Förutom boxning och brottning, och nu också MMA, förknippar man i regel kampsport med dom olika östasiatiska skolorna ,såsom judo och jujutsu, men det finns också flera europeiska traditioner inom stridskonsterna som till exempel savate, Schweizisk brottning (Schwingen) och Canne de combat, som är en teknik där man använder sig av käppar som vapen. Det finns också en halvt bortglömd brittisk skola som bygger på alla ovan nämnda grenar och alltså därmed är en föregångare till MMA och andra hybridstilar, Bartitsu.
Bartitsun utvecklades i slutet av artonhundratalet av ingenjören Edward William Barton-Wright (Bartitsu är ett teleskopord sammansatt av Barton och jujutsu) som hade arbetat i Japan under tre år där han introducerats till jujutsu och tränat detta under mästaren Jigoro Kano. Vid återvändandet till England lade han ingenjörskarriären åt sidan och öppnade en egen jujutsuklubb. År 1899 publicerade han i tidskriften Pearson’s en artikel betitlad ”An New Art of Self Defence” med den hoppingivande undertiteln ”How a Man may Defend Himself against every Form of Attack”, där han för första gången presenterar bartitsu. Okänsligt och chauvinistiskt nog så inleder han artikeln med att poängtera att västerlandets kampsporter står sig slätt i en batalj mot en utlänning då vi dras med en föreställning om heder. En britt eller amerikan finner det ärofullast att dela ut knytnävsslag tills den ene eller andre kombattanten är nere, och så är det bra med det. Att slå på den som ligger gör man inte. En utlänning däremot, hävdar Barton, drar sig inte det minsta för att använda vilket vapen som än råkar finnas tillhands, hans mål är nämligen inte ära, utan vinst, må det sen vara med hjälp av en stol, flaska eller kniv. Det är eventualiteter som dessa en gentleman måste vara beredd på. Till min egen stora glädje utlovar Barton dessutom att denna sport kan vilken otränad slöfock som helst lära sig, och till och med bemästra till den grad att varje överfall snabbt kan vändas till seger med hjälp av en överrock, promenadkäpp eller ett paraply, och en hälsosam dos vidsynthet rörande pragmatisk tillämpning av att strypa och bryta armen (om nödvändigt) av sin fiende då denne ligger. Värt att notera är att London vid denna tid var en nästan lika osäker stad som den är idag. På gatorna härjade kriminella gäng och överfall var vanligt. Barton själv finslipade sina tekniker genom att uppsöka konfrontationer med diverse bös i mörka gränder och ge dom några ordentliga rapp med käppen över känsliga kroppsdelar. Något dom säkerligen inte hade räknat med då dom först såg den välklädde hedersmannen.
Bartons dojo fick nu istället bli ”the Bartitsu Club” och han bjöd in flera framstående fighters från Japan och kontinenten, såsom Yukio Tani och Pierre Vigny, en fransk utövare av savate och la canne som också utvecklat sin egen stil. Klubben (som dessutom erbjöd en relaxavdelning med elektroterapi) organiserades som en klassisk viktorianskt sports club med inträdeskommittéer och höga avgifter och blev snabbt populär bland välbärgade Londonbor som tröttnat på buset. Bartitsun gjorde dessutom sitt inträde på den världslitterära scenen genom Arthur Conan Doyles förtjänst, som i en novell låter Sherlock Holmes utöva lite ”Baritsu” (sic!) och Barton fick till och med visa upp sina färdigheter inför prinsen av Wales, därmed nådde sporten också det allmänna medvetandet.
Populariteten höll dock inte i sig särskilt länge och efter en misslyckad uppvisningsturné och interna gräl lades klubben ner. Bartitsun trängdes snart undan av dom rent asiatiska skolorna och under Bartons livstid uppstod det aldrig någon ny klubb. På sant västerländskt entreprenörsmanér dog Edward William Barton-Wright utfattig vid nittio års ålder.
Från 1960-talet och framåt har baritsu dock återigen börjat utövas och det finns flera klubbar i England, det finns ett Baristu Society och en rad handböcker har getts ut, bland annat ”The Baristu Compendium” (2005).I dessa ofärdstider är det inte alls oklokt att lära sig självförsvar och för den som kanske tycker att dom östasiatiska kampsporterna är för ceremoniella och invecklade kan det vara en god idé att öva lite hemma efter Bartons pedagogiska artiklar eller varför inte starta en egen klubb (i viktoriansk stil!) tillsammans med ett gäng kamrater? Sådana initiativ är mycket lovvärda.
Länk: The New Art of Self-Defence av E.W. Barton-Wright
Nicholas Lindén
Om skribenten: Gästskribent
