Språket har de senaste decennierna varit en central arena för metapolitisk krigföring. Många är de begrepp som förbjudits, lika många är de nya koncept vi har att förhålla oss till (varav flertalet sprungit ur den akademiska vänsterns ”intersektionella perspektiv”). Det som för 1800-talsmänniskan sammanfattades med begrepp som ”perversion” och ”utsvävning” är således i vår tid inte bara beprytt med ett detaljrikt språk utan också därtill knutna teorier.
En bubblare när det kommer till nya koncept är begreppet ”funktionsvariation” som ersättning för ”funktionsnedsättning” eller det numera suspekta ”handikappad”. Inom den akademiska vänsterdiskurs som utgör begreppets vagga är de uttalade motiven som vanligt en respekt för allas lika värde, i det här fallet alltså att enögdhet och enbenthet inte ska ses som sämre än tvåögdhet och tvåbenthet. Bakom denna förmenta välvilja döljer sig dock en infernalisk agenda av transhumanism och även massmord, något jag tänkte ägna återstoden av utrymmet här att förklara.
Egentligen började det inte med ”funktionsvariation” utan det är bara den språkliga pusselbiten i en längre transhumanistisk agenda. En annan pusselbit återfinner vi i den analytiska filosofin där inte minst Germund Hesslow hade en tongivande roll i den svenska debatten på 90-talet. Hesslow skriver bland annat att den medicinska vetenskapen anlänt till den punkt där den måste förkasta dikotomin frisk/sjuk till förmån för just variationer. Som brukligt när det kommer till analytisk filosofi låter Hesslow ett banalt exempel från vardagen sammanfatta resonemanget, denna gång genom en besviken verkstadsbesökare som inte tillåts uppgradera sin bil utifrån dikotomin frisk/sjuk. Artikeln går igenom och avfärdar en rad invändningar mot att förkasta sjukdomsbegreppet, vad den däremot inte bemöter är det orimliga i att jämställa en människa med en bil.
Mot denna bakgrund är det tydligt att begreppet ”funktionsvariation” inte uppkommit ur tomma intet och att det möjliggör transhumanism: innan det går att ”uppgradera” människan måste först normalitetsbegreppet skrotas (detta är i förbifarten ett utmärkt exempel på hur analytiska filosofer arbetar för samma agenda som den postmoderna vänstern, trots att de säger sig stå emot varandra). Något varken Hesslow, eller någon annan av de analytiska filosofer som arbetat i samma riktning, kunnat föreställa sig är dock hur förkastandet av sjukdomsbegreppet inte bara möjliggör transhumanism utan också massmord. Men egentligen följer det helt logiskt: genom att ersätta den hierarkiska dikotomin frisk/sjuk med det horisontella begreppet ”funktionsvariation” avskaffar man också den moral som är kopplad till sjukdomar. Det blir således inte bara okej att vara sjuk eller handikappad utan också att göra folk sjuka och handikappade. Notera hur avskaffandet av sexualmoralen utgör ett första steg i denna utveckling: idag är det inte bara okej att vara perverterad utan det är också okej att pervertera människor genom porr dylikt. Och varför inte när människorna inte längre har ett språk och en moral som låter dom förstå att dom är sjuka eller perverterade?
Ur detta perspektiv är det mer än olustigt att våra myndigheter, regioner och kommuner arbetar febrilt med att ”tillgänglighetsanpassa” deras rapportproduktion för blinda och döva. Detta är återigen dubbelt: det som vid första anblick ser ut som en välgärning är snarare ett steg mot ökad digitalisering, AI och transhumanism. Samtidigt anar man att den egentliga orsaken varken är vänsterns förmenta välvilja eller den analytiska filosofins transhumanism utan just förberedelse till massmord. Handikappade har nämligen funnits i alla tider, samtidigt har det just idag blivit väldigt bråttom med handikappsanpassning av myndighetsinformation; ett gigantiskt företag som får sin väldigt rationella förklaring om man förväntar sig att samhället ska förvandlas till en sjukstuga.
Tyvärr är detta mer än spetsfundiga funderingar från min sida utan det är precis detta som blir konsekvensen av vaccinpassen och massvaccineringen (som nu är inne på fjärde sprutan i Sverige). De biverkningar som för de flesta (men långt ifrån alla) idag är begränsade till feber och ont i armen kan i en framtid utan sjukdomsbegrepp enkelt skruvas upp till blindhet, amputation och cancer; allting är ändå bara variationer på en normalitet som inte längre existerar. ”Vad fick du för biverkningar?” – har varit en vanlig fråga i fikarummen under vaccinationsprogrammet – ”Det var ena ögat som rök den här gången; spännande att testa på enögdhet, jag ser redan fram emot att prova ut proteserna” – blir svaret i en inte alltför avlägsen framtid där människan inte längre har ett språk för att skilja det sjuka från det friska, och där den vansinnigt utopiska transhumanismen tvingats ge vika och övergått i det mycket mer realistiska massmordet.
Martin Hedlund, filosofie doktor i Kulturgeografi
Om skribenten: Gästskribent
