Ibland lyfter jag fram musik på bloggen som jag tycker har något att säga till oss. Två genrer som har nämnts är industriell musik och heavy metal. Från en traditionalistisk ståndpunkt finns det goda skäl att vara kritisk mot båda genrerna, eftersom de ofta är kaotiska, brutala och inte så sällan har budskap som strider helt och hållet mot allt som traditionella läror håller högt. Men de är ju ändå ett uttryck för vår tid. Ljuden som omger oss i vardagen är ofta brutala, såsom dånet från en tätt trafikerad motorväg eller jetmotorerna från ett stort passagerarplan som är på väg in för landning; en slagborr som hamrar mot en vägg; en hammare som slår mot en plåt, eller människomassor som rör sig genom ett köpcentrum. Vi har gigantiska skogsmaskiner vars mekaniska armar plockar träd lika lätt som ett barn plockar blommor, men som lämnar ett öde landskap bakom sig på samma sätt som det moderna samhället i sin helhet skapar en öken både själsligt och ekologiskt där det drar fram. Vi har mörka bankpalats som sträcker sig upp mot himlen likt det svarta tornet i Tolkiens Mordor. Om arkitektur är frusen musik så säger det något om den grundläggande ”musiken” i vår tid. Vardagen lever vi inom ramarna för ett system som är konstruerat för att passa livlösa robotar, inte människor med ett aktivt inre liv. Så ett slags försvar för genrerna skulle slagordsmässigt kunna uttryckas så här: omänsklig musik för en omänsklig tid.
Men det finns en annan nutida genre som stämmer betydligt bättre med bloggens budskap: neofolk. Ibland talar man också om postindustriell musik och neofolk är en gren på det trädet. Musikerna inom neofolk har ofta en bakgrund inom industriell musik, där man experimenterade med elektroniska ljud och oväsen från maskiner, plåtar och motorer. Men sedan tröttnade de och började istället utforska traditionell folkmusik och försökte skapa en slags syntes mellan den och experimentell industriell musik. Death in June är ett av de mest inflytelserika neofolkbanden. Men idag ska jag lyfta fram ett tyskt neofolkband som jag gillar: Darkwood.
De skriver om sig själva att de vill uttrycka kärleken de känner för sitt hemland. Men i Tyskland är ju såna känslor ännu mer tabu än i Sverige: ”The past hangs above us like a bloody sword. We are overshadowed by the pain of war, hindered love for our homeland and forgotten beauty of tradition and nature.” Resor i all ära, men när jag tittar ut genom ett av mina fönster ser jag en snöklädd småländsk skog som egentligen står för allt jag behöver. En urspårad och destruktiv form av kosmopolitism har tagit över många människors sinnen. Den gör oss till hemlösa konsumenter som inte har något annat än varumärken i sinnet. Eller som Darkwood sjunger i Roggenfelder: ”Verachte den, der Heimweh nie gekannt. Verachtet, wer die Heimat nie gekannt”
Jag tror att Darkwood har tagit sitt namn från Dantes Gudomliga komedi. I så fall har de kanske tänkt likadant som mig när jag döpte min blogg till gudomlig komedi. Följande ord passar bra för vår tid:
”Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.
Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.
Den ödslig var som tomheten, som döden –
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.”
Jag tycker Darkwood är lysande.
Weltenstürme:
Roggenfelder:
Om skribenten: Joakim Fredriksson
