If we really want to live, we’d better start at once to try;
If we don’t it doesn’t matter, but we’d better start to die.
Om vi verkligen vill leva, är det bäst att börja nu,
och ifall vi inte vill det är det bäst att börja dö.
De engelska orden är av den brittisk-amerikanske poeten W.H. Auden och de svenska av översättaren Petter Bergman (från samlingen Och i vår tid). Jag vet väldigt litet om Auden; erfarenheten sträcker sig till en bunt översättningar, några dikter i original och säkert en och annan bortglömd essä – samt minnet att den ryske poeten Josef Brodski var galet förtjust i Audens poesi.
Dikten ovan heter ”Get there if you can” och är från samlingen Poems från 1930. Det är inte någon av hans mest kända nummer men den dikt som träffat mig starkast; slutorden (ovan) har aldrig slutat eka i huvudet på mig sedan jag läste dem för ett större antal år sedan. De senaste årens Sverige har gjort att ekot ringar kraftigare och kraftigare. Ja, faktiskt ekot från dikten i sin helhet. Den börjar:
Get there if you can and see the land you once were proud to own
Though the roads have almost vanished and the expresses never run
Här återges enbart enstaka brottstycken på engelska. Auden dog först 1973 och är därför upphovsrättsskyddad, varför hans dikter (förutom de allra vanligaste) inte återfinnas på internet. Men några rader av ”Get there if you can” kan hittas, kanske mer av den idoge.
Dikten är skrämmande aktuell. Auden ger med – typiskt hans stil – en ganska lättsam men samtidigt tät och träffande ton röst åt vårt öde i dagens Sverige, även om han säkert tänkte på något helt annat när det begav sig: trasiga vägar, expresståg som slutat gå (eller ständigt är försenade), nedlagda industrier, förlorad livskraft, bortslösad energi på idiotiska projekt (genustok och massinvandring), svensken som ska in i grottekvarnen (någon måste ju försörja den nya eliten och besökarna), ett kulturarv slängt på elden (kulturministeriets dröm).
Men så vändningen.
Have things gone too far already? Are we done for? Must we wait
Hearing doom’s approaching footsteps regular down miles of straight;
Run the whole night through in gumboots, stumble on and gasp for breath,
Terrors drawing close and closer, winter landscape, fox’s death;
Or, in friendly fireside circle, sit and listen for the crash
Meaning that the mob has realised something’s up, and start to smash;
Engine-drivers with their oil-cans, factory girls in overalls
Blowing sky-high monster stores, destroying intellectuals?
Hope and fear are neck and neck: which is it near the course’s end
Crashes, having lost his nerve; is overtaken on the bend?
Shut up talking, charming in the best suits to be had in town,
Lecturing on navigation while the ship is going down.
Drop those priggish ways for ever, stop behaving like a stone:
Throw the bath-chairs right away, and learn to leave ourselves alone.
If we really want to live, we’d better start at once to try;
If we don’t it doesn’t matter, but we’d better start to die.
Har det gått för långt? Är vi färdiga och slut? Visst känner vi terrorn som kommer närmare inpå oss för var dag – bränder, skott, granater, stöddiga typer, pöbeln som börjat plundra, statsmakt som kväser. Ja då kan man välja: börja dö eller försöka leva. Ge lektioner om navigation medan fartyget sjunker eller kasta rullstolen (vari man hamnar när livskraften tynat), stå på egna ben och ryta ifrån.
Självklart har det gått alltför långt. Och lika självklart: desto mer måste vi ställa oss upp och ryta till! För nog lever svensken och nog ska vi få Sverige upp på stadiga ben.
Om skribenten: Jalle Horn
