SVTs morgonprogram gästades häromdagen av Erik Halkjaer, ordförande för Reportrar utan gränser. Värdar var Jan Helins ständiga följeslagare Karin Magnusson och hennes manlige sidekick. I år har 49 journalister mördats och 389 fängslats runtom i världen, får vi veta.
Jaha? Folk mördas och torteras runtom i världen precis hela tiden. Varför förväntas vi tycka att det är så ovanligt gräsligt när just några få journalister drabbas?
Som med judarna i Malmö.
Det är rätt vämjeligt när regim-journalister firar sin egen förträfflighet, att se de där yrkeslögnarna gråta krokodiltårar över att de har ”kollegor” som mördas i Burma eller Saudi-Arabien. Jag sätter det inom citationstecken eftersom de journalister som råkar illa ut i öppet auktoritära regimer per definition är dissidenter, etablissemangsjournalister i Sverige är tvärtom som regel regimens kommissarier.
Att Joakim Lamotte höll på att lynchas förra veckan och fick sin utrustning stulen framför ögonen på polisen som inget gjorde är knappast något som bekymrar dem. Det tycker många ”kollegor” tvärtom är rätt åt honom, svikaren, och sannolikt inget Belinda lär ta upp i Opinion Live. Dissidenter finns i Kina och Eritrea. Inte här.
Det är tyvärr omöjligt att inte förakta journalistkåren i stort. Många som söker sig dit gör det uppenbarligen för att få en licens att mobba inte minst regimkritiker. Samtidigt som de själva, som valt offentligheten, är så ömhudade att de i alla lägen går ut och grinar över att de utsätts för ”hat och hot” när de får ett argt e-mail.
Nej, det finns verkligen inga gränser i den kåren; för hyckleriet och ynkedomen.
Jonas De Geer
Om skribenten: Gästskribent
