Det är sällan en bra start att börja ett inlägg med en brasklapp, men det som följer nedan är, och bör betraktas som sådant, en tankemodell, och knappast att bedöma som benhård vetenskap. Med det sagt, så är ambitionen att se om det går att uttyda ett mönster, åtminstone på en abstrakt nivå, i revolutionen som fenomen, genom att undersöka beröringspunkter mellan tre olika välkända omvälvningar som utspelat sig i det moderna Europa. Utgångspunkten för hypotesen är att revolutioner kan delas in i fem olika faser eller tillstånd, och idén är inspirerad av bl.a. Spengler och hans cykliska historiesyn.

Jag gör inga jämförelser eller drar några paralleller utifrån sådant som tidsperiod, omfattning, eller begångna atrociteter; enbart utifrån de punkter som listas nedan underrubrikerna och som ringar in de olika fasernas centrala delar. ”Revolution” stipuleras i sammanhanget som genomgripande försök att politiskt omdana samhället. Alltså utesluts sådant som sociala, teknologiska och industriella revolutioner. De historiska skeenden som jämförs är Franska revolutionen, Ryska revolutionen och Kulturmarxistiska revolutionen. Den sistnämnda syftar till att beskriva den process som ligger till grund för rådande politiska tillstånd och imperativ i Väst.

1. Bakgrund och inledning

* En gemensam fiende utkristalliseras

* Nuvarande statstillstånds defekter fördjupas och kopplas till den gemensamma fienden.

* Stark tro på förändring och idéer som betonar framtid och nyskapande

Franska Revolutionen:

1700-talet går mot sin ände och i kungariket Frankrike är statskassan närmast tom efter dyra krig på andra sidan Atlanten. Matbristen i landet är påtaglig och folket lider svåra kval under svält och fattigdom. Skattehöjningar är att vänta för det redan svårt utsatta tredje ståndet, bönder och ofrälse, medan adeln och prästerskapet fortfarande är befriade från beskattning. Borgarklassen som är starkt influerad av upplysningsidealen och filosofer som Voltaire och Rousseau kräver en förändrad skattefördelning och ökade rättigheter åt folket. 1788 drabbas Frankrike av missväxt och livsmedelspriserna stiger kraftigt, reallönerna sjunker drastiskt och inom handeln och förlagsindustrin ökar arbetslösheten lavinartat. Föregående skördeår har dessutom varit mycket skralt och senaste vintern hård. Förtroende för det åldersstigna feodalsamhället krackelerar och en övertygelse växer om att systemet måste reformeras. 1789 bildar tredje ståndet på eget initiativ, och mot kungens önskan, Nationalförsamlingen med avsikt att reformera skattepolitiken och stifta en ny grundlag. Flera ur första och andra ståndet ansluter strax därpå. Under sommaren sker våldsamma uppror i Paris och bl.a. inträffar stormningen av Bastiljen.

Ryska revolutionen:

Medan industrialismen blomstrar i Europa under 1800-talet är Ryssland fortfarande ett fattigt outvecklat jordbruksland, styrt enväldigt av tsaren, med en befolkning som saknar politiska rättigheter, så väl som utbildning. En urbanisering börjar dock ta fart vid sekelskiftet och många lämnar landsbygden för att flytta in till städerna och jobba inom industrin. Arbetarna lever trångbott och arbetsförhållandena i fabrikerna är usla. Passen varar vanligtvis 11-12 timmar i sträck och många dör eller skadas p.g.a. bristande säkerhet. 1905 marscherar 200 000 människor i ett demonstrationståg mot Vinterpalatset för att kräva bättre arbetsvillkor och åtta timmars arbetsdag. Tsarens soldater besvarar den fredliga protesten med att öppna eld mot demonstranterna och många mister livet eller såras svårt. Som reaktion på den blodiga attacken går många arbetare ut i strejk och upprorsstämning infaller. Tillsammans med bönder och soldater bildar arbetarna detta år för första gången arbetarråd, så kallade sovjeter. 1905 års revolution slåss dock ner redan i december och ledarna för upproret fängslas. Först drygt tio år senare, efter att Ryssland dragits in i första världskriget, börjar upproren åter ta fart. På östfronten (väst ur ett ryskt perspektiv) lider ryska armén svåra förluster och missnöjet mot tsar Nikolaj II och hans familj kulminerar. Marx läror har lyckats sprida sig till Ryssland sedan 1880-talet och bland politiskt aktiva råder en bred övertygelse om att bortskaffandet av tsaren är en förutsättning för att den socialistiska revolutionen ska komma igång på allvar.

Kulturmarxistiska revolutionen:

I slutet av 1960-talet drar en ny våg av revolutionsanda över västvärlden. Flera kolonier börjar åberopa självständighet från sina europeiska övermakter och kolonialismen som system är på väg bort, samtidigt som Andra världskrigets ultranationalistiska attityder och imperialism figurerar bara några decennier bort. Algeriets frihetskrig och efterkommande självständighet från Frankrike får en symbolisk betydelse för Europa. USA:s misslyckade krigsinsatser i Vietnam möter massivt motstånd i väst och landets roll som moralisk stormakt darrar. På hemmaplan har kvinnans ingång i arbetslivet gjort kvinnorollen i hemmet allt mer outhärdlig, medan hon fortfarande bara är en bifigur i det offentliga rummet. Hos de allt mer globalt medvetna unga generationerna under 60- och 70-talet blir bilden allt klarare av att man lever under ett föråldrat system av orättvisor och förtryck. Ivriga att göra revolt mot det gamla samhället och bygga en ny framtid baserad i antirasism, internationell solidaritet och jämställdhet mellan könen, når Frankfurtskolans filosofier rekordhög popularitet med Herbert Marcuses teorier i förarsätet. Feminismen får förnyad energi och går in i en ny våg under 1960-talet, influerade av bl.a. Simone de Beauvoirs teorier kring strukturer och medvetenhet. Under våren 1968 lockar situationismen fram ett juvenilt försök till omvälvning då en studentrevolt utbryter i Paris, men slås ned efter bara några dagar. En nymarxistisk våg står för dörren, men inte främst baserad i materialism och klasskamp som i Ryssland under tidigt 1900-tal, utan snarare ur ett nyvunnet existentialistisk uppvaknande kring normers och språks roll i uppbärandet av hierarkier inom kulturen. Samspelet mellan identiteter så som kön, sexualitet och hudfärg får stor betydelse och de som utgör majoritet i samhällets maktkorridorer; vita, heterosexuella och män, är de som främst pekas ut som förtryckare och vars påstådda maktställning måste brytas ner innan en ny bättre värld kan se ljuset.

2. Etablering och radikalisering

* Revolutionen går från teori via praktik till reformation och slutligen systematik

* Efterhand revolutionen går från abstrakt till konkret minskar toleransen för oliktänkande

* Moderata röster ersätts efterhand av mer radikala

* Externa hot mot revolutionen blir en verklighet att förhålla sig till, och

* Motståndare och kontrarevolutionärer straffas och rensas ut av maktpolitiska och/eller preventiva skäl

* Reformer inleds i syfte att förändra samhället och permanenta revolutionens existens

Franska Revolutionen:

Efter att kungen tvingats underställa sig Nationalförsamlingen, som nu blivit Nationalkonventet, begränsas hans makt allt mer och monarkin faller definitivt 10 augusti 1792. I monarkins ställe utropas första Franska republiken, och 1793 färdigställer Nationalkonventet deklarationen för mänskliga rättigheter. Vilda diskussioner inleds om vilket öde kungen ska få. Bland de framstående förespråkarna för dödsstraff utan föregående rättegång står en viss Maximilien de Robespierre som med tiden ska bli allt mer maktfullkomlig. Tillsammans med sin politiska fraktion i Nationalkonventet, de vänsterradikala montagnarderna, inleder han ett samarbete med sansculotterna, dåtidens underklass, för att rensa ut de konkurrerande, mer moderat lagda, girondisterna, genom anklagelser om kontrarevolution och krav på massarrestering. Den 21 januari avrättas den franske kungen, Ludvig XVI, och några månader senare följer större delen av girondisterna samma öde. En särskild revolutionstribunal inrättas med syfte att döma framtida kontrarevolutionärer och ett välfärdsutskott tas i bruk för att hantera interna och externa säkerhetshot mot republiken. Dessa båda institutioner kommer ha en ledande roll i vad som på franska kommer att kallas la Terreur, terrorn. Giljotinen, vid tillfället kallad ”maskinen”, introducerad i upptakten av revolutionen 1792, blir verktyget och symbolen för den effektiva och skoningslösa utrotning av politiska motståndare som initieras av Robespierre och hans sympatisörer.

Ryska revolutionen:

Vi är framme vid 1917 och befinner oss tre år in i världskriget. Missnöjet fortsätter växa i Ryssland och omfattande strejker drabbar fabriker över hela huvudstaden Petrograd (St. Petersburg). Den 2 mars abdikerar tsar Nikolaj II och en provisorisk regering inrättas i hans ställe, ledd av furste Lvov. Åtgärden lyckas dock inte stävja de revolutionära stämningar och regeringens beslut att fortsätta kriget mot Centralmakterna ökar dessutom misstroendet. Lvov byts ut mot Kerenskij, men utan att opinionen vänds. Lenin återvänder från sin exil i Europa och i oktober störtar han tillsammans med bolsjevikerna den impopulära provisoriska regeringen. Nästan omgående inrättas Tjekan, en hemlig polis med uppdrag att rensa ut påstådda motståndare till den nyinrättade sovjetiska folkrepubliken, inklusive ”klassfiender”. Mellan 1918 och 1919 avrättas ca 1000 personer i månaden och 1920 befinner sig uppemot 70 000 i arbetsläger. Man inför också företagsråd på fabrikerna som ska ge arbetarna ökat inflytande över sina arbetsplatser. Bönderna ges tillåtelse att ta över adelsgodsen ute på landsbygden. Bolsjevikerna lyckas, under löften om stora eftergifter för Ryssland, förhandla fram fred med Centralmakterna och dra sig ur världskriget, men hamnar istället i ett blodigt inbördeskrig mot kontrarevolutionära motståndare. Miljontals människor mister livet de kommande åren, däribland tsaren och hans familj som avrättas i bolsjevikernas fångenskap. Efter några år kapitulerar den kontrarevolutionära Vita armén och Sovjetunionen, under Lenins styre, är definitivt ett faktum.

Kulturmarxistiska revolutionen:

I takt med att de som var unga på 60/70-talet växer upp skaffar de sig centrala roller inom politik, akademi och opinionsbildning. Under 1990-talet blir feminismen ett populärt politiskt mode, vilket ligger till grund för en rad juridiska reformer. Exempelvis uppkommer sexköpslagen och lagen om grov kvinnofridskränkning, samt fastslås det via lag att båda föräldrar måste ta ut minst 30 dagars föräldraledighet vardera. Under samma period genomgår feminismen en tredje våg. Den strukturalism de Beauvoirs existentialistiska feminism bygger på gallras ut, och istället väljer man en poststrukturalistisk hållning där sådant som en binär syn på kön förkastas.* Patriarkatet utökas från att handla om mäns systematiska förtryck av kvinnor, till att handla om ett mer omfattande förtryck av sexuella minoriteter och alternativa könsidentiteter. Under 1990-talet ändrar också migrationspolitiken form från arbetskraftsinriktad invandring till omfattande asylinvandring. Den gamla synen, att nya medborgare ska bli svenskar genom assimilering, byts ut mot en vision om att svenskar och invandrare ska integreras ömsesidigt. Mångkultur blir en ny målsättning och målas upp som en utopi av politiker och media. Teorier tar fart om strukturellt förtryck mot etniska minoriteter, liknande teorier om mannens förtryck av kvinnan, och som motgift lyfts utomeuropeisk kultur fram och romantiseras samtidigt som inhemsk kultur utmålas som grå och föråldrad. Efterhand når poststrukturalismen även in på detta område med angrepp mot bl.a. etnicitetsbegreppet (finns ”svenskar” i motsats till ”icke-svenskar”?). Normbrytande initiativ finansieras, hyllas och pådyvlas överallt, från styrelserum till förskola. Skeptiker som förespråkar en mer traditionell syn på kön och familjebildning, liksom på etnicitet och kultur, ignoreras eller i värsta fall demoniseras i det offentliga rummet. Privat förekommer utfrysning och sociala repressalier, i värsta fall våld, mot oliktänkande.

3. Krisen

* Revolutionen misslyckas att infria sina löften

* Interna hot uppstår p.g.a. politiska motsättningar mellan falanger inom revolutionen som vill röra sig åt olika håll

* Massan börjar bli allt mer skeptiska till den nya ordningen

Franska Revolutionen:

Revolutionen visar sig kostsam. Ekonomin går dåligt och priserna på varor stiger i rasande fart. Våren 1794 är nivåerna av spannmål så låga att samlade insatser inte ens räcker till att föda Paris. Löften om jämlikhet och bekämpad fattigdom har ännu inte infriats. Kritiken mot republiken växer och motsättningarna mellan de olika fraktionerna i Nationalkonventet hårdnar. Republiken är på väg att implodera och risken för revolt är påtaglig.

Ryska revolutionen:

Inbördeskriget är över och bolsjevikerna med Lenin i spetsen har absolut makt över den nya statsmakten samtidigt som det stora hotet, vita armén, är röjt ur vägen. Men kriget har lämnat Sovjet i ruiner och hungersnöd råder. Miljontals människor svälter ihjäl och de politiska åtgärder, som förstatligande av banker och företag, samt påtvingade revisioner av spannmål och ransonering, misslyckas med att lösa krisen. Motståndet växer överallt. I flera tvångsinlemmade delar av Sovjet sker misslyckade försök att bryta sig loss från den nya arbetarrepubliken och bli självständiga stater. I Kronstadt strax utanför Sankt Petersburg utbryter 1921 flera strejker i protest mot den repressionen som råder gentemot anarkister och andra mer frihetliga socialister. Regimen svarar med att sända en ansenlig militär styrka att slå ner upproret med våld. 18 000 människor mister livet och tusentals fängslas. På politisk nivå uppstår opposition inom kommunistpartiet då den av Trotskij ledda vänsteroppositionen motsätter sig den inriktning Stalin m.fl. för landet mot efter Lenins sjukdom och död.

Kulturmarxistiska revolutionen:

Efter decennier av massimmigration blir problemen med den massiva befolkningsökningen allt mer påtagliga; segregation och ghettofiering, arbetslöshet och bostadsbrist, kriminalitet och kulturkrockar. Välfärden går på knäna, poliskåren räcker inte till och otryggheten breder ut sig, liksom den organiserade brottsligheten. 2015 tar rekordmånga migranter sig till Europa och krisen fördjupas ytterligare. Missnöjet växer bland befolkningen och kontrarevolutionära politiker och partier vinner mark i parlamenten runt om i Europa. Feminismen förlorar popularitet och har allt svårare att vinna stöd utanför den övre medelklassen i Stockholms innerstad. Trots ett stort ideologiskt inflytande över politiken under långt tid tycks kvinnors psykiska ohälsa enbart förvärras, och många ute i samhället har svårt att förstå eller identifiera sig med den generella riktning rörelsen har tagit. Hårda kritiker beskyller feminismen för att inte vara annat än ett uttryck för misandri (manshat) snarare än strävan efter jämställdhet.

4. Skräckväldet

* Det interna motstånd som nu växt till hotfullt höga nivåer möts med brutalitet och kuvning. Tidigare allierade blir till fiender

* Revolutionens numera sköra existens skapar paranoia och nivån av tolerans sjunker till obefintlig

* Revolutionen har uteslutande eller helt tappat stöd bland befolkningen

* Slutligen inträder ett stadium där revolutionen bara kan hållas vid liv av tyranni och terror

Franska Revolutionen:

Robespierre, vilken nu valts in i välfärdsutskottet, använder sin nyvunna maktposition till att rensa bort all opposition och politiska hot omkring sig. Mellan 1793 och 1794 döms minst 16 000 i revolutionsdomstolen och avrättas under giljotinen anklagade för att vara kontrarevolutionära, varav flera är ledande medlemmar av både andra falanger och det egna inom Nationalkonventet. Minsta kritik mot förd politik uppfattas som fiendskap gentemot republiken vilket straffas med döden. Inte ens de mest populära politiker, så som den karismatiske Danton, ges någon amnesti.

Ryska revolutionen:

Vid 1922 är Lenin allt för sjuk för att styra och Stalin tar över i hans fotspår. Planekonomi införs med kollektivjordbruk och allt spannmål konfiskeras. Den hårdföre Stalin satsar på industriell tillväxt och rationalisering, vilket försörjs till stora delar av omfattande tvångsarbetare i Gulag och vid Vita havet. Fortfarande råder stor matbrist och svält i Sovjetunionen. Skepticismen mot republiken och i synnerhet Stalins ledning växer sig allt större och inom maktens korridorer börjar planer smidas på att avsätta honom. Den tilltänka ersättaren Kirov blir dock mördad och Stalin biter sig kvar. Efter kuppförsöket präglas hans styre allt mer av paranoia. Fiender inom och utom Sovjet tycks finnas överallt och massmord och internering i gulag blir vardag. Under 1930-talet och framåt sker massiva förföljelser och avrättningar av påstådda fiender till kommunismen, däribland många medlemmar inom det styrande kommunistpartiet. Trotskij som redan tidigt varit en motståndare till Stalin utesluts 1927 och mördas i sin exil 1940 av en sovjetisk agent.

Kulturmarxistiska revolutionen:

Internet blir ett revolutionerande verktyg under 2000-talet för att nå ut med kontroversiella åsikter och bilda opinion. Motståndet mot etablissemanget växer och journalister och politiker blir allt mer desperata att bryta utvecklingen. Massuthängningar av privatpersoner och obehagliga hembesök initieras av stora mediebolag i syfte att skrämma folk till tystnad. Offentliga personer riskerar att utsättas för misskreditering och förlorade arbetstillfällen om de inte tar avstånd från oppositionella ståndpunkter. Enskilda företag hotas med bojkott och dålig PR om de inte nekar brännmärkta kunder sina tjänster. Oro och kritik från utlandet avfärdas som propaganda, påhittade nyheter och angrepp på nationen. Falsk flagg-operationer, så som Pulse of Europe och #jagärhär, marknadsförs uppifrån som folkliga initiativ med avsikt att infiltrera och splittra opinionen.

5. Revolutionens död och arv

* Revolutionen tappar förtroende även bland inflytelserika skikten av samhället

* Revolutionen börjar på sina håll erkännas ha misslyckats

* En längtan efter något annat börjat ta form. Ofta tar det formen av nostalgi

* Samhället förändras efterhand och finner ett nytt normaltillstånd

Franska Revolutionen:

Genom en kupp arresteras och avrättas Robespierre. Trots att ett tillfälligt lugn följer råder fortfarande missnöje, matbrist och usel ekonomi i Frankrike. Revolutionen och införandet av republiken har inte medfört vad man hoppats på och revolutionslustan är obefintlig. 1799 tar Napoleon makten genom en statskupp och avslutar definitivt Franska revolutionen fem år senare genom att kröna sig till kejsare. Frankrike är åter ett envälde, men många av idealen lever vidare med Napoleon och in i modern tid.

Ryska revolutionen:

Med Stalins död 1953 dör också hans extrema styre. Sovjetunionen lever kvar flera decennier ytterligare, men redan under Brezjnevs ledning, elva år senare, inleds början på slutet för republiken i form av ekonomisk och politisk stagnation, samt stegrande korruption. I slutet av 1991 upplöses Sovjetunionen som statsbildning till följd av separatistiska viljor, politiska misslyckanden och framförallt ekonomiska bekymmer som varit mycket påtagliga sedan 1980-talet. Efter splittringen av Sovjet följer en lång och svår kamp för de forna öststaterna att hinna ikapp Västeuropa och bli moderna ekonomier, vilket det fortfarande syns spår av än idag.

Kulturmarxistiska revolutionen:

Sedan 70-talets glada dagar har vad som en gång var ett uttryck för en öppen och tämligen naiv revolutionslängtan bland de yngre generationerna, över tid ändrat karaktär till att utgöra ideal för en allt mindre och isolerad, men inflytelserik, krets av medelklassen, som medelst sitt åsiktsföreträde och sociala nätverk hoppas kunna styra samhället uppifrån. Och även om den som opponerar mot dessa människor och ideal fortfarande agerar i motvind finns det tydliga tecken på att förtroendet för 68-rörelsens idéer sinar allt mer. Stora folklager runt om i Europa blir mer och mer skeptiska till politiska normativ som länge inte ens varit möjliga att ifrågasätta. Rörelser och partier vars ideologiska svansföring är anti-etablissemang växer i popularitet överallt i Västerlandet, samtidigt som frön av konservatism börjar gro bland nytillkomna generationer.

*= Jag skriver detta som en notis då det inte har mycket att göra med artikelns helhet. Men kanske kan det hjälpa läsarens förståelse med ett förtydligande kring vissa krångliga begrepp. Existentialisten och feministen de Beauvoir skulle, utifrån sina teorier, beskriva strukturen man-kvinna problematisk på så vis att den innehåller en förförståelse för mannen som ideal för människan, medan kvinnan uppfattas först i egenskap av det andra könet ,”icke-mannen” eller ”avsaknaden av att vara man”. Först genom att göra individer medvetna om de normer (könsroller) som reducerar kvinnans roll i relation till mannen kan vi förändra strukturen. En poststrukturalist skulle gå ett steg längre och ifrågasätta de Beauvoirs problemformulering utifrån att den i sin tur kräver en förförståelse av kön som något binärt (man/kvinna).

Dagens gästkrönikör André Iskra Jönsson driver också bloggen occidentfaust.