Improviserad fortsättning på en improvisation

Ekonomi, Historia, Indo-europeana, Politik, Samhälle

Att leda i kraft av sin egen förmåga, i kraft av kunskaper och personlig duglighet, inte i kraft av ärvda rättigheter eller gudomliga påbud, det är vad aristokrati verkligen är. Det uppväxande släktet måste bevisa sitt värde. Aristokratiskt ursprung hjälper, men räcker inte. Aristokraternas barn måste i ord och handling visa vad de är. Indoeuropéernas stora politiska uppfinning är aristokratin: att styra det mänskliga samhället i människans namn, i den ädla och värdiga människans namn. Inte i gudarnas eller andra utommänskliga makters namn. Och ännu mindre i namn av ett anonymt mänskligt kollektiv – nationen, folket, majoriteten eller vad man nu väljer att kalla det. Genom demokratin sjunker vi nu långsamt och till synes obönhörligt ner i något som liknar den österländska teokratin, d.v.s. ett samhälle som officiellt styrs av överindividuella krafter. Må den sedan kallas Partiet, Staten, Folkviljan eller Gud – eller, om man vill vara litet mer modern och moralisk, något i stil med ”Vad humaniteten och den globala medmänskligheten kräver av oss”. Det är i det aristokratiska styrelsesättet som en väsentlig aspekt av det ”faustiska” hos den västerländska kulturen ligger. Aristokraten är en faustisk karaktär, en människa som genom karaktärsstyrka och begåvning och inte minst obändig livslust förverkligar sin vilja. Historiker och samhällskritiker (Spengler?) har beskrivit aristokratins utveckling från krigarkast till ekonomisk överklass som ett degenerationsfenomen. Det är fel i såväl normativ som historisk mening. Den ursprungliga och genuina aristokratin har alltid ägnat sig åt näringsverksamhet. Den världsliga förmögenhetens förkovran låg alltid i fokus för dess uppmärksamhet. Den medeltida aristokratin, den som brukar symboliseras av ädla riddare som bara ägnar sig åt torneringar och hövisk kärlek; inget fel på dessa sysselsättningar, är ett utmärkt exempel på detta. Feodalborgarna var liksom klostren ekonomiska centra där jordbruksvaror producerades, hantverk bedrevs och handel ägde rum. Sten Sture d.ä. och hans samtida, för att ta ett nordiskt exempel, var i högre grad ekonomiska aktörer än krigare. Sten Sture bedrev själv avancerad inrikes- och utrikeshandel med bl.a. malm, salt och jordbruksprodukter, vilket gav honom de kontanta medel han behövde både för att avlöna sina knektar och finansiera sina vidlyftiga fastighetsaffärer, samtidigt som han i samarbete med sin högättade hustru ägnade största uppmärksamhet åt skötseln av deras många gods. Hustrun, som tillhörde den mäktiga Thottsläkten och hade fört med sig stora egendomar i boet, betraktade han närmast som sin affärskompanjon, vilket inom parentes sagt är ännu ett belägg för att verklig jämlikhet har sin grund i praktisk intressegemenskap. (Detta och mycket annat intressant kan man läsa om i S. U. Palmes tankeväckande biografi Sten Sture den äldre.) Dessa stormän var krigare, politiker och näringslivsaktörer i ett. Och så måste det ju vara! Hur skulle de kunna skapa sig en ställning och bibehålla den om de inte var allt detta på en gång – och var det på ett välinformerat, skickligt och inte sällan hänsynslöst sätt. Sten Sture skulle ha spelat bort en Löfven och hans simpla anhang från makten utan att behöva anstränga sig över hövan. Den tidiga europeiska historiens genuina sig själv bestämmande aristokrat var en uomo universale som i kraft av sina många talanger och resurser stod i centrum för det som skedde i samhället. Våra nordiska vikingahövdingar är ett må vara grovhuggnare men tydligt exempel på detta. De var upptäckare, handelsmän, krigare, jordbrukare, ekonomer och politiska organisatörer i ett, och spelade dessutom en framskjuten roll på den religiösa kultens område. Denna mångsidighet frambringade naturligtvis ett motsvarande komplext värdesystem för att bekräfta och förstärka den, där strävan efter materiella rikedomar kunde samsas och samspela med längtan efter stordåd och ära och lusten till det sköna och praktfulla med ekonomiskt kalkylerande. I en vital och expansiv kultur är de dominerande värderingarna ett uttryck för de möjligheter som vitaliteten öppnar för människan. Och detta, att vara på en gång ekonomisk aktör och krigare, är nordisk tradition. Det är vad vi är – eller åtminstone var så länge vår kultur var livskraftig och stod i skapande relation till sin omvärld. Enligt Spengler var det normanderna som genom att konstruera ett kontrollsystem för inkomster och utgifter lade grunden till den moderna, faustiska skriver han faktiskt, penninghushållningen. Nej, förfallet inträder tvärtom när den politiska centraliseringen når en sådan omfattning att aristokraterna förlorar sin ekonomiska självständighet och börjar utvecklas till renodlad krigaradel eller hovadel. Som vanligt är det Frankrike som går i spetsen för förfallet. I rättvisans namn gick man även i spetsen för den medeltida ekonomiska och kulturella uppblomstringen. På detta sätt frikopplas adeln från de ekonomiska och sociala realiteterna och därmed från folket – från bönderna och arbetarna. Vad vet den som bara är militär eller hovman, som lever största delen av sitt liv i dessa exklusiva och avskärmade kretsar, om folket och dess villkor? Och vad bryr han sig? Här föds folkförakt och adelshat och läggs grunden till revolutioner. Den hårde feodalherren eller vikingahövdingen fruktades förvisso av sitt folk, det var han som bestämde och som med våldsmedel upprätthöll lag och ordning, men han respekterades också därför att han i grund och botten var en av dem – var den aktiva centralgestalten i ett hierarkiskt kollektiv som var beroende av välorganiserat samarbete för att kunna hävda sig i en osäker och farofylld värld. Det är inte någon nyck och inte heller någon större orättvisa att den aristokratiske yrkesmilitären ofta fått spela rollen av inskränkt och enfaldig figur på teatern och annorstädes. Att schablonen fortfarande är livskraftig visar Jarl Kulles burleska gestaltning av ryttmästaren i Bergmans Sommarnattens leende. Den framväxande industriidkarklassen på 1800-talet är en oförlöst aristokrati. Varför var det inte dessa praktiska män som tog över och blev de nya samhällsledarna istället för de självupptagna och pseudoidealistiska ”demokratiska” yrkespolitiker som nu är på god väg att driva Europa i fördärvet? Frågan är rimligtvis ganska komplex, men en viktig orsak är att uppdelningen av aristokraten eller den ledande mannen i en krigare och en näringsidkare, där den senare rollen är den mera krävande och den som rymmer den största utvecklingspotentialen, som alltså är den mest faustiska och spännande för en begåvad och kreativ människa, innebär att näringsidkaren fjärmas från den militära aspekten av den traditionella ledarens arv och därigenom från den nationella och politiska. Företaget träder istället för folket. Denna utveckling hade i.o.f.s. kunnat frambringa en kreativ ”nymedeltida” situation, där det var företagen som spelade storgodsens och kyrkans roll som grundläggare av nya samhällsorganisationer och stater – om den gamla centralistiska nationalstatliga överbyggnaden hade fått falla sönder under trycket från sin egen byråkratiska tyngd och försvinna precis som den korrupta romerska statsorganisationen gjorde vid Västroms fall. Som det nu var kunde de framväxande industriföretagen m.fl. istället lämpa över sitt sociala och nationella ansvar på staten, som mot lämplig pekuniär ersättning mer än gärna tog emot det, eller åtminstone låtsades göra det, eftersom det innebar förstärkt politisk makt. Staten är den verklige rovkapitalisten. Den som profiterar utan att själv ta några risker. Socialt och nationellt ansvarsfulla företag, låter det naivt? Men vad ska företag och entreprenörer göra om det inte finns några andra organisationer som kan ta detta nödvändiga ansvar? Hur ska företag kunna existera och verka i ett samhälle där det råder konstant oro och osäkerhet och ingen tar på sig rollen som ledare och organisatör av det sociala livet ovanför familjens och släktbandens nivå? Den medeltida högkulturen växte ju faktiskt fram på storgodsens och kyrkans grund. En ny europeisk eller västerländsk högkultur hade kunnat växa fram på storföretagens och kapitalismens grund om tillvarons villkor hade fått verka på dem direkt och med full kraft. De hade då kunnat utvecklas och förädlas till något mer än enbart ekonomiska aktörer. Detta är inte rena fantasier. En liknande utveckling har faktiskt ägt rum i begränsad skala, t.ex. i en del svenska bruksorter, där bruken byggde bostäder åt sina anställda, inrättade skolor åt barnen och såg till att det fanns tillgång till livsmedel och andra nödvändiga varor. Cloettas Ljungsbro, som har kallats ett folkhem före folkhemmet, är ett sentida exempel. Goethes porträtt av Faust rymmer jämte den kritiska gestaltningen av hans hämningslöshet och överdrifter, hans brist på inre balans och yttre gränser, den positiva psykologiska sanningen att den skapande och företagsamma människan är någon som vill förändra världen till det bättre. Det är inte makt, rikedom och ära som är hennes väsentligaste drivkrafter utan att åstadkomma något som fungerar. I Faust rör det sig om något så konkret och samtidigt symboliskt som att bygga vallar som ska hålla vattnet ute och frilägga mark för odling och bebyggelse. Ja, det finns en risk att människor som Faust drabbas av hybris när de lyckas forma världen efter sin vilja. Men till slut är världen alltid starkare än de, och det vet de. Till slut raseras det de har skapat och ersätts av något annat. Men det är en sanning de måste hålla ifrån sig för att kunna vara verksamma.

*

Aristokraten är en människa som bestämmer sig själv utifrån en specifik uppsättning föreställningar om vad det innebär att vara en ädel människa. Det handlar inte här om något så banalt som ”starka män”. Vad det handlar om är män – och förvisso även kvinnor; unionsdrottningen Margareta, Birgitta Persdotter, mera känd som den heliga Birgitta, Christina Piper m.fl. – som befinner sig i verklighetens centrum och som genom att agera med all den kraft och begåvning de är mäktiga får en för en stor grupp människor väsentlig del av denna verklighet att kretsa runt sig själva. Att utgöra ett sådant kraftcentrum är att vara någonting långt komplexare och betydelsefullare än en ”makthavare”. En makthavare eller politiker skapar ingenting. Aristokraten är först och främst en skapande människa. Han skapar sig själv och sin värld. Av dagens politiska makthavare är det väl bara Donald Trump som kan ge en föreställning om dessa faustiska aristokrater som en gång skapande Europa.