Det finns en motvilja inom högern att tillämpa vänsterns metoder, och i regel är ju det sunt då vänsterns metoder ofta saknar all form av heder och empati. Men det finns en metod som en gång i tiden var den ursprungliga socialismens allra kraftfullaste vapen, som också i våra led, om rätt strategier tillämpas, skulle kunna lägga makten i våra händer (ge oss makten tillbaka) och åsamka fienden stor skada, det jag talar om är strejken, och då med fördel den vilda strejken.
Strejkens historia är i mångt och mycket en studie i förluster, det ska man vara medveten om, för hade den varit lyckad hade ju nu arbetarrörelsens, en gång uppsatta mål om ett klasslöst samhälle , varit realiserade vid det här laget, men i stället är det tvärtom, arbetarklassen är mer nedtryckt, omedveten och fördummad än på länge, kanske någonsin. Globalismens framfart verkar nästan ostoppbar, den gemene kapitalisten är inte bara den klassiska girigbuken i dessa dagar utan han är också korkad, tom på bildning, han lever endast för nästa avdragsgilla gasolgrill och arbetaren är inte mycket bättre, han ser upp till dessa spöklika parvenyer vars enda egentliga förtjänst är att all historiens klassiska krösusar i jämförelse verkar hyvens. Skillnaden mellan det stora flertalet arbetare och deras ägare är i dag endast en fråga om konsumtionsvolymer, dom har samma ”drömmar” men den ene har lättare att nå dit än den andre. Men detta är inte ett slag för klasskrig i någon traditionell bemärkelse och som tur är finns det både medvetna arbetare såväl som kapitalister. Vi skulle i dessa tider inte använda oss av strejken som ett medel för att ta pengar från privata aktörer, om dom är med oss, att fördela. Vi är inte angelägna om att upprätta en kommun, vi är angelägna om att bevara en nation. Nationen består av alla klasser och skrån. Det rör sig alltså om stridsåtgärder för hela folkets väl, eller rättare sagt överlevnad. Den politiska strejken, motsats till den lönecentrerade, är ett alternativ som det talas sällan om,gissningsvis för att man vill ha det så, företräde ges istället till dom av LO sanktionerade och godkända kamperna. Faktum är dock att den politiska strejken är på väg tillbaka, jag tänker närmast på en metod som IRA använde sig av, och i viss mån vann framgång med (propagandamässigt), hungerstrejken,, nyligen hotade invånare i Paris med denna taktik om ingenting görs åt dom migranter som ockuperar stadens gator. Det skulle kunna leda till att pressen tvingas belysa problemet, även om boulevarderna säkerligen kommer vara öppna för papperslösa att urinera på ännu ett tag framöver.
Och det är ju mest det hungerstrejken är till för, uppmärksamhet. Ett förtvivlat rop. Men det slår inte emot makten, det är inte en krigshandling.
Vi alla känner väl oss små gentemot den nya klassens härjningar, ockupationen vi lever i, men märk väl att allt dom gör emot oss, alla gemenheter är utav rädsla, det är utav rädsla dom vill att vi ska känna oss maktlösa. Hur många är dom, hur många är inte vi? Gentemot dom såväl som ”dom andra”, det vill säga flyktingarna, har vi den oerhörda fördelen att det är vi som producerar värde, vi står för alla intäkter, det vi som bär byxorna i den här, något dysfunktionella, familjen. Betänk det.
Alltså har vi en oerhörd makt, det gäller bara att nyttja den. Svensson är redan trött, i lunchrummen talas det nu öppet om förtrycket, om idiotin, om våldtäkterna. Dock är det långt kvar tills han tar till vapen emot överheten (vilket tids nog kan ske det också) men vilda, utomfackliga, strejker, det är ett verktyg som finns inom räckhåll. Utomfacklig! Det är värt att understryka, att organisera sig genom LO och dylikt är utsiktslöst (om man inte har som mål att sabotera dessa rörelser inifrån) då dom, uppenbarligen, står på fiendens sida, eller utsugarnas som dom själva en gång uttryckte det.
Det som redan nu ventileras kollegor emellan måste nu alltså uppnå medvetenhet, få en riktning. Vår oro är en god grund för gemenskap. Minns att arbetarrörelsen en gång började på just det sättet, viskningar mellan maskinerna. Allt skedde i lönndom, med hjärtat i halsgropen. Från en man till en annan till en folkrörelse. Dessa stridbara gemenskaper kan uppstå överallt, i skolan (studentuppror), i fotbollslaget (gör som danskarna gjorde häromsistens men med ädlare mål i sikte), i kyrkan (Sundsvallsstrejken, Sveriges första, 1879 leddes av frikyrkliga och nykterister).
Möjligheterna är många och endast viriliteten sätter gränserna. Lite kortfattat skulle det kunna handla om konventionella arbetsplatsstrejker, blockader (emot anställning av flyktingar), punktaktioner, bojkotter, skattesmitning, inbördes hjälp. Jag ska längre fram utveckla mina tankar kring detta och presentera några historiska exempel samt en ytlig genomgång av metoder, lagar, risker och möjligheter. Vi har (snart) ingenting att förlora, en nation att vinna (tillbaka).
Nicholas Lindén
Om skribenten: Gästskribent
