För någon månad sedan satt jag på Starbucks på Arlanda med näsan i Ezra Pounds "The Spirit of Romance". Få ställen avspeglar den globalkapitalistiska mentaliteten lika väl som en flygplats, så Pounds bok var som en syrgastub för en dykare. Den gav mig luft i ett element som jag inte är skapad för. De andra personerna som väntade satt fastklistrade vid sina mobiler. Det slog mig att det nya Sverige har en hel del likheter med en flygplats. Ingen hör hemma här. Alla är på väg någon annanstans. Det är en slags steril icke-plats med shopping.
Sedan satt jag på ett flygplan igen. På min biljett framgick att jag ofta flyger med Finnair. Ibland har jag somnat innan planet lyfter. Men den här gången såg jag hur vi flög upp högt över jorden och för min inre blick blev mina bekymmer lika små som bilarna som åkte längs vägarna långt därnere.
Akademiker kan ibland fastna i käbbel om hårklyverier som är betydelselösa i ett större sammanhang. Men Pound är av en annan sort: "Art is a fluid moving above or over the minds of men", skriver han. Det är alltså ungefär som att konstnärens sinne flyger över molnen på samma sätt som flygplanet som jag satt i gjorde.
Pound menar att det finns två skolor av poesi som alltid är med oss. Den ena skolan anser att poesi måste vara enkel och den beklagar sig över krånglet i den andra skolan, som är svårare att tränga in i. Pound följer den svårare skolan via de provencalska trubadurerna och menar att den kulminerar i Dante Alighieri. Den här typen av poesi är som en ritual som avslöjar sina hemligheter för den som redan är en expert.
"A spirit of love with intelligence
Dwells ever within my heart
He maintains me in joy and great delight
Whithout him I should die within the hour."
Noffo Bonaguidi
Pound anknyter till den gamla idén att mikrokosmos avspeglar makrokosmos. Människor har både "sol" och "måne" i sig själva. De två polerna kan generera kreativ kraft, ungefär som polerna på ett batteri kan generera elektricitet. Det finns åtminstone två vägar att aktivera polerna: den ena är asketisk och den andra kallas av Pound för "chivalric". De provencalska trubadurernas kreativa kraft var ett uttryck för "the chivalric path". Där handlar allt om kärleken och hjärtats dam tjänar som ett slags mantram. Trubadurernas lovsånger till kvinnan pekar vidare mot Dante Alighieri och hans Beatrice.
"Poetry is a sort of inspired mathematics, which gives us equations, not for abstract figures, triangles, spheres and the like, but equations for human emotions. If one have a mind which inclines to magic rather than to science, one will prefer to speak of these equations as spells or incantations."
Det första kaféet jag ser på flygplatsen i Helsingfors är Starbucks. Där sitter människor och knäpper på sina mobiler, på samma sätt som de gjorde på Arlanda. Men detta är ändå Helsingfors. Här finns mitt hjärtas dam. Men hon är 8 år gammal och är min dotter. Eftersom hon inte ens bor i samma land som mig lär hon mig mycket om saknad. Hennes frånvaro i min vardag gör att längtan är en välbekant känsla. När vi träffas är hon blyg och försiktig. Hon vet att jag är hennes far, men vi känner egentligen inte varandra så väl. Det är inte lätt att få kontakt.
Paradiso känns avlägset.
Om skribenten: Joakim Fredriksson
