av Jonas Åberg
10 mars, 2017
Kultur, Litteratur, Okategoriserade, Rekommenderat
Let it be sung of us
that we did not surrender,
that we never gave up.
Let it be sung of us
that we ate and drank merrily,
that we had a great party
with song and dance all night long,
before we rose and faced the enemy.
Let it be told of us
what ever pleases your heart.
For we will forever remember
that we fought bravely
on our last day on Earth.
Let there be a time for tears
between the strokes of dawn,
let there be a time for regrets
and farewell and then nothing
but Joy.
Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.