Någon dag framöver ska jag ta upp Andy Norwickis "The Columbine pilgrim". Den handlar om skolskjutningen i Columbine highschool 1999. Jag har ju tagit upp musikgenren industrial flera gånger på bloggen. I de fumliga och inte så sällan fega försöken att "förklara", eller snarare bortförklara och finna en syndabock för tragedin, försökte man bland annat skylla på datorspel och subkulturer. Det kan ju vara jobbigt att se sig själv i spegeln. Ett industrialband som blev utpekat var KMFDM. De två förövarna gillade dem. Bandet spelar också en roll i Andy Norwickis roman.

Dikten nedan är skriven av Nicole Blackman, som är en poet och konstnär från New York city. Jag ser den är en slags spegel för vår tid som visar en verklighet som få eller inga sk "experter" har förmått urskilja. Den kom ett par år innan dådet, men orsakade naturligtvis inte händelsen. Jag tycker den känns mycket aktuell, och både dikten och det tragiska dådet passar in i temat "i världen där Gud är död":

All we want is a headrush
All we want is to get out of our skin for a while
We have nothing to lose because we don’t have anything
Anything we want anyway…
We used to hate people
Now we just make fun of them
It’s more effective that way
We don’t live
We just scratch on day to day
With nothing but matchbooks and sarcasm in our pockets
And all we are waiting for is for something worth waiting for
Let’s admit America gets the celebrities we deserve
Let’s stop saying ”Don’t quote me” because if no one quotes you
You probably haven’t said a thing worth saying
We need something to kill the pain of all that nothing inside
We all just want to die a little bit
We fear that pop-culture is the only culture we’re ever going to have
We want to stop reading magazines
Stop watching T.V.
Stop caring about Hollywood
But we’re addicted to the things we hate
We don’t run Washington and no one really does
Ask not what you can do for your country
Ask what your country did to you
The only reason you’re still alive is because someone
Has decided to let you live
We owe so much money we’re not broke we’re broken
We’re so poor we can’t even pay attention
So what do you want?
You want to be famous and rich and happy
But you’re terrified you have nothing to offer this world
Nothing to say and no way to say it
But you can say it in three languages
You are more than the sum of what you consume
Desire is not an occupation
You are alternately thrilled and desperate
Skyhigh and fucked
Let’s stop praying for someone to save us and start saving ourselves
Let’s stop this and start over
Let’s go out – let’s keep going
This is your life – this is your fucking life
We need something to kill the pain of all that nothing inside
Quit whining you haven’t done anything wrong because frankly
You haven’t done much of anything
Someone’s writing down your mistakes
Someone’s documenting your downfall

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.