Populärkulturen är bra på att gestalta arketypiska bilder. Vissa delar av tillvaron kan endast gestaltas genom myten. Vetenskaperna räcker inte till. Även vetenskaperna behöver egentligen myter i form av metafysiska kärnor i teorierna för att behålla sitt förklaringsvärde; det kan vara allt från en bättre värld för alla till mörk materia, typiskt arketypiska saker.
De missionerande storreligionerna buddhism, kristendom och islam behöver också utöver de innersta metafysiska stormyterna (arvsynden, Muhammeds uppenbarelser, nirvana m.m.) allehanda myter för att ge liv, kraft, förklaring och motivation för religionen. Inom buddhismen finns tusentals mytiska berättelser, boddhisatvor m.m. som ger mytisk glans åt religionen. Islams helvetesskildringar, 72 oskulder, nattliga resor till tempelberget m.m. är till för att motivera och ge härlig glans åt de levnadsregler som religionen egentligen består av. Kristendomens helvete, skärseld, änglahierarkier m.m. är i grund och botten mytiskt krimskrams som hängts på religionen med tidens gång. Protestantismen rensade ut sådana mytiska pärlor och behöll enbart de innersta metafysiska begreppen (tron, ordet, fromheten, nåden, frälsningen o.d.), varmed religionen med tiden blev sekulariserad och dödade sig själv.
Förlorad kunskap – ökad vidskeplighet
Vår tid har blivit mätt på ett rationellt och vetenskapligt ethos. Även känslan för mer allmän bildning har förlorat fästet i svenskars förhållning till liv och samhälle. Likaså den moraliska kraften. I takt med att naturvetenskaperna blir bättre och humanvetenskapernas grundstenar tillgängligare (via internet och nya översättningar) blir människor ironiskt nog alltmer vidskepliga och okunniga. Och i takt med att tänkare har talat vitt och brett om kunskapssamhälle samt betonat etik och moral, har just sådana egenskaper fått minskad kraft i människornas själ. T.om. ett lands klassiska bildning och historia är en enda dimma för de yngre medborgarna. Vem var egentligen Gustav Vasa och vem orkar egentligen bry sig och hur viktigt är det egentligen? En sådan inställning utgör grunden för all tappad ethos. Universiteten och högskolorna har gigantiska problem med det här; alltför många kan skrämmande lite när de anländer till seminarierna. Kunskaperna inom naturvetenskap, språk och klassisk bildning är ett stort gungfly. Återväxten blir därefter.
Vi ska inte måla fan på hela väggen; det både produceras, konsumeras och traderas kultur och vetenskap, och givetvis kommer en beskärd del ungdomar till dels. Men det går inte att bortse ifrån att dagens ungdomar har en lojare inställning till vetenskap och bildning, samtidigt som bildning och vetenskap mer och mer lindas in i ideologi och moralism. Folk var kanske marginellt kunnigare för säg 30 år sedan, men det räcker för att märka en tydlig skillnad, och framför allt var respekten högre för kunskaper och kunskapens förmedlare.
När ”Om detta må ni berätta”-projektet kom igång runt år 2000 var orsaken att ungdomen inte kunde något om folkmordet på judar. Och det var nog sant. I den tomma moralismens namn hetsade man upp sig och ojade sig och satte igång en hel förintelseindustri i lilla Sverige. Vad nu svenskarna hade med det att göra! Man glömde visst att fråga eleverna vad de kunde om Birgitta Birgersdotter, Nils Dacke, Olaus Petri, Axel Oxenstierna, drottning Kristina, Gustav III, Esaias Tegnér, August Strindberg, Gustaf Fröding, Hjalmar Branting m.fl. – eller för den delen Homeros, Alexander den store, Julius Caesar, Vergilius, Karl den store, Dante Alighieri, Michelangelo, Isaac Newton, Voltaire, Napoleon, Lord Byron, Friedrich Nietzsche, Josef Stalin, Adolf Hitler o.s.v. För att bara nämna namn och inte händelser och andra fenomen! Frågan är om de hade förfärats på samma sätt när resultatet varit skrämmande lågt. Ty däri funnes kanske inga sköna moralistiska känslor inblandade…
Populärkulturen är både skurk och hjälte i sammanhanget. Den som har läst Asterix eller sett serien Rome har lärt sig lite om kelter, romare, Gallien, Julius Caesar, Augustus m.m. Exemplen kan göras oändliga. Samtidigt skapar populäryttringarna förvillelser. Vem minns inte när han satt hos frisören och flickan sade att Hannibal var väl en sådan där läskig mördare som åt upp sina offer (filmerna om Hannibal Lector), varpå stackars Jalle måste förklara. Men Jalle fördömer inte flickan; tvärtom är dylika fenomen helt naturliga. Berättelsernas och myternas kraft är oändligt mycket starkare än fakta och gammal bildningskunskap. Man kan förstås inte begära att fotbollsfreaks som under diskussionen av gamla fotbollsspelare nämner brassen Sokrates ska kunna något väsentligt om filosofen Sokrates. Men om nästan ingen känner till den gamla greken, då har ändå något väsentligt gått förlorat. Särskilt om det sedan av både okunnig och kunnig ursäktas och avfärdas med ett nonchalant ”vad spelar det för roll”.
Det svarta klotet
Men som sagt, populärkulturen är mycket bra på att gestalta arketypiska bilder à la myten. I filmen Det femte elementet från 1997 av Luc Besson möts galaxen av ett fruktansvärt hot i form av ett svart opakt klot som ständigt växer. Vid bombardemang mot klotet växer det bara än mer, likt hydran som Herkules möter, varmed hotet växer. Det går inte att kommunicera med klotet, att resonera eller försöka påverka det är lönlöst. Borgarbrackor och fackpampar göre sig intet besvär! Men det rör sig inte om en ren naturkraft, utan det tycks ha en vilja. Och viljan är att förgöra liv – inte enstaka liv utan själva livet. Därmed får man intrycket av en nihilistisk kraft, ett svart intet. Motsatsen till liv och lust och glans och fyllighet!
För de yngre bjuder dagens populärkultur i form av Game of thrones på en liknande fiende, de vita vandrarna. Men de saknar helt klart den nihilistiska dimension som Bessons svarta klot utgörs av. Det gör klotet trots sin abstrakta karaktär så skrämmande. Ty som Walter säger i The Big Lebowski: ”Nihilists … Fuck me … I mean, say what you want about the tenets of social nationalism, Dude, but at least it’s an ethos”.
Vapnet mot klotet är en ung kvinna som är en perfekt varelse i form av en människa. Hon lär sig på nolltid allt som finns att veta och kunna, även att slåss mot de starkaste. Allt det där är förstås rätt fånigt, inte minst hennes ”depression” när hon konfronteras med det faktum att varelserna i galaxen ägnar sig åt krig, alltså förstörelse. Hon glömmer visst oaktat allt hon lärt sig att naturen, d.v.s. livet, dagligen mördar, och att hon själv är ett vapen som ska förstöra hotet. Oavsett, upplösningen tar plats i en pyramid – typiskt mytiskt – och med hjälp av metafysikens fyra element luft, vind, vatten och eld blir hon det femte elementet som kan förgöra det svarta klotet.
När jag under ett par årtionden har känt av och tänkt över dekadensen, den politiska korrektheten och allehanda krafter som sakta men säkert förtär vårt Västerland har jag ofta sett framför mig det svarta klotet av intighet i Det femte elementet – en närmast hejdlöst stark nihilistisk kraft som växer och växer, och som frodas genom livets motsats: värdelöshet, oduglighet, självhat, äckel gentemot livskraft, hat mot framgång, hyllande av svaghet. Ett svart klot som i det här fallet kommer inifrån det egna. Hur denna kraft med sådana egenskaper har kunnat bli så stark är en gåta. Men den kristna myten framställer ju Jesu maktlöshet som den starkaste kraft och lammet som starkare än lejonet. Hur starkt detta mytens lamm blev gestaltas utmärkt genom den mäktiga avslutningen av Händels oratorium Messias, där de mest smekande, ljuva tongångar samsas med oerhört kraftfulla uttryck, allt förmedlat med underbara kontrapunktiska slingor och barockens övriga musikförråd – stycket både gestaltar och så att säga uträttar musikens förlösande kraft, vilket passar styckets budskap utmärkt. Nietzsche har f.ö. visat hur livsförnekarna, asketerna, äger den starkast tänkbara vilja till makt. Det svaga kan således ta sig nog så mycket makt.
Det finns många skäl till svaghetsideologins och de förgörande krafternas framgångar. Ett är folkets vanmakt. Ett annat moralens kollaps i det offentliga rummet. Många historiska orsaker finns. Förlorad gemenskapskänsla i Europa och dess länder är ytterligare ett viktigt skäl – trots de öppna gränsernas politik. En urspårad politisk elit ett annat. O.s.v. Gemensamt för de flesta orsaker är att de har nihilistisk substans, d.v.s. förlust av andlig kraft, förlust av gemenskap, förlust av livskraft (svaghetsidologin bryter ner det livskraftiga och livsgenererande). Här vill jag blott belysa ett par sidor av den nihilistiska kraften, som har att göra med den ökade okunnigheten, populärkulturen och inställningen till invandring, genushysteri, politisk korrekthet etc.
Ingen vill ha pk:s husgudar
Vi börjar längst bak. Saken är den att i stort sett inga svenskar vill ha den hejdlösa invandring som sker och skett i ett par decenniers tid. Det är min absoluta övertygelse grundat på samtal med många vanliga svenskar samt förmågan att se igenom politikerfasaden och mediedramaturgin. Samma sak med genushysterin, bögeriet och kulturmischmaschet. Vad besökarna från tredje världen tycker lämnar vi därhän. Men svenskar vill inte leva varannan mörkhyad eller gulhyad i sitt hemland. De vill inte ens ha varannan britt eller tysk i huset. Även om vi inte har minsta kontakt med våra svenska grannar i huset så vill människor ha kulturlikar och rasfränder i sin närhet för att känna sig andligt bekväma och tillrätta. D.v.s. vara rätt! Det är enkel psykologi om känslor och instinkter, och varje ärlig etnolog och antropolog vet det. Att politiker, opinionsbildare och myndighetsfolk (vilka förespråkar massinvandring och multikulti av diverse skäl) vill leva just så är uppenbart eftersom de till varje pris undviker att bo och arbeta i Husby & co. De kanske vill tvinga på sina medmänniskor det blandade levernet för att känna en underbar maktkänsla när andra förnedras, men i grund och botten vill t.o.m. storpolitikens stornihilist Annie Lööf att Sverige ska vara svenskt (vad hon än säger – förstånd, självinsikt och ärlighet är inte flickans starka sida). Det är min övertygelse.
Kulturblandningen är folk mer öppna för. Det kan vara trevligt med den pratglada taxichaffisen eller frisören, ny snabbmat, nya skämt m.m. Men egentligen råder samma förhållanden där. Språkförbistring, attitydförbistring, ruckade vanor, bortsopade ritualer m.m. är oerhört ansträngande och obehagligt för människor, eftersom de inte längre vet hur de ska agera i vardagen och eftersom deras världsbild imploderar. De befinner sig i mardrömmen där man förgäves flyr från mördaren eftersom benen vägrar röra sig. Vad ska jag göra nu, hur ska jag agera här, vad ska jag säga? I den mån människor vill ha nya kulturella situationer, vill de ha det i små doser. När det slutligen gäller genus- och bögtokeriet där den ideologiska kärnan går ut på att hylla kvinnan och bögen o.d. för att kunna ställa mannen och heteron i dålig dager, där är alla utom ett fåtal dårar avogt inställda; det är inget folk vill ha.
Nihilismen består i det här fallet däri att så många ändå kämpar för det närmast ingen egentligen önskar. Och att ännu fler obehindrat låter det ske. Det svarta klotet växer och växer, och frodas på något bisarrt sätt. Utan att vi kan röra på benen och fly någonstans trycker mörkret upp oss mot väggen och kväver oss. Utan annan mening än att förstöra. Fuck me, som Walter säger… Med rätta, eftersom han är självmant offer och pådrivare för detta mörker. Han leker nämligen trots sin kaxiga attityd politisk korrekthet: låtsas vara jude, är noga med korrekt språkbruk (asian american), anklagar medelst nazism. Den estetiska, lätt absurda leken med politisk korrekthet är ett drivande tema i The Big Lebowski, och det görs verkligen snyggt och roligt. Det är uppenbart att Walter innerst inne inte vill vara och egentligen inte är politisk korrekt. Av en enkel anledning: vanligt folk som Walter vill inte ha politisk korrekthet, genustokeri, anti-heteronormativitet etc – eftersom de instinktivt känner att det kväver dem och förstör allt viktigt: öppen attityd, roliga skämt, avslappnat leverne, moralisk stadga utan tvångströjor, familjeliv, uppfostran av barnen, vanor o.s.v. Allt är självklart, ingen vill ha galenskapen, men ändå låter folk det ske och rentav göder det svarta klotet. Så stark är svaghetens makt, pk-makten, nihilismen, dekadensen, det svarta klotet, kalla det vad man vill.
Okunnighet
Ett skäl till en sådan nihilism är okunnighet. På sätt och vis handlar det om det upplysningsmännen ville komma åt, nämligen människors inställning till och förståelse av sig själva, världen och kunskap. Upplysningen hade mycket innehåll, men en viktig grundtes var: först när du har god självinsikt och en balanserad attityd (varken överdriven auktoritetstro eller övertro på egen förmåga, varken rädsla eller arrogans gentemot kunskap) kan du förstå världen på rätt sätt och släppa vidskeplighet och annan felaktig förståelse av verkligheten. Redan upplysningsmännen insåg det hopplösa i företaget, de flesta av dem hade ringa tro på människors förmåga. Och man kan gott ifrågasätta upplysningens framgångar. En av vår tids stora myter är nämligen att vi västerlänningar är så väldans upplysta – när de flesta av dagens människor inte är mycket annorlunda än Jeppe och Candide. Det gäller inte minst politiker, journalister, akademiker o.d. vilka lider av övertro på egen förmåga, blundar för allt negativt de egna gärningarna leder till, har tappat förankring med verkligheten samt förpassat kunskap till papperskorgen när den inte passar ideologin.
Det är givet att vetenskapen har gjort framsteg, varmed människan har lärt sig hantera sin omvärld, t.ex. bot mot sjukdomar och skapande av välstånd. Vidare är människor inte vidskepliga på det sättet att de tror på tomtar, troll och häxkonst. Men de är nog så vidskepliga när de tror att politikerna ändå vill dem väl och försöker göra det rätta, att media är oberoende och talar sanning, att myndigheter gör allt för medborgarnas och landets bästa, att våra myndighetspersoner inte kan vara korrupta, att rätten gör det rättvisa, att vi klarar oss utan bildningskunskap, att de s.k. förtryckta (arbetare, homosexuella, invandrare, tredje världen etc) är moraliskt bättre människor, att det inte är någon väsentlig skillnad mellan pojkar och flickor, att det kan bli full fred på jorden, att granaterna och gruppvåldtäkterna inte kan hända just dem, att massinvandringen är bra för att stabilisera befolkningstillväxt och skatter till pensioner, att invandringen är lönsam, att kaotisk kulturblandning är berikande, att landet inte kan hamna i kris och upplösning o.s.v.
Sådan vidskeplighet har sin grund i bristande självinsikt, bristande insikt om verkligheten, dålig insikt om kunskapens natur samt en allmänt loj inställning, vilket gör att kunskap och vetande blir korrupt för människor. Vår lyxloja tillvaro gör att dagens höjdpunkter är plojgrejer såsom facebook- och twitterkommentarer, poptävlingsprogram, dataspelssessions, sportresultat, skvallerrasten etc snarare än arbete, familjeliv, andlig förkovran och deltagande i de allmänna händelserna (politik, kulter m.m.) – fyra grundläggande faktorer som stagar upp ett samhälle och en kultur. Under finanskrisen i Storbritannien var en analys av händelserna skrämmande talande; arbetslösa människor går i matvarubutiker (ICA maxi-typen) med gigantiska kundvagnar och öser ner skräp från hyllorna eftersom skräpet är så billigt, de får så mycket i arbetslöshetspeng och de inte har några krav på sig att åstadkomma prestationer – en tillvaro av nästan 100% meningslöshet. Faktum är att man ser samma zombiebeteende bland svenskar, som har arbete. Så rika är vi och så loja blir människorna. Allt tas för givet. Vem bryr sig om grooming-problem under sådana förhållanden? Eller kunskaper som går utöver plojet?
Lojheten gör också att den egna kulturella kunskapen blir mer eller mindre ointressant. Att känna sig inne, fräck och delaktig i facebooklikening är viktigare än allmänt deltagande i kulturarvet, vilket räknas som lite töntigt (det kan vara allt från J.H. Roman till dans runt midsommarstången). Vidare finns en övertro på den egna betydelsen i förhållande till verkligheten. Minsta tillrättavisning och rentav förklaring i skola, på arbete, av myndighet o.d. får människor att känna sig kränkta. Så viktiga är människor, tycker de. Nuförtiden räcker det som bekant att den s.k. svaga parten – elev, invandrare, muslim, kvinna etc – känner sig kränkt för att det ska räknas som en faktisk kränkning.
Till de här fenomenen hör det grasserande tyckandet. För den som ska känna sig fräck visar tyckande på lite attityd i förhållande till det stela och lillgamla vetandet och kunnandet. I media har tyckandet nästan helt tagit över; återgivande av sanning gäller inte i agenda- och melodramjournalistikens värld. Även i akademins värld märks tyckandets framträdande roll när många rapporters, artiklars och avhandlingars resultat uppenbarligen styrs av vad forskaren så gärna vill ska bli resultatet. Ideologiproduktion går alltmer före kunskapsproduktion. Den gamla stammen marxister, även Frankfurtskolan med adepter, höll stenhårt fast vid att de höll på med vetenskap; nu är allt inom den diskursen blott ideologiproduktion och moralism. Vetenskap ses ju som patriarkalt och heteronormativt i dårarnas ögon, hur de nu får ihop ekvationen.
Det säger sig självt att allt som handlar om insikt, kunskap, vetande, bildning och sanning grumlas i en sådan värld. Det finns uppenbarligen en kulturell trötthet på kunskap, vetenskap och bildning i våra dagar. Det är rentav skönt för de många att leva i okunnigheten och vidskepelsen; i Platons grotta vill de rentav slå ihjäl sanningssägaren som sett sakerna i ljusets dager.
Fara och hopp
Faran i allt det här är förstås att vårt kulturarv riskerar att dö, att svaghet, dumhet och orättvisa grasserar (lidandet kan vi bära, men orättfärdighet, dumhet, svaghet…) samt att västvärlden riskerar att falla i bitar när föraktet för kunskap går så långt att samhället inte längre förmår bära upp sig självt genom bl.a. återväxt av kunskap. Hur dåraktiga och förvirrade pk-ligan än är har de instinktivt lyckats utnyttja alla usla krafter för att få just detta till stånd. Vetenskapens tillbakagång som ideal och auktoritet har gett pk fruktansvärd makt.
Men det finns också något hoppfullt i svartsoppan. Vår tid är utled på torr och krass naturvetenskap (den klart starkaste kraften i vår eras olika former av vetenskap). Oerhört mycket populärkultur skriker ut det: marvel, fantasy, scifi, Batman, Bond, dinosaurier, vampyrer m.m. – något är större och mer lockande än blotta vetenskapen. I vissa konstkretsar märks symbolistiska tendenser. Inom den s.k. seriösa litteraraturen kommer någon sorts mystiska motiv att komma tillbaka, var så säkra. Detta något är myten, som härmed återvänder, med dess fullt genomsyrande kraft. Inte bara metafysiska myter som vetenskapen bygger på, utan djupare myter, som kan ge liv och kraft åt människor, kultur, och samhällen. Myten och dess frände arketypen ger människor förmågan att se och reagera och känna och förstå på ett djupare sätt. Vetenskapens och upplysningens utsortering av myter var ett rån, och människor håller på att kräva tillbaka det förlorade.
I vår loja värld finns också en trötthet på demokrati och liberalism, som onekligen har sett bättre dagar. Människor är nyfikna på kejsare, sultaner, drottar, khaner, stormufti, medicinmän, shamaner, shogun, hirden, samurajer, assassiner – vad som helst framför hästhandlargängen i parlamenten och skvallerkärringarna på nyhetsredaktionerna. Det gäller faktiskt även många inom pk-etablissemanget och de krafter som utnyttjar den politiska korrektheten. De arbetar ju dagligen för att riva ner grundvalarna för demokratin: tillit mellan medborgarna, stabilt samhälle, förtroende för myndigheter och politiker, människors självkänsla. Att demokrati och liberalism kan uppvisa kraft och stordåd vittnar antikens Athen och Västerlandets två senaste decennier om. Men när de tvenne blir krafter för upplösning av de egna folken och kulturerna, då har de nått vägs ände. Och det känner folk instinktivt, därav bristande demokratisk entusiasm och längtan efter något kraftfullare och sannare vad gäller statens styre. Även intresse för familjeliv, svensk tradition och lokal stadga är på frammarsch; liberalismens kaotiska utsvävningar i vår tid bör ses som dödsryckningar. Vad resultatet blir för Sverige och andra västländer ser vi an med spänning.
Även det grasserande tyckandet à la postmodernistisk diskurs för hopp med sig. Det krassa vetenskapsidealet som präglar laboratoriet, social ingenjörskonst, myndighetsutövning på 50- och 60-talet samt bröderna Weibulls historieskrivning har förmågan att döda all andlighet. Det är ett av skälen till trötthet och skepsis gentemot vetenskapen. Tyckandet skapar viss spänst och motkraft gentemot de torra idealen. Tyckande kan dessutom förädlas till god smak och i längden därmed: kunskap.
Kunskap och kultur har för övrigt en fantastisk förmåga att överleva. Än idag kan vi förkovra oss med Shi Jing, Mahabharata, Avesta, Muallaqat, Homeros, Eddan, afrikanska myter, indiandikter m.m. Kunskap har alltid haft fiender som velat förgöra eller förvrida den till oigenkännlighet. Våra dagars pk-övergrepp kommer att gå över och förvillelserna rensas ut när kunskapen hamnar i sundare händer.
Under europeisk medeltid blomstrade berättelser och dikter och folklore bredvid kyrkans ideologi och teologiska kunskap. De bildade en livets motvikt gentemot kyrkans ”disciplinering” av människor och kunskap. I vår tid utgör populärkulturen en sund balans gentemot torr vetenskap, politisk korrekthet och monotont arbetsliv. Men framför allt går den i bräschen för människans sökande efter ny andlighet i form av myter. Även om populärkulturen har en hemsk förmåga att bjuda på enformig melodram, något fåniga karaktärer och lite löjliga stories, så äger den förmågan och lusten att framställa kraftfulla mytiska bilder som den s.k. seriösa kulturen i hög grad har tappat.
Den politiska vänstern har alltid använt allehanda myter för att bära upp sin ideologi, och däri har dess framgång legat. Den nya högern har instinktivt förstått kraften i sådana myter. Vår fördel är att vi kan förankra myterna i konkreta entiteter såsom folket, landet, nationen, bygden, naturen – liksom vänstern förr gjorde med arbetarklassen. Pk och dagens vänster har förskingrat arbetarklassen och har inte längre något konkret att fästa myterna vid annat än av negativ art, att motståndaren är nazist etc. Därför talar allt för att vi inom högern kommer att segra i kulturkriget. Frågan är bara:
Vad är vårt femte element?
Om skribenten: Jalle Horn
