Att leda i kraft av egen förmåga, i kraft av kunskaper och personlig duglighet, inte i kraft av ärvda rättigheter eller gudomliga påbud, det är vad aristokrati verkligen är. Det uppväxande släktet måste bevisa sitt värde. Aristokratiskt ursprung hjälper, men räcker inte. Aristokraternas barn måste i ord och handling visa vem de är. Indoeuropéernas stora politiska uppfinning är aristokratin: att styra det mänskliga samhället i människans namn, mer bestämt i den ädla och värdiga människans namn. Inte i gudarnas eller andra utommänskliga makters namn. Och ännu mindre i namn av ett anonymt mänskligt kollektiv: nationen, folket, majoriteten eller vad man nu väljer att kalla det. Genom demokratin sjunker vi nu sedan något hundratal år långsamt och till synes obönhörligt ner i något som liknar den österländska teokratin, d.v.s. en statsbildning som i realiteten styrs av överindividuella krafter. Må denna kraft sedan kallas Partiet, Staten, Folkviljan eller Gud – eller, om man vill vara litet mera modern och politiskt korrekt av sig, något i stil med ”Vad humaniteten och den globala medmänskligheten kräver av oss”. Det rör sig förvisso om ett mäktigt styrelsesätt, vars rötter går ända tillbaka till antikens Babylonien och Egypten. Det är synnerligen seglivat, kanske odödligt, för trots att det har försvunnit från jordens yta kan det, som om dess rottrådar hela tiden var i verksamhet under ytan, plötsligt växa fram igen. Utvecklingen inom den moderna demokratin ger allt fler belägg för att den är besläktad med detta teokratiska eller opersonliga styrelseskick, där allt lyder under en övermänsklig lag – den kosmiska ordningen, Guds ord eller den politiska korrektheten – och den enskilda människan saknar betydelse. En av en artificiell intelligens styrd global stat vore kanske den fulländade uppenbarelsen av detta uråldriga statsskick: det mänskliga termittornet. Det är i det aristokratiska styrelsesättet som en väsentlig aspekt av det ”faustiska” hos den västerländska kulturen ligger. Aristokraten är en faustisk karaktär, en människa som genom karaktärsstyrka och begåvning och, inte minst, obändig livslust förverkligar sin vilja. Historiker och samhällskritiker (var det Spengler?) har beskrivit aristokratins utveckling från krigarkast till ekonomisk överklass som ett degenerationsfenomen. Det är fel i såväl normativ som historisk mening. Den ursprungliga och genuina aristokratin har alltid ägnat sig åt näringsverksamhet. Den världsliga förmögenhetens förkovran låg alltid i fokus för dess uppmärksamhet. Den medeltida aristokratin, den som brukar symboliseras av ädla riddare och fagra damer vilka huvudsakligen ägnade sig åt torneringar och hövisk kärlek; inget fel på dessa sysselsättningar, är ett utmärkt exempel på detta. Feodalborgarna var liksom klostren ekonomiska centra där jordbruksvaror producerades, hantverk bedrevs och handel ägde rum. Sten Sture d.ä. och hans samtida, för att ta ett nordiskt exempel, var i högre grad ekonomiska aktörer än krigare. Sten Sture bedrev själv avancerad inrikes- och utrikeshandel med bl.a. malm, salt och jordbruksprodukter, vilket gav honom de kontanta medel han behövde både för att avlöna sina knektar och för att finansiera sina vidlyftiga fastighetsaffärer, samtidigt som han i samarbete med sin hustru ägnade den största uppmärksamhet åt skötseln av deras många gods. Hustrun, som tillhörde den mäktiga Thottsläkten och hade fört med sig stora egendomar i boet, betraktade han närmast som sin affärskompanjon, vilket inom parentes sagt är ännu ett belägg för att verklig jämlikhet har sin grund i praktisk intressegemenskap. (Om detta och mycket annat intressant kan man läsa om i S. U. Palmes tankeväckande biografi Sten Sture den äldre.) Dessa stormän var krigare, politiker och näringslivsaktörer i en och samma person. Och så måste det ju vara! Hur skulle de kunna skapa sig en ställning och bibehålla den om de inte var allt detta på en gång – och var det på ett välinformerat, skickligt och inte sällan hänsynslöst sätt? En man som Sten Sture skulle ha spelat bort en Löfven och hans simpla anhang från makten utan att behöva anstränga sig över hövan. Den tidiga europeiska historiens genuina sig själv bestämmande aristokrat var en uomo universale som i kraft av sina många talanger och resurser stod i centrum för allt som skedde i samhället. Våra nordiska vikingahövdingar är ett måhända grovhuggnare men väl så tydligt exempel på detta. De var upptäckare, handelsmän, krigare, jordbrukare, ekonomer och politiska organisatörer i ett, och spelade till skillnad från de kristna furstarna på kontinenten dessutom en framskjuten roll på den religiösa kultens område. Denna mångsidighet frambringade naturligtvis ett motsvarande komplext värdesystem för att bekräfta och förstärka den, där strävan efter materiella rikedomar kunde samsas med och samspela med längtan efter stordåd och ära, och lusten till det sköna och praktfulla med ekonomiskt kalkylerande. I en vital och expansiv kultur är de dominerande värderingarna ett uttryck för de möjligheter som vitaliteten öppnar för människan. Och detta, att vara på en gång ekonomisk aktör och krigare, är nordisk tradition. Det är vad vi är – eller åtminstone var så länge vår kultur var livskraftig och stod i en skapande relation till sin omvärld. Enligt Spengler var det normanderna som genom att konstruera ett formellt kontrollsystem för inkomster och utgifter lade grunden till den moderna, faustiska skriver han faktiskt, penninghushållningen. Nej, förfallet inträder tvärtom när den politiska centraliseringen når en sådan omfattning att aristokraterna förlorar sin ekonomiska självständighet och börjar utvecklas till renodlad krigaradel eller hovadel. Som vanligt är det Frankrike som går i spetsen för förfallet. I rättvisans namn ska det sägas att man även gick i spetsen för den medeltida ekonomiska och kulturella uppblomstringen. På detta sätt frikopplas adeln från de ekonomiska och sociala realiteterna – och därmed från folket, från bönderna och arbetarna. Vad vet den som bara är militär eller hovman, som lever största delen av sitt liv i dessa exklusiva och avskärmade kretsar, om folket och dess villkor? Och vad vill han veta? Folket är irrelevant för hans strävanden. Här föds folkförakt och adelshat och läggs grunden till revolutioner. Den hårde feodalherren eller vikingahövdingen fruktades förvisso av sitt folk, det var han som bestämde och som med våldsmedel upprätthöll lag och ordning, men han respekterades också därför att han i grund och botten var en av dem – var den aktiva centralgestalten i ett hierarkiskt kollektiv som var beroende av välorganiserat samarbete för att kunna hävda sig i en osäker och farofylld värld. Det är inte någon tillfällighet och inte heller någon större orättvisa att den aristokratiske yrkesmilitären ofta fått spela rollen av inskränkt och enfaldig figur på teatern och annorstädes. Att schablonen fortfarande är livskraftig visar Jarl Kulles burleska gestaltning av ryttmästaren i Ingmar Bergmans eleganta komedi Sommarnattens leende. Den på 1800-talet framväxande industriidkarklassen är en oförlöst aristokrati. Varför var det inte dessa praktiska män som tog över och blev de nya samhällsledarna istället för de självupptagna och pseudoidealistiska ”demokratiska” yrkespolitiker som nu är på god väg att driva Europa i fördärvet? Frågan är rimligtvis ganska komplex, men en viktig orsak är att uppdelningen av aristokraten eller den ledande mannen i en krigare och en näringsidkare, där den senare rollen är den mera krävande och den som rymmer den största utvecklingspotentialen, som alltså är den mest faustiska och spännande för en begåvad och kreativ människa, innebär att näringsidkaren fjärmas från den militära aspekten av den traditionelle ledarens arv och därigenom från det nationella och politiska. Företaget träder istället för folket. Denna utveckling hade i och för sig kunnat frambringa en kreativ ”nymedeltida” situation, där det var företagen som spelade storgodsens och kyrkans roll som grundläggare av nya samhällsorganisationer och stater – på villkor att den gamla centralistiska nationalstatliga överbyggnaden hade fått falla sönder under trycket från sin egen byråkratiska tyngd och försvinna på samma sätt som den korrupta romerska statsorganisationen gjorde vid Västroms fall. Som det nu var kunde de framväxande industriföretagen m.m. istället lämpa över sitt sociala och nationella ansvar på staten, som mot lämplig pekuniär ersättning mer än gärna tog emot det, eller åtminstone låtsades göra det, eftersom det innebar förstärkt politisk makt. Staten är den verklige rovkapitalisten. Den som profiterar utan att själv ta några risker. Socialt och nationellt ansvarsfulla företag, låter det naivt? Men vad ska företag och entreprenörer göra om det inte finns några andra organisationer som kan ta detta för den sociala samfärdseln och stabiliteten nödvändiga ansvar? Hur ska något så komplext och riskfyllt som ett modernt företag kunna existera och verka i ett samhälle där det råder konstant oro och osäkerhet och ingen tar på sig rollen som ledare och organisatör av det sociala livet ovanför familjens och släktbandens nivå? Den medeltida högkulturen växte ju faktiskt fram på storgodsens och kyrkans grund. En ny europeisk eller västerländsk högkultur hade kunnat växa fram på storföretagens och kapitalismens grund om tillvarons villkor hade fått verka på dem direkt och med full kraft. De hade då kunnat utvecklas och förädlas till någonting mer än enbart ekonomiska aktörer. Detta är inte rena fantasier. En liknande utveckling har faktiskt ägt rum i begränsad skala, t.ex. i en del svenska bruksorter, där bruken byggde bostäder åt sina anställda, inrättade skolor åt barnen och såg till att det fanns tillgång till livsmedel och andra nödvändiga varor. Cloettas Ljungsbro, som har kallats ett folkhem före folkhemmet, är ett sentida exempel på detta. I länder som Japan har det varit självklart för många stora företag att ta ett socialt ansvar för sina anställda. Detta framkommer fint i Yasujiro Ozus filmer, där chefer oroar sig för sina underlydandes äktenskapliga lycka m.m. Goethes porträtt av Faust rymmer jämte den kritiska gestaltningen av hans hämningslöshet och överdrifter, hans brist på inre balans och moraliska gränser, även den positiva psykologiska sanningen att den skapande och företagsamma människan är någon som i konkret handling vill förändra världen till det bättre. Det är inte makt, rikedom och ära som är hennes väsentligaste drivkrafter utan att åstadkomma någonting som fungerar. I Faust rör det sig om något så konkret och samtidigt symboliskt som att bygga vallar som kan hålla havet ute och frilägga mark för odling och bebyggelse. Ja, det finns en risk att människor som Faust drabbas av hybris när de lyckas forma världen efter sin vilja. Men till slut är världen alltid starkare än de, och det vet de. Till slut raseras det de har byggt upp och ersätts av något annat. Fast det är en sanning de måste hålla ifrån sig för att kunna verka.

*

Aristokraten är en människa som bestämmer sig själv utifrån en specifik uppsättning föreställningar om vad det innebär att vara en ädel människa. Det handlar här inte om något så banalt som ”starka män”. Vad det handlar om är män – och förvisso även kvinnor; unionsdrottningen Margareta, Birgitta Persdotter, mera känd som den heliga Birgitta, Christina Piper m.fl. – som befinner sig i verklighetens centrum och som genom att agera med all den kraft och begåvning de är mäktiga får en väsentlig del av denna verklighet, och därigenom alla de människor som ingår i av den, att kretsa runt sig själva. Att utgöra ett sådant kraftcentrum är att vara någonting långt komplexare och betydelsefullare än en ”makthavare”. En makthavare eller politiker skapar ingenting. Aristokraten är först och främst en skapande människa. Han skapar sig själv och sin värld. Av dagens politiska makthavare är det väl bara Donald Trump som kan ge en föreställning om dessa faustiska aristokrater som en gång skapande Europa…

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.