Går det att ta temperaturen på en generation? Hur gör man i så fall? Musik uppstår inte i ett kulturellt vakuum, den uttrycker sin tid genom toner och sång. Jag tror att den fungerar bra som termometer. Alla lyssnar förstås inte på samma musik och upplever inte tidsandan på samma sätt, men på 70-talet utkristalliserades en genre bland 68-generationens barn som brukar kallas darkwave. Det är min generation vi talar om nu, ibland kallad generation X. En vanlig attityd bland oss är en slags ironisk nihilism. Ungefär som att vår livsfilosofi ser ut något i den här stilen: ”Ja, konsumismens ”shop until you drop” är destruktiv och poänglös, men allting är poänglöst, så vad spelar det för roll? Det är lika bra att ”shop until you drop” ”. Den ironiska attityden kan vara en slags sköld mot världen, men strax bakom skölden döljer sig ett mörker av sorg och desperation som ibland framträder fullt ut hos de bästa av darkwavemusikerna. Jag brukade lyssna på the Cures ”Faith” igen och igen och igen som tonåring.
Här är en kommentar till sången som jag fann på youtube. Sången kom 1981, men jag lyssnade som mest på den på slutet av 80-talet. Kommentaren skrevs dock i oktober 2013. Jag har korrigerat den försiktigt, utan att ändra meningen: -This takes me back to when the streets where a war zone…I was dying…I couldnt cope with my drug abuse. I couldnt cope with death all around me…I was bleading to death on the way to the hospital. This song reminds me of everything. Yet I went away alone with nothing left but faith. Here I am.
En annan kommentar från 2013 till ”Faith” på youtube: ”The soul of my generation.”
Enligt 68-ornas världsbild var ju allt förtryck och elände innan de klev in på scenen och spred sitt ljus över världen. Vi vet att de är jättegoda och superfina, för det har de tutat i oss sedan födseln. Men medan de var upptagna med att förkasta allt som hade gett mening åt tidigare generationer: nation, religion, familj etc för att istället satsa allt på sig själva så började många av deras barn klä sig i svarta kläder och lyssna på melankolisk musik som om de var på sin egen begravning. Några knarkade ihjäl sig eller begick självmord rakt av. Fast en del andra verkade förstås trivas bra med tidsandan och ville vara så inne som möjligt. De är bland annat de lite yngre journalister och politiker som fortsätter upprepa flosklerna från 1968 ad nauseam. Typ Ullenhag.
”Catch me if I fall
I’m losing hold
I can’t just carry on this way”
Är melankolisk och mörk musik nödvändigtvis deprimerande? Mitt svar är nej. Det är nog fler än jag som tycker att ”The Cure” har valt helt rätt namn. Redan Aristoteles talade om att den grekiska tragedin kunde leda till en katarsis bland publiken. Katarsis står för ett känslomässigt klimax som leder till förnyelse och nytt liv.
”And every time
I turn away
Lose another blind game
The idea of perfection holds me
Suddenly I see you change
Everything at once
The same
But the mountain never moves.”
Våren 2013 kunde man läsa följande i New York Times: ”Suicide rates among middle-aged Americans have risen sharply in the past decade, prompting concern that a generation of baby boomers who have faced years of economic worry and easy access to prescription painkillers may be particularly vulnerable to self-inflicted harm. More people now die of suicide than in car accidents, according to the Centers for Disease Control and Prevention, which published the findings in Friday’s issue of its Morbidity and Mortality Weekly Report. In 2010 there were 33,687 deaths from motor vehicle crashes and 38,364 suicides.
Suicide has typically been viewed as a problem of teenagers and the elderly, and the surge in suicide rates among middle-aged Americans is surprising.” [länk]
I USA har det alltså visat sig att ”the babyboomers”, det vill säga generationen som vi brukar kalla för 68-orna, eller föräldrarna till oss som tillhör generation X, ovanligt ofta begår självmord. Varför gör de det? Det verkar rimligt att anta att det vid sidan av den ekonomiska krisens effekter även har med deras livsstil och prioriteringar i livet att göra.
Jag har en hypotes: vi som upplevde tidsandan som mörk, innehållslös och allmänt deprimerande redan på 80- och 90-talet, men som överlevde och lärde oss att härda ut, är bättre mentalt förberedda för framtiden än de som var mer konformistiska och gjorde tidsandan till en del av sin natur. Framtiden kommer inte innebära mer av samma sak och det behöver inte vara lika oroande för oss som det är för folk som har satsat allt på den här ”ordningen”. Det kan tvärtom innebära att nya möjligheter öppnar sig som är mer tillfredställande än livsfilosofin som vi har vuxit upp med, det vill säga ”satsa-på-dig-själv-och-skit-i-allt-annat-ismen” som döljer sig bakom en genomskinlig sköld av till intet förpliktigande sentimentalt dravel. Kejsaren är naken och han ser bedrövlig ut. Han var en eländig far och en urusel förebild. Bort med honom.
”Rape me like a child
Christened in blood
Painted like an unknown saint
There’s nothing left but hope
Your voice is dead
And old
And always empty
Trust in me through closing years
Perfect moments wait
If only we could stay
Please
Say the right words
Or cry like the stone white clown
And stand forever
Lost forever in a happy crowd
No one lifts their hands
No one lifts their eyes
Justified with empty words
The party just gets better and better
I went away alone
With nothing left
But faith”
Om skribenten: Joakim Fredriksson
