SD med Jimmie Åkesson i spetsen stod härförleden för den enda parlamentariska kritiken av den grundlagsändring som nyligen röstades igenom av en i övrigt rörande enig riksdag. Enligt SD innebär förslaget en försvagning av det svenska medborgarskapet som på sikt kan leda till att Sverige även på administrativ-politisk nivå "tas över" av första eller andra generationens invandrare. Grundlagsändringen skulle också enligt SD göra det svårare för Sverige att utträda ur EU: en politisk aktion som SD omvänt tydligen finner högst önskvärd.
Bortsett från att även jag finner en hel del att invända mot den nya grundlagens anda och formulering, vill jag inledningsvis understryka att jag anser förordandet av ett EU-utträde vara detsamma som att propagera för en frivillig regression till den klaustrofobiska och grundläggande sett perversa folkhemsidén, ja, rentav som en maning till svenskarna att ta Norge till politisk förebild. EU är nämligen inte bara en ekonomisk, utan även en politisk, social och kulturell realitet. Det grundläggande motivet till EU är att hålla samman det postnazistiska Europa genom cementerandet av en politisk och militär allians mellan de två kontinentala arvfienderna Tyskland och Frankrike. Jag stöder helhjärtat denna ambition och menar att det är både önskvärt och nödvändigt att det övriga Europa i stor utsträckning rättar sig efter vad dessa två nationer, och då i synnerhet Tyskland, hittar på, både nu och i framtiden.
Därmed också sagt att jag anser det önskvärt att beslut om Sveriges framtid företrädesvis fattas av parlamentet i Bryssel och inte av den samling ryggradslösa fjantar som våra folkvalda i regering och riksdag utgör. Vi vet alla att om "svenskarna" fick som de ville skulle inte bara alkoholförsäljning i allmänna butiker, utan i stort sett all individuell frihet och allt individuellt ansvar, bli förbjudna inom unionen med omedelbar verkan.
Men även om vi nu inte vill det: varför just anpassa oss till Tyskland? Därför att det är en nation med en ovanligt stor andel dugliga och arbetssamma människor vilka sett till att Europas ekonomi, trots de kriser den nu skakas av till följd av den globala finanskraschen, kan hävda sig i konkurrensen från USA, Kina, Japan och övriga Ostasien; därför att Tyskland alltjämt tillhandahåller gratis Autobahn för Europas frakt- och persontransporter; därför att Tyskland alltid och i alla lägen betalar mest för att få hela EU att fungera; därför att Tyskland ser till att Europa även i övrigt förblir öppet och tillgängligt för oss andra; därför att Tyskland som inget annat land i Europa i detta ögonblick slår vakt om den politiska freden till förmån för ekonomisk krigföring. Eftersom krig i någon form hör till människans natur, är denna form att föredra framför den som inbegriper dödsbringande vapen och outsägligt lidande.
Dessutom har varken Tyskland eller Frankrike någonsin varit för den snabba utvidgningen av EU till att omfatta alla möjliga politiskt och ekonomiskt suspekta stater i Östeuropa. Det är tvärtom länder som Sverige (under socialdemokratisk hegemoni) som drivit på denna vettlösa integration av stater som allmänt sett skulle ha mått bättre av en betydligt längre inskolningsperiod samt fortsatt stödundervisning i ämnet mänskliga rättigheter och annat, i elevernas tycke, humanitärt nonsens. Tyskland och Frankrike önskade å andra sidan konsolidera samarbetet mellan länder med en jämförbar ekonomisk, social och allmänkulturell nivå. Sett ur det sammanhanget tycker jag Sverige ska skatta sig lyckligt att det överhuvudtaget kom ifråga.
Det är således högst opassande för oss att sätta oss på höga hästar och ondgöra oss över en förträfflig politisk institution vars tillblivelse vi gjort så lite för att främja och vars många fördelar vi nu likväl åtnjuter på en daglig basis. Det är nämligen inte EUs utan Sveriges fel att vi inte kan köpa vin på LIDL. Och det är inte EUs fel utan den svenska distributionskartellen för livsmedel som gör att importerade franska ostar kostar skjortan på ICA.
Vad beträffar yttrandefriheten inom EU må man förlåta tyskarna att de av uppenbara historiskt motiverade skäl inte gärna kan kosta på sig att förorda nytryckning och spridning av Hitlers skrifter. Minns även att det var den dåvarande svenska regeringen som först sket i brallan då det gällde att försvara pressens och allmänhetens rätt att ta bladet från munnen rörande islams härjningar i Europa. I Frankrike, i Tyskland, i Holland publicerades de danska skämtteckningarna av Muhammed. I Sverige lät Laila Freivalds med UD:s hjälp stänga den server som tillät teckningarna att publiceras på en "svensk" hemsida.
Varför VP vill ut ur EU är inte svårt att begripa med tanke på att de har Stalin, Pol-Pot, Mao och Kim-il-jung som ideologiska förebilder. SD:s motiv tycks mig något mindre oanständigt, dock knappast mindre naivt. Det är nämligen inte invandringen som sådan som utgör problemet, utan endast arten av den invandring vi hittills haft. Det säger sig självt att en arbetsför person från ett u-land som plötsligen får rätten att för tio samhälleligt improduktiva anhörigas räkning ta det svenska välfärdssystemet i anspråk, urholkar arbetsmoralen både hos infödda svenskar och andra i systemet integrerade invandrare. Det säger sig också självt att det innebär en enorm merkostnad för skattebetalarna att ta emot en mängd människor som sägs vara flyktingar, men i själva verket inte är stort mer än lycksökare från fattiga länder som hört talas om ett märkvärdigt land i ultima thule där de regerande bokstavligen talat öser pengar över alla utlänningar. Enda villkoret är att de har mörkare skinn än majoriteten av svenskarna i övrigt samt har för vana att i sina ursprungsländer stena de kvinnor som vill skilja sig.
För att få bukt med denna anomali räcker det inte med att återskapa den svenska nationalstaten i folkhemsk tappning. Svaret ligger inte i att än en gång underblåsa svenskarnas nostalgiska tillika patalogiska behov av trygghet i alla lägen. Tvärtom bör Sverige utsättas för en stor och omfattande intellektuell och andlig konkurrens som undanröjer förutsättningarna för dess ingrodda, konsensusbaserade och politiskt vänstervridna kulturella självtillräcklighet.
Till detta program hör, förutom ett allmänt sett mansvänligare samhälle, en i hög grad en kvalitativ invandring som inte har någonting att göra med "etniskt ursprung, hud färg eller annat liknande förhållande", (med denna intetsägande bisats ska ordet "ras" nu ersättas i konstitutionella texter), utan tvärtom erbjuder yrkeskunniga, arbetsvilliga, allmänbildade och till den västerländska samhällsformen sympatiskt inställda medborgare världen över möjligheten att få jobb och slå sig ner i Sverige. Sverige behöver både polska tandläkare och iranska ingenjörer. Och vi borde fostra vår ungdom till att uppleva samma stolthet över att en turkiskfödd, till svensk naturaliserad medborgare, mottar nobelpriset som då Zlatan gör mål för landslaget. Jag kan således inte se att SD:s nationellt baserade program för ett framtida Sverige åt svenskarna i någon väsentlig mening stimulerar till ökad kreativitet eller medvetenhet inom nationen. Vilket inte är det detsamma som att säga att nationens förflutna saknar betydelse och i möjligaste mån bör marginaliseras: självklart ska vi i likhet med alla andra europeiska länder värna om det som är unikt och värdefullt i vårt eget kulturarv, tillika hylla våra kulturella förgrundsgestalter, inte minst framstående vetenskapsmän, konstnärer, musiker och författare.
Däremot vill jag framhäva att EU och det vi idag kallar globalisering inte är något smörgåsbord där vi fritt och oförbindligt kan välja och vraka bland anrättningarna. Att i likhet med Åkesson säga att Sverige bör behålla de ekonomiska och handelstekniska fördelar som EU erbjuder samtidigt som nationen förbehåller sig rätten att efter behag hålla vissa element av den sameuropeiska kulturen utanför landets gränser, är i bästa fall uttryck för politisk naivitet, i sämsta fall för en frimicklande nationalistisk småborgerlighet som i allt väsentligt saknar kreativ gnista och förmåga till förnyelse.
Folkhemmet är en gång för alla förbi, så även den illusoriska trygghet den erbjöd i utbyte mot den individuella friheten. Sverige står idag inför helt andra utmaningar än under större delen av 1900-talet, då arvet från de stora diktaturerna ute i världen alltjämt kastade sin dystra slagskugga över socialsverige. Den som vill ska givetvis alltjämt få dansa hambo eller spela polska på träskofiol, men det är inte där, kära vänner, som Sverige bör söka erövra en ny position inom den europeiska gemenskapen. Det är tvärtom inom ramen för det i alla avseende världsomspännande samfund som det senaste århundradets ojämförliga tekniska landvinningar och internationella ekonomiska förbindelser givit upphov till som vi svenskar har att söka en ny kulturell identitet. Och en sådan uppstår inte i kraft av vemodiga blickar ut genom tågfönstret medan X2000 rasslar förbi någon ärevördig gammal kyrkmamsell ute på Västgötaslätten.
"Ödet leder den villige, men släpar den ovillige". Med detta citat från Seneca avslutade Spengler sitt magnumopus Västerlandets undergång. Varmed han önskade uttrycka att det inte står någon av oss fritt att välja i vilken tid vi skulle vilja leva. Vi föds in i en tid och det val vi har är att skapande arbeta utifrån denna tids specifika förutsättningar (i vårt fall den globaliserade civilisationen) eller begrava oss själva i en kulturellt och andligen sett betydelselös provinsialism.
Beträffande frågan om det i alla lägen är rimligt att en individ, som en gång erhållit svenskt medborgarskap, men därefter erhållit nytt medborgarskap i samband med att han varaktigt slagit sig ner i ett annat land, ska äga rätt att behålla sitt svenska medborgarskap, ber att jag få återkomma i en senare krönika. Likaså beträffande frågan om nationen nu hotas av att på högsta politiska nivå tas över av okvalificerade invandrare. Likaså beträffande den ytterligare semantiska urholkning av svenska språket som den nya grundlagsskrivningen lägger i dagen.
Lars Holger Holm
Lars Holger Holm är författare, frilansskribent och violinist. Han har varit programledare för P2:s Klassisk förmiddag och publicerat sig i bl.a. Svenska Dagbladet, Moderna Tider och Samtidsmagasinet Salt. Han är just nu aktuell med boken Helvetets förgård som i veckan publicerades i nyutgåva av Arktos.
Om skribenten: Gästskribent
