Idag, söndagen den 1:a september, är det exakt 80 år sedan Andra världskriget startade med det tyska anfallet mot polska Westerplatte nära Danzig. Denna artikel skulle kunna ha handlat om krigets många händelser och skeden. Istället kommer den att handla om nyanser, om att klargöra viktiga detaljer som påverkar vår moraliska syn på kriget.

Andra världskriget är på många sätt det vänsterliberala samhällets skapelsemyt, dess genesis. Krigsslutet 1945 fungerade på många sätt som ett år 0 då man kunde lägga det gamla bakom sig och endast blicka framåt, ett sorts förstadium till ”historiens slut”. För liberalen är post-1945 det tyngsta beviset för att allt liberalt framåtskridande egentligen är en naturlig och självklar utveckling av tabula rasa-människans samhälle. Det finns ett tydligt ”före och efter” 1945, där individer som på något sätt kan associeras med, eller ens påminna om, den nemesis som egalitära krafter besegrade, demoniseras och betraktas som en belastande rest av det som vi ”bara vet” var fel. Jag vill minnas någon som beskrev Andra världskriget som ”en händelse som blir mer och mer betydelsefull ju längre bort ifrån den vi kommer.”. För dagens etablissemang är det inte minst så. Ju längre den fascistiska kroppen legat begravd, ju viktigare blir det att påpeka att den lever.

För att visualisera en mer nyanserad bild av världskriget måste man förstå de som har skrivit historien. Den vänsterliberala eliten i västvärlden är på alla sätt frånkopplad från både naturen och verkligen. Den moderna historieskrivningen har därför en stark tendens att göra det naturliga ideologiskt. I naturen förankrade könsroller blir sexism. I naturen förankrade relationer mellan grupper blir främlingsfientlighet. En syn på människosläktet som en naturligt diversifierad art, med mycket inneboende mångfald, stämplas som rasism och en vilja att vara ond mot andra. Igenom samma lins ser vänsterliberalen Andra världskriget.

Konflikten som startade för 80 år sedan bröt inte ut på de grunder som många fått lära sig. De västallierade gick inte in i kriget för att ”rädda judarna”, ej heller av demokratiskäl som dagens neokonservativa vill göra gällande. Andra världskriget handlade primärt om två saker:

1. Hitlers vilja att expandera österut och krossa ärkefienden Sovjet.

2. Britter och fransmäns rädsla för ett alltför mäktigt Tyskland.

I allt detta fanns givetvis ideologiska undertoner men i slutändan handlade kriget på västfronten om ett maktspel mellan stormakter. Krigsutbrottet hade, i motsats till vad många av dagens historiker vill göra gällande, flera bidragande frontfigurer, varav Hitler utgjorde en av flera. Tredje riket förde förvisso en aggressiv och expansionistisk utrikespolitik som man idag skulle kalla imperialistisk. Likväl var det ett sätt för Tyskland att jämna ut styrkeförhållandena mot Storbritannien och Frankrike som tillsammans regerade halva världen. Två fel gör inte ett rätt. Men britterna hade inte nödvändigtvis behövt utlova polackerna sitt stöd, då det visste vad det innebar. Dock ville man försvara sin maktställning. Den liberala linsen gör det emellertid svårt för dagens människor att föreställa sig renodlade geopolitiska konflikter som inte i första hand bygger på ideologi. En oförståelse för människans väsen förhindrar nämligen insikten att konflikter om revir är en evig del av oss.

Kriget bröt ut, förlusterna ökade och på något sätt behövde kriget rättfärdigas. Precis som med andra krig ändrades krigsorsakerna allt eftersom striderna fortskred. Ren geopolitik mobiliserar sällan massorna. Istället började kriget handla om ”demokrati, frihet och” med tiden ”om att rädda judarna.”. Precis som med det Amerikanska inbördeskriget är det segrarens krigstida bild som etsat sig fast i massans medvetande. 

Vi kan nog alla vara överens om att Andra världskriget var förödande, både för sin samtid och för oss som lever idag. Förutom alla dödsoffer innebar kriget slutet för Europa som en samling geopolitiska enheter. Istället blev vi spelbrädet mellan USA och Sovjet, något vi fortfarande upplever. Ännu värre är det politiska och kulturella förfall som uppstått i krigets kölvatten som inneburit att all form av traditionalism har reducerats till förkrigstidens barbari, vilket i sin tur banat vägen för både massinvandring och allmän degenerering.

Trots att konflikten blir alltmer avlägset är en alternativ syn på kriget bland det mest tabulagda som finns. Antagligen just för att det är vänsterliberalernas skapelsemyt, det ultimata beviset för deras egen godhet och vår påstådda ondskefullhet. En mer balanserad och nyanserad bild skulle skaka om dagens moraliska fundament, alldeles oavsett om nyanseringen innebar en okritisk hyllning till nationalsocialismen eller bara en avskalad beskrivning som inte är fullständigt marinerad i ideologi.

Utöver denna längre utläggning vill jag bjuda på några tankenötter kring Andra världskriget:  

• Om kriget handlade om medmänsklighet. Varför kunde inte de västallierade lika gärna ha allierat sig med Tyskland istället, mot Sovjetunionen? 1939 hade kommunisterna slaktat sin egen befolkning i närmare 20 år. I Tyskland hade inte något storskaligt dödande förekommit vid den tidpunkten. Sovjet förde också en aggressiv utrikespolitik som dock inte fick i närheten av samma gensvar. 

• Utan att på något sätt förminska de brott som begicks i Tredje riket kan vi konstatera att dess fiender knappast var några änglar. De grövsta övergreppen ägde rum i öst (massavrättningar, massvåldtäkter, dramatiska folkomflyttningar m.m) men även de västallierade bör klandras för exempelvis överdrivet omfattande bombräder etc. De västallierade delade dessutom en del drag med Tyskland, exempelvis internering av minoriteter som man ansåg vara subversiva (ex: interneringen av USA:s japaner). Ett annat drag var interventioner i stater som förhöll sig neutrala (ex. Island 1940, Iran 1941). Dessutom planerade britterna anfall på Skandinavien, vilket var huvudorsaken till operation Weserübung.  

• Jag ser knappast mig själv som någon förintelserevisionist. Det står tämligen klart att axelmakterna begick många grymheter mot både judar, romer och östeuropéer i allmänhet. Däremot bör man inte vara helt okritisk till det man läst och hört om förföljelserna. Exempelvis är det anmärkningsvärt att det bara tycktes vara i den Sovjetockuperade zonen som förintelselägren förekom, samtidigt som inga sådana förekom i väst. Det kan givetvis ha varit en tillfällighet, särskilt med tanke på att beståndet av judar var som störst i Östeuropa. Å andra sidan var Stalin Hitlers dödsfiende. Att kommunisterna skulle ha varit helt ärliga i sin skildring av historien är mycket osannolikt.

Gästskribenten driver bloggen The Swedish Paleocon, och går också att följa på Twitter. Ett av bloggens syften är att förmedla Pat Buchanans budskap till en svensk publik.