Några associationer i anslutning till Tomas Tranströmers dikt ”Om Historien”.

Vi är nedsänkta, säger diktens första strof. Men i vad? Inte i historien, som man kanske hade väntat sig, utan i nuet. I ett NU som liknar historien. Denna egendomliga passivitet hos diktens vi. Något har sänkt ned oss. Vad då? Vår mänskliga natur, helt enkelt? Nedsänkta lyssnar vi, men åstadkommer inte själva några ljud. Varför? Ljuden kommer istället utifrån, men inte från andra människor utan från solen och isen. Den himmelsblå isen som håller på att bryta upp i solen. Som smälter och försvinner. (Kanske en parallell till den bortkastade tidningen i sista strofen, vilken sakta bryts ned av naturens processer och löses upp.) Nuet som är i färd med att bryta upp och bli – historia. Historien som händer i oss… Eller skall vi tvärtom tänka oss att poeten menar att nuet, vårt nu, bildas av historien, av vår historia, d.v.s. att det inte finns något nu – medvetet, gemensamt, praktiskt konsekvensfyllt – utan historien som grund? Att nuet växer fram ur historien som knoppen på sin gren. Att vi är nedsänkta därför att nuet är histori­ens orolig yta, dess senaste ännu rörliga manifestation. De antika grekerna tänkte sig människan som stående med ryggen mot framtiden och ansiktet vänt bakåt mot det förflutna. Vi tänker oss spontant tvärtom, men det är en idealiserad bild. Det är grekerna som är realisterna. Det finns ju inget att se i framtiden. Framtiden existerar ju inte.

Historien. Det är en relation. Det är banden mellan de levande. Mellan oss. Banden som knyts. Banden som tänjs ut och försvagas. Som till slut slits av. Att de människor som lever i de statliga välfärdssamhäl­lena, i de av yttre krafter sammandrivna människohopar som kallas storstäder, är historielösa är följdrik­tigt om man betraktar de individuella behoven som människans enda verkliga drivkraft. Dessa männi­skor behöver inte längre det som finns mellan människorna. De behöver det opersonliga systemet. De behöver inte historien. I storstäderna antar historien en ny form: molekylernas snabba slumpmässiga dans.

Suset. Men inte av vingar (att bilden av historiens vingslag trots kraftigt slitage fortfarande äger en viss suggestionsförmåga hjälper inte; den är missvisande) utan av röster, svaga, avlägsna, otydliga, bara då och då några urskiljbara ord. Man måste ställa in sig rätt för att kunna höra något. Många vill inte göra det. Inte bara för att det är ansträngande att lära sig lyssna, utan för att det man får höra ofta är oroande och sorgligt. Fast de flesta har väl helt enkelt inte tid?

Nu när de är borta kan vi – äntligen! – säga vad vi vill om dem, om deras tid. Det finns inget som hind­rar oss nu, ingen som kan säga emot oss, rätta oss. Historien är det försvarslösa. Vi kan lägga till, uteslu­ta, retuschera; vi kan intala oss att vi är tvungna att förenkla och förtydliga för att förstå, och inte minst för att pedagogiskt kunna förmedla vår förståelse till andra, vi kan framhäva sådant som är lämpligt och passande samtidigt som vi tonar ned eller döljer annat, ja, vi kan t.o.m. avsiktligt och systematiskt ljuga om historien för att lättare kunna styra framtiden dit vi vill. Och glöm för all del inte allt det tanklösa pratet, allt det lösa tyckandet och ironiserandet om historiens storheter! Det finns tonvis med sådant skräp! Att förminska andra är det enklaste sättet att förstora sig själv. Lustigt nog består historien till inte ringa del av avlagringar av nuets åsikter och påhitt om den. Det är inte bara glömskan som hindrar oss från att nå fram. Inte bara bristen på vilja och tålamod. Andra människor hindrar oss också: de som har makten, erövrarna, propagandisterna, de officiella historikerna, de lika högljudda som självupptagna tyckarna – alla de som har en annan agenda än sanningen.

Hur kommer vår historia att se ut efter islams erövring av Europa? Lärda imamer som högtidligt stryker sig över ett gråsprängt skägg och med allvarsam min lägger ut texten om hur de rättrogna med Profe­tens bistånd, ärat vare Hans höga namn, efter en lång ökenvandring och allehanda besvärligheter till slut nådde fram till det förlovade landet, som tack vare Allah, lovad vare Hans outgrundliga vishet, inte flö­dade av odrickbar mjölk utan av frikostiga allmosor, och sedan under heroiska strider fördrev och för­slavade de avgudadyrkande barbarstammar som hade sina boningar därstädes.

Det mörka och tomma huset. För det är väl ett hus? Du går genom salar som av ekot att döma kan vara mycket stora och längs korridorer som kanske saknar slut. Du öppnar några av de tillslutna dörrarna. Ibland är de väldigt tröga, som om någon stod och höll emot på insidan. Du går in i det tysta rummet för att se om det finns något där, någon ledtråd, förklaring. Ibland trampar du på några gamla skrynkli­ga tidningar eller nedfallna tapeter. I ett mörkt hörn står kanske en söndrig stol eller en rostig säng. Det luktar gammalt murbruk och mögel. Du hittar kvarlämnade husgeråd på golvet och några illaluktande ihopvirade klädesplagg. Nästan allting är söndrigt och smutsigt. Kanske upptäcker du något som kunde vara inskriptioner, tecken, men du är inte säker, du kan inte tyda dem. Det händer att du tycker dig se ett svagt ljus långt borta i någon korridor. Men när du osäkert närmar dig börjar det försvagas, och in­nan du hinner fram har det upplösts helt i mörkret. Finns det inte någon utgång? Några fönster? I flera av rummen finns det fönsternischer, ibland dolda bakom tunga fuktfläckade draperier, men där fönstret skulle ha suttit finns bara en svart muryta. Det måste finnas en trappa någonstans. En trappa upp i lju­set! Hur skulle du annars ha kunnat hamna här? Hur skulle du annars kunna vara så säker på att det måste finnas någonting utanför det här tomma mörka huset? (Om det nu är ett hus.) Varifrån skulle an­nars denna plågsamma känsla av främlingskap komma? Fast det som oroar dig mest just nu är att de enda ljud du kan höra är dina egna.

Hus, brunn, röster, skuggor? Minnen? Nej, inte minnet, utan det som omger minnet: glömskan. Histo­rien är snarare en slags glömska än en serie minnen. Det är inte det återfunna lerkruset som är historien, inte skärvorna som vi tålmodigt försöker sammanfoga, utan sprickorna mellan dem och tomrummen efter de skärvor som saknas. Historien är sprickornas och tomrummens mönster. Ett med tiden allt mer vittförgrenat och svåröverblickbart mönster…

Den högteknologiska glömskan. Men denna glömska finns inte bakom skärmarna utan tvärtom framför dem, i deras bleka blåaktiga sken, hos dem som sitter och tittar på skärmarna och pekar på dem och sveper med fingrarna fram och tillbaka över deras orörliga yta. (Som om de sökte besvärja något!) Hos dem som utan att märka det ersätter allt mera av sitt analoga minne med ett främmande digitalt. Bakom skärmarna glöms ingenting någonsin. Där finns de digitala rötterna, vilka bara växer och växer och för­enar allt fler terminaler till ett allt större och stabilare rotsystem. Det digitala rotsystemet, där allt finns lagrat och där allt händer samtidigt hela tiden, är större än de största svamparnas mycelier. Det är redan den största organismen på jorden. Snart är det större än regnskogarnas ekosystem. Större än oceanerna. Ja, en gång kommer det kanske att vara större än jorden själv. Det finns ingen gräns för detta system, som varken har ett nu eller ett då eller en framtid. Som är tidlöst. Som existerar utanför tiden. Även svamparnas mycelier har sitt här och nu, men detta digitala mycelium har inget. Det är tidlöst och orumsligt.

Miljonområdena som sakta fylls av en främmande mörk materia. En antimateria. Antihistoria. Den ex­panderar och sprider sig. Mörkret känner bara en bok: boken om frälsningen från mörkret. Men denna bok är skriven i mörkret. Av människor som lever i mörkret. Den är skriven av mörker. Den enda vä­gen till frälsning för dem som lever i mörkret är allas underkastelse under samma mörker. När antihisto­rien möter det som saknar historia tränger den in i det och upplöser det. Som ett virus tränger in i en kropp som saknar motståndskraft. Som saknar hud. Gräns.

Allt detta tal om nu och då, om nuet och historien, är bara ett sätt för oss att vilseleda oss själva. Att dölja för oss vad det verkligen handlar om. För vad det handlar om är som alltid liv och död: att vi lever på död, på högar av död, och att de döda och det döda lever i oss och genom oss, att det utgör den största delen av oss, den dolda, tysta. Vi använder nuet, vårt nu, för att dölja detta förhållande för oss själva, för att slippa se det. Minnet är ett sätt att återuppliva det som har varit, men därigenom är det också ett sätt att förvanska det – att göra det till det nu som det inte längre är och aldrig mer kan bli. Vi är sannfärdigare mot historiens innebörd när vi glömmer. När vi glömmer oss själva är vi en levande del av historien.

En mörk glasyta där du om du går tillräckligt nära kan se ditt eget ansikte speglas. Men när du har kom­mit så nära försvinner allt det andra i bakgrunden, blir oklart, suddigt, omöjligt att se. För att kunna se det andra igen måste du fokusera om, fokusera bortom dig själv.

Alla dessa bilder för att försöka förstå: röster, skuggor, minnen, hus, brunn, text, spegel o.s.v. Fruktlösa! Meningslösa! De missar alla målet – såvida de nu inte har ett annat mål än vad vi tror eller vill erkänna. Tidningarnas händelser, alla dessa prydligt rubrikförsedda men lösryckta och fragmentariska mer eller mindre politiska händelser, som i slutet på Tomas Tranströmers dikt långsamt förmultnar till jord, till något som frön kan gro i och plantor växa upp ur. Som blir till minne och historia genom att lösas upp och absorberas av det levande…

När vi till slut kommer ned i grottan samma trånga väg som så många andra före oss och kan se de be­lysta bilderna; de är tydligare i konturerna och klarare i färgerna än vad vi hade väntat oss, tystnar vi i samma stund som vi tänker att vi ju måste säga något nu när vi äntligen befinner oss på denna berömda och omtalade plats, och står sedan tysta. Vi kan känna de här bilderna. Känna dem i våra egna händer. Hur färgen stryks på över den oregelbundna klippväggen. Hur visionernas konturer inspirerat dras upp och hur ytorna försiktigt fylls i. Hur kropparna formas, kroppar av djur som rör sig och av människor som kommer fram och blir tydliga, hur han som formar dem blir ett med det han formar. Gå in i bil­derna! Öppna dem så att andra kan gå in i dem. Bli ett med dem. Litet nedanför och vid sidan av de andra bilderna syns den ockrafärgade avbildningen av en människohand. Eller är det kanske två händer: den mindre handen inskriven i den större? En hand lagd ovanpå en annan hand eller en hand lagd inuti den andra? Du kan känna den nu. Men vad är det du känner? Den hårda klippans kyla eller handens mjuka värme?

Dikten ”Om historien” ingår i samlingen Klanger och spår från 1966. Den och poetens övriga dikter finns att läsa i Samlade dikter och prosa 1954-2004.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.