När jag grävde bland vad jag trodde var gammal musik som ingen lyssnar på längre hittade jag en gammal favorit från 90-talets första hälft: Nitzer Ebb. Det kan finnas något foto någonstans på mig från början av 90-talet där jag är klädd i brun skjorta, har svarta byxor, svarta hängslen och är synnerligen kortklippt och är ett Nitzer Ebb-fan. Men nu måste jag samtidigt göra eventuella tankepoliser besvikna: någon gång där röstade jag för första gången och det blev på Folkpartiet!

När jag undersökte saken närmare visade det sig att Nitzer Ebb fortfarande är aktiva och ganska populära, åtminstone inom kretsar som gillar synth/industrial/EBM.

Nitzer Ebb har blivit kritiserade för sina fascistiska tendenser i både rytmerna och estetiken. Vänstern har ju en slags politisk religion som delar in människor i goda och onda. De onda är då de som kallas "fascister". Men det är oklart exakt vad de menar med ordet. Ofta verkar det bara stå för sånt som vänstern ogillar. Men vad ogillar de? Jag ska inte försöka analysera exakt vad de ogillar här, men ett exempel är den här musiken och estetiken:

Visst, jag håller med om att att musiken är "fascistisk" i någon mening. Jag förstår vad de menar. Men för Nitzer Ebb och deras fans är det nog inte ett ställningstagande för någon särskild ideologi, utan snarare ett uttryck för en estetisk lek och en känsla. ”Join in the chant”, sjunger de.

I början av nästa låt, alltså ”Getting closer”, låter det som någon slags stor maskin som körs igång, vilket får mig att tänka på samhället som vi lever i som känns mer som en stor maskin än som en levande gemenskap. Då är min fråga om det inte är vårt samhälle, som bland annat har fått en stark prägling av vänstern, som är "fascistiskt"? Låten är ju ett uttryck för vår tid och plats, inte för 30-talets Italien eller Tyskland. Vilken ”chant” ska vi då ”join”? För mig handlar sången om vårt mycket konformistiska samhälle, inte något annat samhälle någon annanstans. ”Gold, gold, gold, lies, lies lies” sammanfattar väl saken ganska väl?

Jag ser mig alltså inte som en fascist, utan som en traditionalist. Jag skulle hellre vilja leva i en organisk och levande ordning, än i den nuvarande mekaniska och livlösa "ordningen". En orsak till att ordningen är livlös tror jag står att finna i att dess arkitekter är andliga snöpingar. Deras inre är lika sterilt och livlöst som den yttre ordningen som de har grundlagt.

Här kan ni se lite av publiken år 2006, fast ljudet är inte bra.  [Klicka här] för en version av ”Getting closer” med bättre ljud.

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.