Om jag skulle beskriva den dominerande mentaliteten i Sverige så skulle ett av de mest framträdande kännetecknen vara att den präglas av en sentimental humanitet. "Jag tror på människan", säger man och ler självbelåtet. Men vad betyder det, rent konkret? Inte mycket, verkar det som. Det handlar uppenbarligen inte om en traditionellt kristen människokärlek av moder Theresas snitt. Hon levde ju bland de fattiga som hon gav sitt liv för att hjälpa. Våra svenska människovänner använder ordet på ett mer abstrakt och på det personliga planet till intet förpliktigande sätt. Detta är särskilt tydligt bland mångkulturförespråkarna. Få av dem lever som de lär. De predikar mångkultur för folket, samtidigt som de själva väljer att leva i områden med lite eller ingen mångkultur. Möjligen kan det finnas en välintegrerad läkare från Libanon som ett exotiskt inslag i grannskapet, eller något liknande. Men de farligt ointegrerade gängen driver däremot inte omkring i grannskapet och gör därför inte livet osäkert för sönerna och döttrarna.
Det är en variant av samma princip som gäller för ekonomin: socialism för de rika och kapitalism för folket. När de rikaste, alltså bankirerna, gör ett misstag räddas de med pengar som har betalats som skatt av mindre bemedlade människor. Men när de som inte har så mycket gör ett misstag blir de förstås inte räddade av bankerna. Vanligt folk ska konkurrera med all världens människor om jobben som de självgoda kosmopoliterna som sitter i styrelsen för multinationella företag står för. Så maximal konkurrens för folket, men helst ingen konkurrens för de egna monopolliknande företagskonstruktionerna, är vad som gäller. De största och mäktigaste företagen är helt enkelt ”too big to fail.”
Jag kallar alltså hycklarnas människosyn för "sentimental humanitet". Men jag måste då understryka att det är skillnad mellan emotionellt djup och ytlig sentimentalitet. Den ytliga sentimentaliteten kan vara som ett döljande hölje för den värsta sortens arrogans och hjärtlöshet. Det finns en i mitt tycke brilliant scen i "American Psycho" där den psykopatiska mördaren Patrick Bateman håller ett tal om att vi måste motverka diskriminering. Han låter precis som våra självgoda proffstyckare i gammelmedia. Proffstyckarna verkar vara mycket nöjda med sig själva, men är de egentligen något annat än plutokraternas nyttiga idioter? Jag hade en hund när jag var ett barn. Den såg också belåten ut när den hade varit lydig och fick något gott att tugga på som belöning.
Man kan se människosynen som ofta kommer till uttryck inom industriell musik som en motpol till den infantila och disneyliknande människosynen som försvaras av etablissemangets hjärtlösa sentimentalister. The Soft Moons senaste video "Want" är intensiv och brutal. Den innehåller ett inbrott, kärlekslös sex, knivvåld och knark. I en scen skriver huvudpersonen: "What is wrong with me?" De orden skulle kunna riktas till hela det moderna väst: "What is wrong with us?" Videon tycker jag är en bra expressionistisk skildring av en modern urban dekadent utekväll. Jag är frestad att skriva att jag känner igen mig själv. Ja, inte nu kanske, men tidigare. Men jag har aldrig gjort några inbrott eller stuckit någon med en kniv. Det finns olika sätt att hantera det moderna tomrummet: man kan kvävas, ge upp och falla nedåt. Eller kan man försöka transcendera den sterila och själsdödande miljön. Det sistnämnda är en bättre men också mer krävande idé.
Ett annat exempel från den industriella miljön är "Evicerate" av HexRx. Den verkar skildra världen ur en psykopatisk seriemördares ögon (tipstack till Locutus):
Man kan invända att den här upptagenheten av mörker, våld, vansinne och allmän dekadens inte är sund. Det är jag i så fall den första att instämma i. Men kulturella uttryck uppkommer inte ur tomma intet. De säger något om tiden där de uppstår. Industriell misantropi kan ses som ett svar till 68-vänsterns infantilt naiva människosyn och deras förljugna och hycklande attityder. Fulla av självgodhet säger de sig tro på människan. Jag gav just två exempel på hur de industriella musikerna kan tänkas svara.
Ur ett traditionalistiskt perspektiv kan vi använda oss av Dantes Gudomliga komedi för vägledning. Dante följde Vergilius ned i inferno. Där nere fanns hycklare av samma slag som vi har så gott om i Sverige. Där fanns även vällustingar och ockrare. Djupast i avgrunden fanns dock förrädarna, vilket vi också har en hel del av i Sverige. Dante besökte alltså inferno, men han fastnade inte där. Hans hjärtas dam, Beatrice, förde honom upp mot de högre sfärerna på samma sätt som Valkyriorna förde de fallna hjältarna till Valhall i nordisk mytologi. En traditionell åskådning innehåller alltså hela skalan i stigande ordning. Från mörkret där förrädare, mördare, ockrare och hycklare försmäktar, upp till hjältarnas och helgonens ljusa sfär. Högsta punkten finner vi i ens perfectissimum.
Ett problem är att moderna människor verkar ha ganska lätt för att bli misantropiska. De är inte så främmande för mörkret, men att tro att det finns en högre metafysisk ordning tycks ligga långt utanför ramarna för en modern mentalitet. Jag avslutar därför inlägget med ett boktips till tänkande människor med ett öppet sinne: "Forgotten truth", av Huston Smith.
Om skribenten: Joakim Fredriksson
