Nemesis gör sig påmind redan i Roms begynnelse. Stadens grundare, tvillingbröderna, Romulus och Remus mor var en jungfruprästinna (betoning på JUNGFRU) som genom en liaison amoureuse blivit gravid. Du hade ett jobb! Kan man ju då änka men, enligt henne själv, blev hon våldtagen av krigsguden Mars och dessutom så var det inte av eget val hon som jungfruprästinna satts att vakta den eviga elden, utan hon hade tvingats till detta av sin farbror Amulius som strax innan också störtat hennes far, kung Numitor, från tronen i staden Alba Longa. Med förhoppning om att hon INTE skulle gå och avla arvingar med anspråk på spiran spärrade alltså usurpatorn in henne i klostret, det gick ju nu som det gick med det. Sedan följer att gossarna skickades iväg för att dränkas men att männen som var satta till att göra detta inte iddes utan istället lade dem i en korg i vassen. Snart kom där en varginna (eller enligt andra tolkningar en hora, lupa var nämligen också en term för just det) och räddade deras liv genom att ge dem di. Sen hittades dem av en jordbrukare och växte upp till att återinsätta sin morfar på tronen och sen, på varsin kulle vid Tiberns strand, grunda staden Rom. Redan från starten skar det sig mellan bröderna, precis som det gjort en generation tidigare, och Romulus hade ihjäl Remus strax efter att denne saxat lite fräckt över hans, inte särskilt höga, befästningsverk (”Så ska den som hoppar över mitt befästningsverk förgås”). Sedan följde våldtäkten av Sabinskorna och en serie plundringståg. Det var alltså denna hemska historia som låg bakom den stolta stadens grundande, på vilka grunder kunde då Rom kalla sig en legitim stat? Var detta den ursprungliga orsaken till det senare Roms fall? Var det Nemesis verk?
”In the first place we must recognize that the white races are but harvesting the fruits of what they have sown. If their hegemony is presently reducing itself to a myth, if forces are taking shape in the spaces they have already colonized, forces which now turn against them, one sees in all this nothing more than the effect of a species of historical Nemesis”
I kapitel 11, The Twilight of the Orient, i boken Recognitions tar Julius Evola upp detta med Nemesis. Om västerlandet en gång har haft en andlig fördel gentemot världen, kunnat presentera en djupare insikt om alltet, varit väktare av en tradition, så var så inte fallet under vår mer expansiva period, då vi tog språnget mot att bli hela jordens härskare. Instiftandet av den västerländska hegemonin bar inte på någon annan giltig idé än det att än att det behövdes pengar, och rätten till att roffa åt sig så mycket som möjligt av detta kom sig av vår överlägsenhet i kraft av att vara vita. Framgången och styrkan bekräftade Guds tysta medgivande. Alla form av andliga ansatser överskuggades snart av rovgirighet, kanske bäst illustrerad genom conquistadorernas härjningar i Amerika. Här bör man tillägga att de amerikanska civilisationerna inte var några andligt högtstående utopier utan bestod av brutala översittare och en döende panteon, de hade gått lika hårt fram som spanjorerna själva, och conquistadorerna kan väl kanske ses som deras Nemesis.
När så kolonierna var vunna och Europas position var säkrad övergick man från den mest uppenbara rövarverksamheten till ”frihandel” och inrättandet av multinationella företag, men hela tiden låg vapenmakten och förtrycket i bakgrunden. Sitt eventuellt dåliga samvete över hur man behandlade de gula, bruna och svarta raserna stillade man genom den progressiva tanken att man trots allt civiliserade dessa människor. Väst kom med tiden att fasa inför vad kolonialismen ställt till med runtomkring i världen, men istället för att dra sig tillbaka (då man redan var så intrasslad i kapitalismens nät) valde man att råda bot genom att ”lyfta upp” den övriga delen av jordens befolkning, det vill säga pracka på dem vår teknik och våra (icke)värderingar. De, och vi, skulle uppnå lycka genom att bli som oss. Detta ledde till att dessa folk smittades med samma fåfänga behov av materiell bekvämlighet som vi lider av, med påföljande symptom som andlig utarmning, alienation och existentiell kris. På heliga öar såsom Bali, där folket levde efter uråldriga traditioner och vördnad inför gudarna har man idag jeans, tuggummi och ökande sekularisering. Mönstret är detsamma över hela jorden. Men tekniken vi har exporterat har inte bara lett till dekadens utan har också anammats som ett vapen vänt emot oss, här i Nemesis. Snart har Kina sprungit om hela den vita världen både ekonomiskt och teknologiskt. Kina upplever en pånyttfödelse, inom modernismens snäva ram, medan vi backar och förfaller allt mer ner i förtvivlan och nihilism, inte längre finns det någon bärande västerländsk idé. Också på det andliga planet möts vi av en motreaktion, i och med en radikaliserad Islamism. Den muslimska världen avskyr oss, till viss del med rätta, och ingenting har vi än så länge att sätta emot. Det är resultatet av att försaka måtta och balans, för att vi vänt den kärnpunkten i europeisk (såväl som orientalisk) vishetslära ryggen. Geijer, som byggde sin historiesyn på detta jämviktsläges vara och inte vara har om detta skrivit ”Också nalkas aldrig en sådan förändring, utan att de liksom genom ett hemligt inflytande förlora koncepterna, mista sansningen, och i någon stor dårskap och orimlighet själva merendeles förstöra sitt välde.” Man kommer att tänka på frau Merkel eller Löfven. Geijers tankekomplex har Hegel att tacka för åtskilligt (liksom Marx inte bara hämtat från Hegel utan även från Geijer) men skiljer sig därvid att för Geijer så sammanblandas ej tes och antites i en deterministisk syntes utan de står alltjämt i ständig motsättning, med den reservationen att de kan, och bör, modereras, bringas i jämvikt med varandra. Alla försök att driva historien ”framåt” med tvång, att upplösa banden mellan folk och ”sammanblanda” hela världen till en enda stor, själsligen död, monokultur kommer innebära att man tillkallar en vredgad Nemesis som ställer saker och ting till rätta igen. Däri ligger den historiska nödvändigheten, som innan man har nått till det sena stadiet är förmögen att stoppa genom en religiöst-etisk balans i världen, ingen orättfärdig maktutövning och vild profithunger,
”Akten, dödlige, rättvisan – och förakten ej gudarna!”
Det är inte underligt då om man frågar sig ifall detta är vad som drabbar den vita rasen, man ska så klart se detta bortom vänsterns ”haha där fick ni!”-retorik, och enligt ett österländskt synsätt är detta helt naturligt (och därmed sagt också helt naturligt för tidigare europiska lärde, från Sokrates och framåt). Karma verkar inte bara universellt och utan också inom släktled (enligt denna förklaring förklarar detta snarare en genetik varför du ser ut som du gör och gör som det gör och kanske är Dna ett karmatiskt verktyg) ända från våra undermänskliga stadier för årmiljoner sedan fram tills idag. Detta gäller ju
säkerligen också hela raser. Jag ska dock avhålla mig från allt för mycket analyser ur ett buddistiskt perspektiv, då jag saknar tillräckliga kunskaper. Värt att notera är i alla fall att biologen Julian Huxley kom fram till samma slutsats, för honom var biologi lika med karma.
Historien kräver rättfärdighet, det är naturbundet.
”Intet i själva saken falskt och dubbelt förhållande gives och fortfar, vars fördärvliga verkningar genom någon personlig skicklighet kan upphävas. Det kommer av den stora sakernas ärlighet, som är äldre än människan och är naturens egen. Därför hämnar sig allt i historien.” Ord som dessa är raka motsatsen till den moderna nihilistens med sin ”gör som du behagar” syn på världen, dem står också långt ifrån dagens kristnas lära om att allt är förlåtet och inga straff finns, ”Hos Gud må den olycklige, som bär på förfädernas skulder, hoppas barmhärtighet. Historien känner ingen.” Det är tredje kapitlet i predikaren; denna tillsynes skoningslösa makt vars rättskipning vi aldrig riktigt kan begripa, det enda vi egentligen kan göra är att be om nåd. För den som tydligt kan se det moras vi befinner oss i, kan känna dess stank, är det i någon mån bara att inse att detta är sakernas tillstånd men därmed inte bara lägga sig ner och dö, man bör se det som att stor uppgift ligger framför en, att korrigera begångna misstag och leda västvärlden tillbaka till den upplysta vägen. Geijer menade att man bör se Nemesis som en chans till rening, så fort man har upphöjt sig till den nivå där man kan uppfatta världen, inte som ett blint meningslöst spel utan som någonting meningsfullt. Man ska återigen öppna sig för gudarnas vägledning, inte kämpa emot, det är bara förgäves. Anden, det innersta väsendet, är det enda som är oföränderligt och inte krossas under historiens hjul, som däremot allt världsligt är dömt att göra.
”Det goda, prövat i striden , uppträder allt mer i sin rätta natur. Det onda, allt mer upptäckt i sina förklädningar, måste ock alltmer framträda i sin egentliga art och verksamhet. – Den neutrala linjen, på vilken var och en i början befann sig, blir allt smalare – uppfordran att taga ett beslut allt strängare, allt allvarsammare. – Sådan är årens lära för släktet som för den enskilde.”
Individens historia är också släktets historia och individens underkastelse inför försynen är också släktets resning. Genom vårt folks historia, rätt och fel, ser vi hur vi ska handla. Avslutningsvis vill jag tillägga att Geijer överhuvudtaget är väl värd att stifta bekantskap med och om man finner temat i denna text intressant bör man först av allt vända sig till Sven Stolpes bok om Geijer, som jag är stort tack skyldig!
Fler texter av Nicholas Lindén kan även läsas på bloggen Raschan.
Om skribenten: Gästskribent
