Efter tragedin i Norge har det varit mycket tal om kulturmarxism. Vänstern har försökt exploatera tragedin för att tysta kritiker, något vi naturligtvis inte har något skäl att acceptera. Här följer en liten idéhistorisk bakgrund till kulturmarxismen och hur den hänger samman med amerikanisering. Amerikanisering syftar inte på den amerikanska folkliga kulturen som jag ofta uppskattar, utan på en spridning av det amerikanska administrativa systemet och idéerna, attityderna och värderingarna som hänger samman med det.
Kulturmarxism
Arbetarklassen röstar inte längre nödvändigtvis på vänstern. Många röstar istället antingen på Moderaterna eller på Sverigedemokraterna. Åtminstone under första halvan av 1900-talet ville de kommunistiska partierna i Europa nationalisera produktionsmedlen. Men de levde samtidigt ofta ett konventionellt familjeliv med traditionella könsroller och visade ingen vilja att ifrågasätta just den ordningen. De var dock kritiska mot den sociala ordningen som dominerades av kapitalisterna och de ville ha ett annat ekonomiskt system, i enighet med marxismen. Idag är vänstern istället fokuserad på "okonventionella livsstilar", mångkultur och feminism. De ogillar den äldre borgerliga moralen och tenderar att förakta familj och könsroller. De utgör en kulturellt radikal rörelse allierad med statsmakten. Det är den vänstern som arbetarklassen visar tecken på att inte uppskatta.
En seriös kommunist vänder sig inte mot "fascism" för att den uppmuntrar okänslig retorik mot minoriteter från tredje världen eller för att den är en motståndare till invandring. I den traditionella kommunistiska läran är fascisterna involverade i en kamp mot arbetarklassen. De ansluter sig till kapitalisterna för att förhindra en socialistisk revolution. Fascisterna ses alltså som klassfienden som försöker förhindra den historiska processen och vänder sig mot dynamiken som, enligt den kommunistiska läran, leder till slutet för all klasskamp. Såna kommunistiska idéer var tidigare vanliga, men har inte mycket att göra med den nuvarande europeiska vänstern.
I "The Death of the West", där kulturmarxismen kritiseras, fokuserar Pat Buchanan på "The Authoritarian Personality", som är en samling kritiska essäer redigerade av Adorno och Horkheimer, som kom ut 1950. I "The Authoritarian Personality" angrips det borgerligt kristna samhället och traditionella borgerliga värderingar fås att verka som något patologiskt och "pre-fascistiskt".
Frankfurtskolan, som Adorno och Horkheimer representerade, flyttade sin verksamhet från Tyskland till USA på 30-talet. Genom att använda sin "kritiska teori" på den etablerade kulturen lade de grunden för en rekonstruerad marxistisk revolution. I den nya formuleringen var socialisterna inte längre fokuserade på ekonomisk exploatering utan på fördomar och deras till synes respektabla bärare. Om fördomarnas bärare inte avlägsnades från makten så skulle den dominerande klassen alstra etniskt motiverat hat, antisemitism, kvinnohat och homofobi. Därför behövdes en ny politisk klass med de rätta värderingarna. Med revolten på 60-talet blev de bönhörda.
En annan viktig tänkare som representerar Frankfurtskolans idéer är Herbert Marcuse som i "Eros och civilisationen" (1955) argumenterade för en sexuell "frigörelse" från ett marxistiskt och freudianskt perspektiv. Paul Gottfried skriver om honom: "As a former student of Herbert Marcuse, I can personally testify that this Cultural Marxist never doubted that he was vindicating Marxist-leninist tenets." (1)
Amerikanisering
När "The Authoritarian Personality" fördes över till Europa från USA hade dess teman fått en amerikansk prägel genom den amerikanska nya vänstern och det kalla krigets liberalism. Paul Gottfried menar att det som gjorde dess psykologiska förståelse av reaktionära attityder så amerikansk var att den slogs samman med den amerikanska centraliserade administrativa staten samtidigt som det kom ett stort flöde av olika nationaliteter in i landet. Det var den växande mångfalden i ett amerikanskt samhälle statt i snabb förändring som gjorde den administrerade demokratin och den sociala ingenjörskonsten viktiga för det nya politiska landskapet. Planen att sekularisera och göra amerikanerna känsligare för olika minoriteter, som de radikala immigranterna från Frankfurt lade fram, passade, med vissa modifikationer, med vad amerikanerna redan sysslade med.
En skillnad mellan USA och Europa är att staterna i Europa har en etnisk grund med lång historia. Att påstå att alla amerikaner utom indianerna är immigranter är inte helt orimligt. Men när amerikaniserade politiker i Europa försöker använda samma retorik här, så visar de bara sin egen historiska okunskap och okänslighet för de verkliga europeiska förhållandena. De visar samma okänslighet för de europeiska lokala särarterna och identiteterna som de europeiska kolonialisterna anklagades för under kolonialismens tid. De företräder också ett för Europa lika främmande system som exempelvis det brittiska systemet var för Indien.
En annan skillnad mellan Europa och USA är att Europa inte har importerat slavar från Afrika eller någon annanstans. Att integrera den fd slavbefolkningen i det amerikanska samhället är ett specifikt amerikanskt problem som inte har med Europa att göra. När amerikaniserade europeiska politiker försöker införa kopior av amerikansk civilrättslagstiftning i en europeisk kontext för att den ska skydda immigranter från tredje världen så visar de återigen sin okänslighet och ignorans för de verkliga förhållandena. Européerna har inte förslavat folk från tredje världen och vi har inte tvingat dem att flytta till Europa. De är här för att de själva har valt att flytta hit. Att tala om de utomeuropeiska minoriteterna i Europa på samma sätt som amerikanska liberaler talar om amerikanska svarta är ohistoriskt och missvisande.
Slutsatser
I det här inlägget har jag velat visa att kulturmarxismens inflytande går hand i hand med en amerikanisering av Europa. Vi har en politisk klass som inte identifierar sig med de europeiska länderna, folken eller den europeiska civilisationen, utan som försöker tvinga in Europa i ett system som egentligen är ett amerikanskt problem. Det har dock blivit ett Europeiskt problem på grund av den nya politiska klassen som dominerar systemet och som är bärare av amerikaniserade kulturmarxistiska attityder och värderingar. Kulturmarxismen har blivit ett paradigm som dominerar samtliga partier, utom Sverigedemokraterna. Att de har kommit in i riksdagen tyder på ett växande missnöje med föreställningarna som den nya klassen försvarar.
Jag anser att den nya politiska klassen måste ersättas av en ännu nyare politisk klass som har fötterna planterade i den jordiska verkligheten och fokuserar på realiteterna. Representanterna för den nya klassen som kom till makten på 60-talet beter sig ofta som tonåringar som med huvudet ovanför molnen drömmer om hur saker borde vara och ilsket skäller på folk som försöker ta ned dem på jorden för att de ska göra något åt de verkliga problemen som finns här. Den nyare politiska klassen kommer förhoppningsvis försvara svenska och europeiska intressen, istället för att bara vara tjänstehjon åt den amerikanska ordningen. Det är min fromma förhoppning att de även kommer att visa en större personlig mognad och värdighet. 1900-talets apokalyptiska katastrofer ledde till att vi underkastades den amerikanska ordningen. Men USA befinner sig på nedgång, så oavsett vad man tycker om det landet är det hög tid för Europas folk att resa sig och återigen lära sig stå på sina egna ben.
Om skribenten: Joakim Fredriksson
