bli, är en av dessa – själv­refererande – scener som lyfter serien över genomsnittet. Och litet nöjsamt var det ju också att kunna konstatera att den person som jag själv i seriens början tänkte mig som den bäste härskaren över Weste­ros, den med mest integritet och med de djupaste andliga insikterna och inte minst med den största praktiska godheten, till slut var den som blev det…

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.