Bland getingar, sykofanter och näthatsgranskare

Aktuellt, Debatt, Historia, Kultur, Litteratur, Politik, Samhälle, Satir, Underhållning

  • 13
    Delningar

Anmälningar tycks vara den nya flugan – eller getingen – i ett alltmer vilset och hysteriskt Sverige. Och i anmälningarnas fotspår: utredning, åtal, rättegång, dom och böter. Önskat resultat: skam och mindervärde för svenskar som säger sanningar, står upp för rättvisa, visar frustration över landets tillstånd, reagerar på banditer eller kanske har pussat en flicka.

Ibland är de anmälda något högljudda, d.v.s. säger värdeladdade eller träffande ord, men i stort sett är de utsagor som anmäls oftast inom rimlighetens gränser, särskilt om man sätter dem inom sin kontext. När det gäller konstnärlig verksamhet är kontexten uppenbar, nämligen det konstnärliga sammanhanget. Man kan tycka att det (precis som de högljudda reaktionerna) är smaklöst av författaren, komikern, gatukonstnären eller låtsaskonstnären – eller att det faktiskt är tänkvärt eller bara roligt. ”Det är bögarnas fel”, sjunger Grotesco, men inte ska väl gänget anmälas för det.

När det slutligen gäller handlingar såsom påstådda sexuella övergrepp är det trots allt överspelade saker om de påstådda handlingarna skedde för länge sedan, det må vara hur sorgliga händelser som helst – såvida det inte ännu finns rätt uppenbara bevis på illdåden i fråga. Alla känner till hämndlystnaden hos vissa människor eller blott lusten att ge ett getingstick i form av en anmälan – med efterföljande utfrysning och skam. Oavsett om illdåd begåtts eller ej!

Det rör sig kort och gott om så pass futtiga saker att det inte är värdigt ett rättssystem att bry sig om, och absolut inte att få det till brott. Än värre, rättssystemet tenderar att urgröpas när futtigheterna upphöjs till allvarliga brott. Rättvisan – rättens grund – kommer att krackelera när det futila uppvärderas, för i samma veva kommer de allvarliga brotten att nedvärderas. Det är en mycket skrämmande process, och den har pågått ett tag i Sverige. Och stegras för var dag!

Farligare än själva rättssystemets urholkning är kanske processen som leder fram till rättsliga åtgärder, nämligen själva anmälningarna, eftersom de åstadkommer ruttna kulturyttringar i hela samhällskroppen: uppvärdering av kränkhetskänslor, lust att göra förtjänst på annans bekostnad oavsett det rimliga i saken, hämndlystnad, blindhet för det vettiga, åsiktsstrypning, rädsla för staten, misstänksamhet mellan medborgare m.m. Till slut kan det resultera i något självdrivande, vilket är vad som alltid hänt i kommunistländer, nämligen angivningar för att gardera sig, för att komma undan, för att man misstänker lite, för att man har lust o.s.v. Angivningshysterin levde sitt eget liv, med fruktansvärda följder, både i form av orättvisa, familjetvister och övergrepp från statsmakten. Men angivnings- och anmälningshysteri kan ta plats i vilket samhälle som helst; några exempel är häxprocesser, inkvisitioner, kommunistjakten i 50-talets USA. Och förstås Det nya Sverige!

DO var länge den institution som drev på anmälningshetsen i Det nya Sverige. I höstas kom metoo, men kvinnor har länge uppmuntrats till anmälningar om sexuella övergrepp, där i princip allt räknas som övergrepp. Och nu senast har vi näthatsgranskaren, en organisation som massanmäler människor som sagt minsta förstulna ord som någon kan känna lite misshag över. Och anmälningsgrupperna äro legio.

Oavsett Näthatsgranskarens avsikter (man kan bortse från om de vore bra eller dåliga) finns det en livsfarlig tendens för samhället häri. En sak är att organisationen och dess många ”systerorganisationer” sanktioneras av staten, det är illa nog. Men farligare är blindheten och fanatismen i det hela. Det som redan är massanmälningar kommer att skapa en explosion av anmälningar: okynnesanmälningar av enskilda personer, advokatbyråer som ser ett sätt tjäna en extra hacka (i Tyskland var det före streamingtiderna vanligt att advokatbyråer skickade ut skrämselräkningar till nedladdare av enstaka filmer), fler organisationer som jagar ”hatarna” eftersom det är lönsam verksamhet (man får ju statsbidrag), tystnad av opposition.

Det kommer att råda hetsjakt. Tvedräkt kommer att vara vanligare än vänskap. Rädsla kommer att ligga som en dimma över folket. Yxtid, klingtid! Allt det som Näthatsgranskaren och deras likar anklagar de anmälda och högern i allmänhet för, kommer de själva att orsaka. Fast i grund och botten är det väl dylika vänstermänniskors önskan: förstörelse och upplösning.

Lustigt nog har Näthatsgranskarens & co:s anmälningsklåda gestaltats för länge länge sedan. Som vanligt är det Jalles egen hjälte Aristofanes som har gjort det. I komedin Getingarna från 422 f.Kr. driver Aristofanes med den processlystnad som löpte amok i det antika Athen. Athen var sedan omkring år 500 f.Kr. en fullödig demokrati, och i samma utsträckning som beslutsfattandet hade demokratiserats radikalt så demokratiserades rättssystemet.

Domare och andra jurister fanns inte utan bara jurymän. Athen var ett ”lekmannadöme” både vad gäller rätten och politiken. Varje år lottades bland dem av stadens medborgare som ansökte som juryman 6000 platser ut till den största domstolen, heliaia. När det var dags för domstolsärende – och det var det ofta – lottades i sin tur bland de 6000 en jurygrupp ut bestående vanligtvis av 201, 501 eller 1001 medlemmar, vilka dömde i målet. Lottningen förhindrade att inflytelserika grupper såsom aristokrater och rika fick särskilt inflytande, och det stora antalet var för att förhindra mutor.

Det fanns inte någon statlig åklagarmyndighet, utan i grund och botten var det upp till den enskilda medborgaren att öppna upp en rättsprocess. Under rättegången lyssnade jurymännen på parterna i målet, vilka var tvungna att sköta sin egen talan; åklagare och försvarare fanns inte. Jurymännen lyssnade på dem och gav sin dom, som var gällande; det gick inte att överklaga den.

Ett tidvis grasserande problem i det atenska rättsväsendet var s.k. sykofanter, falska anklagare i rättsfall. Det var personer som startade processer, där fallet inte hade egentlig substans men kanske indicier fanns, för att tjäna pengar (själva eller åt andra) genom att vinna målet, för att skrämma den anklagade parten till någon önskad åtgärd, eller för att få motparten att muta sykofanten att släppa målet. I och med att sykofanterna ständigt kom med fabricerade fall och falska anklagelser hotades det atenska rättssystemet att urholkas, dels genom alla resurser som gick åt, dels p.g.a. att folk inte kunde lita hundraprocentigt på rättssystemet, dels p.g.a. att människor kunde känna rädsla för att anmälas av sykofanter, dels för att själva begreppet rättvisa luckrades upp.

Sykofanterna utmålades därför av sin tid som den värsta sortens kryp, som parasiter. Intressant nog har ordet i flera moderna språk genomgått en betydelseglidning. Det kan betyda en baktalare som försöker skada någons rykte och ära genom falska anklagelser, och det kan betyda en lismare eller fjäskare som hycklar en ståndpunkt för gunst och förtjänst. Sorten känns igen alltför väl i dagens Sverige.

Aristofanes ondgör sig över sykofanterna på flera ställen i sina komedier, men de är inte ämnet för Getingarna. Komedin gör upp med atenarnas processlystnad genom att förlöjliga en gubbe som lider av ”domstolofili”. Domstolarna gick varma i Athen p.g.a. lusten att dra andra inför rätta, i många fall för småsaker, okynnesanmälningar – sådant som inte anstår en seriös domstol. Valet av getingar som symbol för jurymännen i dramat har att göra med denna trilskande rättslystnad där en sorts stursk, obeveklig sinnesstämning gjorde att jurymän hellre fällde än friade.

Dramat utspelar sig hemma hos gubben Filokleon; namnet betyder anhängare av Kleon, statsmannen som var Aristofanes hatobjekt och som enligt Aristofanes manipulerade rättegångar. Filokleon är besatt av att vara juryman och lägger ner hela sin vakna tid åt domstolsärenden. Därför har hans son Bdelykleon (motståndare till Kleon) låst in gubben i huset; hela huset är täckt av nät så att gubben inte ska kunna slinka ut, och Bdelykleon och familjens slavar vaktar gubben från att ta sig ut och smita iväg till domstolarna. Devisen hellre fälla än fria märks i en av Filokleons repliker:

Vad gör ni? Låt mig komma ut, banditer, så
att jag kan sitta ting. Drakontides går fri!

Snart kommer dramats kör till gubbens hjälp. De består av jurymän utklädda till getingar, och de svärmar runt Bdelykleon och slavarna för att hjälpa gubben. Men Filokleon hålls kvar och man bestämmer sig för att debattera om problemet, som i ett rättsfall: båda får lägga fram syn på saken.

Filokleons främsta argument för att vara juryman är maktkänslan i att få döma (helst fällande). T.o.m. de mäktigaste måste krusa och böna och smickra och huka sig för jurymannen när de väl står inför rätta. Och dessutom får man en slant för besväret, menar Filokleon. Bdelykleon visar nu raskt att de futtiga slantar jurymännen tjänar på sitt medborgerliga värv är minimalt i förhållande till statens inkomster och vad makttopparna ser till att dra in, särskilt i och med Athens imperialistpolitik. Sett så ter sig Filokleon blott som en slav, menar sonen. Tillsammans med de stora mängden medborgare ställer han upp i krigen, förda av Kleons demokratiska imperialist- och krigshetsarparti, men får lite för det.

Fadern erkänner sig besegrad men ber om att åtminstone få fortsätta döma. Sonen låter honom göra det – hemma. Första fallet blir en hund som har knyckt en ost ur skafferiet. Bdelykleon lurar fadern att ändå fria hunden, varpå faderns iver att ge fällande dom får sig en törn:

Hur skall jag leva vidare med denna vetskap:
Jag lät en svarande bli frikänd?

Till slut går de iväg på festligheter varmed Filokleon blir så full att han förargar några personer, vilka hotar med stämning.

Getingarna hör inte till Aristofanes allra bästa komedier, åtminstone inte för oss idag. Den var dock säkert mycket levande för den tidens publik, som drogs med all åtalsnoja och därmed hade mer känsla för dramats humor. Desto mer talar dramats underliggande tema till oss idag. Vi ser idag angivare (Näthatsgranskaren m.fl.) som beter sig som retliga getingar men i grund och botten urholkar rättssystemet genom sin anmälningsiver. Vi ser en statsmakt som backar upp anmälarna och därmed bidrar till detta sykofantiska beteende. Vi ser nämndemän (Sveriges jurymän) som man undrar hur de lägger sina domar. Vi ser en anmälningshets över meningslösa mål, vilket både stjäl resurser från polis och rättsväsende, och luckrar upp synen på rättvisa. Vi ser hur istället uppenbara övergrepp – rån, grov misshandel, våldtäkter m.m. – ger söndagsstraff (p.g.a. svarandes hudfärg eller religiösa hemhörighet, verkar det som). Vi ser hur folket tystas och tvingas leva med en ökad känsla av orättfärdighet.

P.S. Getingarna av Aristofanes finns översatt av Tord Baeckström, varifrån citaten här kommer.


  • 13
    Delningar