Idag bjuder Motpol på en gästkrönika av lite annorlunda slag. Författaren och liberalen Johannes Nilsson erbjuder några perspektiv på Sverigedemokraterna, traditionalister och politiskt autonomi. Debatt uppmuntras. God ton förutsätts.

De som ställer sig till "höger" om sverigedemokraterna har ett par allvarliga problem att tampas med: de är fullständigt utfrysta från kulturlivet och den politiska debatten, är föremål för nästintill sanktionerad förföljelse från politiska motståndare, riskerar avsked från många arbetsplatser, uteslutning ur fackförbund och ostracering från sällskapslivet. Detta är lika obehagligt för de berörda som det är bedrövligt ur den rena yttrandefrihetens principiella synpunkt, inte minst som en fungerande demokrati kräver en fungerande yttrandefrihet.

Traditionalistens största problem, som tydliggjorts i och med Sverigedemokraternas valframgång, är emellertid metapolitiskt: för att vinna politisk makt, har Sverigedemokraterna tvingats anamma liberalismen. Mångkulturalismen kritiseras inte för att den hotar den
svenska folkstammen, eller ens i första hand den svenska kulturen, utan för att den utmanar liberala värden: mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, kvinnans ställning, den sexuella frigörelsen och så vidare. Det är möjligt att vänstern har rätt i att detta enbart är retorisk taktik. Den parlamentariska demokratin har dock en tendens att tvinga praktik ur retoriken valrörelsens löften måste i någon mån hållas, och detta gäller i synnerhet hatade uppstickare som Sverigedemokraterna. Deras politiska fiender, en månghövdad samling, letar ständigt bevis för att Sverigedemokraterna egentligen inte är de liberaler de utger sig för att vara, utan att de egentligen är de rasister, böghatare och kvinnoförtryckare etablissemangets Don Quixotar lärt sig fäktas med.

Denna kamp om liberala kärnvärden är naturligtvis förnuftig för alla inblandade parter: ett parti som alldeles för starkt betonade nationalism, moralism och traditionella värderingar skulle aldrig ha en chans i världens modernaste land. Traditionalisten står därmed inför valet att sälja sin själ eller förlora världen. Men med detta är självfallet intet nytt under solen. Den liberala demokratins segertåg, i tandem med syskonet kapitalismen, är ju lika lite slutspurten i folkets marsch mot frihetens allt högre höjder som resultatet av judiska frimurares ljusskygga intriger, utan helt enkelt en produkt av socioekonomisk evolution, där det mest produktiva samhällssystemet ersatt föregångare och slagit ut konkurrenter.

Slaveri är exempelvis betydligt mera kostsamt än lönearbetet i sin initiala fas av ett flertal skäl: där slaven måste födas upp, plockas lönearbetaren ut ur massan i färdigt skick, där slaven måste fodras även då inte arbete föreligger, kan lönearbetaren kastas åt svälten så snart han inte behövs, där slaven är en livslång investering och därmed kräver viss omvårdnad, kan lönearbetaren raskt slitas ut och ersättas. Att den kvinnliga halvan av befolkningen frigörs för arbete innebär naturligtvis en kraftig ökning av samhällets produktivitet. Vad det gäller allmän och lika rösträtt hör denna naturligtvis samman med den allmänna värnplikten, som gör var man till en adelsmans like under titeln medborgare. Det är ingen slump att det demokratiska genombrottet följde på det första världskriget, eller att värnplikten följde på franska revolutionen.

Att liberalismen uppstått i det splittrade Europa får därmed sin logiska förklaring: på en hyfsat isolerad ö som Japan kunde härskarklassen kosta på sig att förbjuda eldvapnet med dess nivellerande effekt. Adelns herravälde har alltid vilat på den högst konkreta grunden att en enda riddare, eller för den delen en samuraj, med enkelhet kan meja ned ett tjog bonntölpar med hötjugor. I Europa har dock härskarna ständigt stått inför valet att anamma tekniken, sociala effekter till trots, eller behärskas av grannen. Utfallet har givetvis varit detsamma vilket val som än har gjorts, varpå de européer som segrat i kraft av sin progressivitet raskt spridit sig över världen för att betvinga var traditionell kultur de råkat på, som sedan stått inför valet att imitera eller behärskas. På den tiden hette det "den vite mannens börda", i dag talas hellre om "den vite mannens skuld". Hudfärgen är dock inte mer än korrelationer ingen har ännu bevisat att den vita hyn i sig orsakar överlägsenhet vare sig det gäller blodtörst eller teknologi.

Hur som helst så står vi här idag, med en global monokultur som sträcker sina rovgiriga fingrar över jorden i sin helhet och tvingar varje folk till allt större effektivitet, produktivitet och liberalism. Här måste Traditionalisten handskas med den fruktansvärda paradoxen att dennes älskade Europa är det liberala mörkrets hjärta, och att de enda som delar dennes värderingar i någon högre grad är just de grupper som ska slängas ut ur landet. Här borde uppstå en kognitiv dissonans av samma magnitud som hos vänsterns islamofila feminister.

Så "vad bör göras?" för att tala med Lenin? Ja, den som inte kan härska över andra, kan i vart fall sträva efter att få härska över sig själv. Att med andra ord söka självständighet för sig själv och de sina i första hand praktiskt, i andra hand ekonomiskt men i sista hand även politiskt. Rent praktiskt kan det handla om att skaffa sig ett visst mått av självförsörjning, för sig själv men också för de eventuella sina i form av en familj eller ett slags Traditionalistiskt kollektiv. Ett visst mått av ekonomisk självständighet kan uppnås om flera enheter av detta slag samlas inom ett begränsat område och bedriver någon form av byteshandel som kan utvecklas till en intern ekonomi. Ett antal liknande experiment pågår redan i landet, i form av såväl bytesringar som rena lokalvalutor. Ett visst mått av politisk självständighet uppnås om tillräckligt många med samma övertygelse samlas i en och samma kommun för att skaffa sig inflytande i den kommunala politiken.

Denna strategi innebär inte bara er enda rimliga möjlighet att undkomma den allsmäktiga liberalismen, utan skulle därtill bidra till den tvärpolitiska kampen mot politisk, ekonomisk, social och kulturell centralism, detta system av enfald som talar vitt och brett om mångfald medan världen gjuts i samma form, och underifrån påbörja det livsviktiga bygget av ett hållbart
samhälle som därtill är mångkulturellt i meningsfull betydelse.

Som den nihilistiska libertin jag är skulle jag knappast vilja bo i just ert lilla hörn av världen, men jag turistar gärna någon helg, och tar då seden dit jag kommer som det anstår ett öppet sinne, varpå jag återgår till att sköta mitt och låta er sort sköta ert. Eller så kan nu ju fortsätta stånga era pseudonyma pannor blodiga mot den kompakta tystnadens mur, och sätta er sista strimma
hopp till halvfigurer som Cameron, Merkel och Sarkozy.

Johannes Nilsson är författare. Han driver bloggen Minimalismen.