År 356 f.Kr. ville en person vid namn Herostratos bli evigt ihågkommen, och oduglig som han var insåg han att det enda sättet på vilket han kunde sätta ett avtryck i världen var att bränna ned världens vackraste och mest storslagna tempel.
Efesos
Staden Efesos, i dagens Turkiet, grundades av grekiska kolonisatörer kring år 1000 f.Kr. Kolonisatörernas favoritgudinna lär ha varit Artemis eftersom efesierna sedermera byggde ett tempel just för Artemis. Det var en helt särskild Artemis som dyrkades i Efesos, kallad Artemis Efesia, en blandning mellan grekernas jaktgudinna och den anatoliska modergudinnan Kybele, som dyrkades på platsen sedan tidigare. Det var inget konstigt med det. Alla gudar hade lokal anknytning och olika benämningar, och de flesta gudar hade motstridande uppgifter. Artemis var t.ex. både jaktgudinna och djurens beskyddarinna liksom födselväktare och oskuldernas gudinna.
Förresten var det kanske amasoner som grundlade den efesiska Artemiskulten och reste det första templet. I sin hymn för Artemis diktar poeten Kallimachos på 200-talet f.Kr., här i Elof Hellquists översättning:
Dig ock i Ephesos, staden vid havet, de krigiska sköldmör,
som amasoner benämnas, en bildstod reste vid ekens
mäktiga stam, och Hippo dem lärde en fest till din ära.
Men kring din bild, o Upis, gudinna, de dansa en krigsdans,
klädda i rustning, med lans och med sköld, och dansernas ringar
breda sig vida omkring, men pipornas klingande toner
ljuda därtill, att de alla på en gång må stampa i marken
(ännu ju ej till hjortars fördärv deras kotor man borrat:
okänd var flöjten, Athenes bedrift). Och fjärran till Sardes,
till Berekynthes förnams det ljudande ekot. Men häftigt
stampade fötterna takten, och våldsamt rasslade kogren.
Men rundt bilden därefter åt dig de reste ett tempel
– bred var dess grund – och ingenting rikare, mera gudomligt
morgonens rodnad skall se: med det ej ens Pytho kan tävla.
(Hippo = Hippolytos, amasondrottning Upis/Opis var ett av Artemis binamn)
Det äldsta kända templet i Efesos blev härjat av kimmerier, som brandskattade staden runt 650 f.Kr. Kimmeriernas härjningar fick poeten Kallinos att dundra mot sina fega medborgare: ”När skall du vakna, mitt folk…”, röt han när staden stod handfallen inför de barbariska inkräktarna. Hundra år senare erövrade den lydiske kungen Kroisos staden. Han var tydligen svag för Artemis Efesia eftersom han lät bygga ett nytt tempel och betalade kalaset. En annan av stadens berömda söner, filosofen Herakleitos, fick under hela sitt liv följa arbetet med templet, som stod färdigt först 440 f.Kr. Sin legendariska bok Om naturen deponerade han just i det blivande templet, och kanske var det det mödosamma arbetet som följande kommentar (fragment 47) av honom syftar på:
Låt oss inte handskas vårdslöst med det största.
Stort och magnifikt blev templet: helt i marmor, 111×57 m och med 106 nästan 20 meter höga kolonner i dubbla rader. På framsidan fanns en ståtlig arkitrav och på baksidan tronade en staty av gudinnan.
Efesierna hade dock ödet mot sig. Knappt hundra år fick templet ståta. Samma dag (eller natt), närmare bestämt den 21 juli 356 f.Kr., som Herostratos genomförde sitt illdåd var Artemis Efesia långt borta i Makedonien för att bistå förlossningen av prins Alexander, senare känd som Alexander den store. Hon kunde därför inte skydda templet från tempelskändaren. Och templet brann…
Herostratos torterades till döds och prästerna försökte lägga locket på, d.v.s. få Herostratos namn bortglömt ur historien, tvärtemot dennes mål, bl.a. genom dödsstraff för den som omtalade tokens namn. Men vem kan dölja en sådan historia. Omtalat blev dådet och omskrivet – och ihågkommet.
Alexander den store ville sedermera återgälda sin skuld genom att betala för ett nytt tempel; han var ändå orsaken till att gudinnan inte kunde skydda sitt tempel i en stund av kris. Men Efesosprästerna var för stolta för Alexanders erbjudande och lyckades efter många år själva bygga ett nytt, ännu större tempel. Det templet är det som senare räknades som det främsta av de sju underverken, de sju byggnadsverk/statyer som antikens lärde förtecknade som magnifikast.
Länge länge stod sedan templet där orört – tills guldlystna goter i mitten av 200-talet plundrade och brände det arma Efesos, och inte långt senare förlorade slutligen Efesosprästerna kampen om människosjälarna mot Vitekrist. Templet förvandlades snart till ett stenbrott för kristna kyrkor.
Kyoto
Herostrates återföddes, allt enligt buddhistiska och pythagoreiska läror, 1938 – som japan. Kanske vandrade hans själ en lång väg, som loppa, pungråtta, tångräka… Men japan blev han till sist, vid namn Hayashi Yōken.
Den 2 juli 1950 startade den unge Hayashi Yōken en brand i templet Kinkaku-ji i Kyoto, det äldsta och skönaste av japanska tempel. Templet var ungefär 600 år gammalt och gjordes omkring år 1400 till ett zenbuddhistiskt tempel. Hayashi Yōken var novis i klostret, och hans mål var att själv brinna upp tillsammans med templet. Men fegheten hann ikapp honom, och förnedrad fick han stå på en intilliggande kulle och se flammorna sveda och förgöra templet – liksom hans själ.
Det bör kanske tilläggas att amerikanerna under bombningarna av Japan under kriget med uppenbar avsikt lät templet undkomma bomberna, även om de återgäldade den mildheten med eftertryck i augusti 1945. Dresdenborna visades däremot ingen mildhet när amerikanernas och britternas bomber föll i februari 1945 och lät både befolkningen och deras tempel Frauenkirche brinna.
Japan hade blivit så pass modernt att drakoniska straff inte längre utdömdes. Hayashi Yōken räknades som sinnessjuk och fick blott några års fängelse. Strax efter det förkortade straffet dog han av tuberkulos. Och sedermera återuppbyggdes templet. Det bestående ryktet är dock kanske inte det nybyggda templet utan att händelsen med branden skildrades av en ung japansk författare, som kom att bli en av landets främsta 1900-talsförfattare, trots att han blev blott 45 år gammal.
År 1956 kom Yukio Mishimas roman Den gyllene paviljongens tempel ut. Mishima rekonstruerar i romanen Hayashi Yōkens liv som klosternovis och händelserna som ledde fram till branden. Till Yōkens försvar ska sägas att han under rättegången skyllde på sig själv, som han hatade, ”mitt eget … onda, stammande, fula jag”. Han kände ”en stark destruktiv önskan att skada och förstöra allt som var vackert” och avund gentemot templet, vars skönhet lockade åskådare och skapade känslor av vördnad.
Mizoguchis – så heter brandstiftaren i romanen – hat mot skönhet är förstås ett grundläggande tema Mishima arbetar kring, men än mer grundläggande är Mizoguchis stora svårighet att handskas med traditionen. Det gäller både livet i allmänhet (hur man ska infoga sig i ett större sammanhang och känna vördnad för traditionens liv, d.v.s. de historiska krafter som skapar våra sammanhang) och den zenbuddhistiska klosterpraktiken.
Han blir novis under slutet av andra världskriget och drömmer om att amerikanerna ska bomba klostret, men det händer inte. Och typiskt för ett så traditionalistiskt samhälle som det japanska återgår det mesta i gamla banor och vanor efter kriget. Templet stod kvar, klosterverksamheten fortsatte sin gilla gång och människor levde ännu i samklang med traditionens makt. Därur växer Mizoguchis frustration, svårigheten att inlåta sig i traditionens krafter, varmed han till slut i desperation bränner ner templet.
Utöver sin litterära gärning är Mishima mest känd för sina sista timmar, då han sökte återuppliva Japans känsla för traditionen, på ett högre plan och på djupaste allvar. Tillsammans med några mannar ur sin lilla privatstyrka intog Mishima i november 1970 befälhavare Masudas kontor i det japanska högkvarteret. Han krävde att få tala med soldaterna. Väl framför dem sade han att de måste göra uppror och återinsätta kejsaren som härskare. Soldaterna buade åt honom – kanske kände de sig trots det modernas nymodigheter ändå som delaktiga i traditionens sammanhang; Japan är ju av alla ”moderna” länder ett av de mest traditionellt lagda – varmed Mishima gick in på kontoret igen, begick seppuku och lät sina medhjälpare hugga huvudet av honom.
Kuppen och självmordet var planerat minutiöst, och många har tolkat det som utlopp för en stark dödsdrift Mishima drogs med under hela livet; kuppen skulle mest vara en förevändning för dödsakten. Tolkningen är något magstark. Sant är att dödsdriften må ha varit stark hos Mishima, vilket kommer till uttryck i flera romaner, men långt starkare var intresset för och brottningen med den japanska traditionen, vilket gestaltas i alla hans böcker (förutom kanske dramat Markisinnan de Sade). Och politiskt sett vurmade han knappast för modern parlamentarism. Tvärtom måste vi se hela akten, både kupp och seppuku, med vördnad och eftertanke, ungefär som Dominique Venners självmord I Notre Dame 2013.
Moderna tempel?
Efesos och Kyoto! Två städer där de skönaste och för traditionen viktigaste byggnaderna stått! Tempel har alltid brunnit, låt vara p.g.a. olyckor, naturen, barbarer, inbördeskrig. Efesos drabbades av både skyter och goter, och ser man de folken som någon sorts förfäder kanske man rynkar på näsan. Men sådant har alltid hört till historien. Något värre är väl när kristna och muslimer har raserat tempel, kyrkor etc. Men ofta har de använt den platsen där templet revs, den heliga marken, för bygget av sin religions tempel. Nej, värst är den inre härjaren, den inhemske som drivs av ett nihilistiskt hat mot den egna traditionens ståtligaste manifestationer.
Men våra dagar då? Vad har vi för tempel? Och får de vila eller sätts de i brand av skändare? Kyrkorna har förlorat rangen som tempel, där bor inte längre några gudar, i alla fall inte i vårt land. En tanke kunde vara att universitet och muséer är boplatsen för andlighet i våra dagar. Byggnaderna är ståtliga och innehållet har andlig bäring. Vore det så kan vi verkligen skönja förstörelsens vindar gentemot andlighet: den senaste kulturministers skövling, universitetens inre kräftgång, kadrer av förstörare inom universitetens väggar.
Men kontakten med folket är för ringa för att universitet och muséer skulle kunna räknas som överlåtare av traditionen, trots ambitioner hos t.ex. Skansen och Nordiska museet. Men vad med biblioteken? Carolina rediviva är nog så skönt och ståtligt, och Stockholm stadsbibliotek påminner om ett tempel när man kommer in. Fast biblioteken håller inte heller måttet som traditionsbärare. Även här är förankringen hos folket för svag.
För hundra år sedan var Stadshuset i Stockholm, några framträdande muséer och universitetshus, offentliga statyer m.m. viktiga delar av traditionen, d.v.s. offentliga artefakter som minner oss om oss själva, våra rötter och gemenskap, vårt arv och vår plikt mot framtida svenskar – kort och gott: andliga krafter. Numera tycks inga artefakter kunna bära upp den rollen längre. Modernitetens krafter har farit hårt åt landet de senaste 50 åren.
Såssarna
Om man vill ha en herostratisk skurk så heter han socialdemokraterna, vilka har förlorat kontakten med folket och traditionen samt förmågan att förvalta. SAP hade ett par decennier i mitten av förra seklet då de hade känsla för land och folk, och förmådde förvalta traditionen. Men sossarna har ständigt haft ett djupt problem i sitt förhållande till traditionen och därför svårigheter att handskas med dess krafter.
Den socialdemokratiska rörelsen är helt sprungen ur moderniteten och därför högst ambivalent gentemot den svenska traditionen. Den ambivalensen har ofta tagit sig uttryck i form av avund. Efter den stora framgången på 50- och 60-talet har sossarna fått en självbild att det är de som har byggt upp välståndet i landet, att det bara är de som får styra och förvalta, att de är den andliga kraften som landet ska centreras kring. En fruktansvärd hybris, väldigt lik den man finner hos Herostratos och Hayashi Yōken! Egentligen har välståndet skapats av kapitalet (borgarståndet och ambitiösa individer) och ett oerhört idogt folk, en inställning hos folket som sträcker sig genom århundraden och därför har ett ursprung äldre än någon sosse. I längden har sossarna visat sig vara rätt valhänta när det gäller att styra och förvalta. Någon andlig kraft som samlar folket har de inte heller visat sig vara. Avundens makt har länge fått sossarna att göra det sista de förmår: förstöra den tradition som förnekar dem. Att vara tempelskändare!
Vårt folk
Idag återfinns traditionens spillror – trots allt en stark glöd – hos folket självt, hos de svenska individerna och familjerna, i deras hjärtan och själar, deras känsla för varandra, deras pliktkänsla inför sig själva och gemenskapen. Det känner vår tids tempelskändare av, och därför angriper de svenskens själ och hjärta å det grövsta. Fast till skillnad från sina föregångare vill de släcka en glöd istället för att bränna upp.
I vår tids Sverige har Herostrates och Hayashi Yōken återfötts i mängder av människor: större delen av riksdagen, många inom akademierna, personer i mediekanalerna, på alltför många myndigheter o.s.v. Det är våra inre härjare, våra tempelskändare, vilka gör allt som står i deras makt för att förgöra den inre glöden i svenskarnas hjärtan. De anklagar svensken för att vara omoralisk, de antastar och nedvärderar hans vanor och traditioner, de försöker låsa hans mun, de propagerar honom full av de beskaste medikamenter, de får honom att ständigt maka på sig, de skrattar när hon våldtas och han rånas – allt för att utplåna glöden i svenskarnas hjärtan.
Men må den glöden brinna. Och må vi stå vakt vid den.
Tips för den nyfikne:
Yukio Mishimas roman Den gyllene paviljongens tempel finns översatt till svenska (men bara över en engelsk översättning) liksom flera andra av hans böcker och dramer, dock inte novellen Patriotism. Dramat Markisinnan de Sade kan ses på oppetarkiv.se (en filmatisering för svt av Ingmar Bergmans uppsättning av dramat på Dramaten): https://www.oppetarkiv.se/video/4889968/markisinnan-de-sade-markisinnan-de-sade
Artikeln har tidigare varit publicerad på Svegot
Om skribenten: Jalle Horn
