Den tidiga alternativhögern i USA såg ut att kunna bli något intressant: en åtminstone partiell amerikansk motsvarighet till den europeiska “nya högern”, som samtidigt anknöt till den spontana och autentiska populistnationalismen. Den definierades på lovande sätt av insikten om nödvändigheten av övergivandet av teaparty-libertarianismen och den av de neokonservativa dominerade etablissemangskonservatismen, “Conservatism Inc.”. Paul Gottfried ställde upp i redaktionen för Richard Spencers nätpublikation AlternativeRight.com. Det hela pekade mot en reviderad och intellektuellt vidareutvecklad paleokonservatism: en post-paleokonservatism.

Tyvärr gick det inte så. Denna post-paleokonservatism för vilken potential såg ut att finnas, gick under Trump-yran förlorad i total urskillningslöshet, fascistiskt symbolspråk, smaklös memetik. På samma sätt gick det med den svenska alternativhöger som lanserades först i och med trumpismen. Men den amerikanska alternativhögern hade alltså åtminstone en intressant begynnelse. En viktig fråga kvarstår därför: förstod den svenska alternativhögern någonsin denna begynnelse? Inte minst viktigt: förstod den innebörden av det definierande övergivandet av libertarianismen?

Jag tror inte det. Förutom att den gamla radikalnationalismen medsläpades fanns här också ett mycket starkt libertarianskt inflytande fortfarande kvar. Några ville tona ned det, men många gamla rena libertarianer var såvitt jag kunde se också med. Det var därför svårt för den svenska (eller “nordiska”) alternativhögern att bli mycket mer än gammal vanlig individualistfrihetlig höger plus lika gammal och vanlig radikalnationalism, om än med ny, fascistisk memetik som vid behov kunde förklaras vara endast humoristisk. Och förstås Trump, Trump, Trump.

Under Trumps tid som president tycks det dock, liksom inom den amerikanska alternativhögern, ha varit flera inom den svenska som fick anledning att ompröva sitt entusiastiska stöd 2016. Men inför valet 2020 verkade de flesta inom den radikalare del av populistnationalismen i Sverige till vilken den nordiska alternativhögern hör vilja glömma skälen till besvikelse. Man försökte, litet ansträngt, blåsa liv i kulten igen. Det hängde förstås samman inte bara med den bristande tillägnelsen av alternativhögerns ursprungliga ideologiska ansats, utan också med den allmänna, ofta extrema amerikanismen.

Podden Vita Pillret hade visserligen inte glömt de tvivel på Trump som uppstått under de föregående fyra åren. Men dessa tvivel berodde enbart på den gamla vanliga radikalnationalismen. Christoffer Dulny har rentav sagt sig inte längre vara alternativhöger. Vita Pillret innehåller mycket som belyser varför alternativhögern utvecklades som den gjorde, både i USA och Sverige. Men de långa avsnitten gör detta material svårtillgängligt, och podden är alltså inte heller längre representativ för alternativhögern. Det var väl också länge sedan någon text publicerades på Nordisk Alternativhögers hemsida, som åtminstone just nu överhuvudtaget inte är tillgänglig och kanske inte ens finns kvar.

Det är beklagligt att alternativhögerns ansats att utvecklas till en post-paleokonservatism gick förlorad i radikalnationalismens och libertarianismens numera allt närmare förenade återvändsgränder. När populistnationalismens huvudströmning själv, som en gång i sig såg ut att kunna utvecklas till en ny socialkonservatism bortom höger och vänster, är på väg att gå förlorad i högerblockets fusion, behövs verkligen ett alternativ. Vid sidan av SD finns idag bara ett marginellt moras av mer eller mindre nära samverkande “radikala” grupper, som inte minst men alls inte enbart genom sin formlöshet numera nog på goda grunder kan som helhet betecknas som fascistiskt, och där fascism inte sällan även används som självbeteckning.

Det grundläggande problemet, som framträder allt tydligare, orsaken till alternativhögerns misslyckande, är att den överhuvudtaget identifierade sig som en höger. Eftersom den fortfarande var höger kunde den helt enkelt inte bli ett tillräckligt alternativ. Trumpkulten gjorde detta nästan löjligt uppenbart. Alain de Benoists “nya höger” är också ett otillräckligt och delvis problematiskt alternativ, men han gjorde rätt i att redan från början invända mot just denna av media tillhandahållna beteckning, “den nya högern”. Det blir alltmer uppenbart att den meningsfulla konservatismen, de överordnade värdenas konservatism, idag endast kan räddas och förnyas genom att frigöras från högern. Det är inte en alternativ höger som behövs, utan ett alternativ till högern.

Om skribenten: Jan Olof Bengtsson

Jan Olof Bengtsson försvarar vad han för teoretiskt-analytiska syften kallar en europeisk post-paleokonservatism, och förespråkar en av kritisk urskillning präglad dialog med den nya högern. Filosofiskt ansluter han sig till idealismen, personalismen och den s.k. värdecentrerade historicismen, och i sin andliga åskådning, som en del av eller i förlängningen av idealismen i vid mening, till philosophia perennis med viss tonvikt på Vedanta. Han är mest känd för sin bok The Worldview of Personalism: Origins and Early Development, har en doktorsexamen från Oxford, har undervisat i idé- och lärdomshistoria i Lund, har länge, om än i begränsad utsträckning, varit verksam som kulturskribent och politisk idédebattör, och har varit partipolitiskt aktiv som ledamot av styrelsen för Sverigedemokraterna i Stockholms stad.