”Jag ville inte bli ännu en av alla dessa namnlösa miljarder med människor som föds, lever och dör utan att ha gjort något väsen av sig och därigenom egentligen aldrig funnits.” — Anders Klarström
Sverigedemokraternas förste partiledare Anders Klarström har skrivit sin självbiografi, ”Prima Victoria” — som betyder den första segern. Boken fokuserar primärt på de tidiga mödosamma och tongivande åren när partiet etablerades nationellt och fick sitt genomslag både medialt samt parlamentariskt, men beskriver också Klarströms uppväxt i Göteborg och hans gedigna musikintresse och skolgång.
Boken är en fullmatad översikt över partiets historia från starten 1988 till 1995. Partiets tidiga år beskrivs i kronologisk ordning och med händelserubriker som gör det lätt att hitta. Händelser och anekdoter som haft betydelse för partiet och Klarströms personliga utveckling återberättas ingående och innehållet kompletteras med ett urval illustrativa foton och affischer från tidsperioden 88-95.
Klarström beskriver i boken sin väg in i politiken, och sin tidiga debut som talesman och sedermera partiledare. Han var bara 23 år gammal när han blev vald till talesperson för partiet året 1989 och senare partiledare 1991. I bokens inledning konstaterar Klarström att fientligt inställda element till partiet i allmänhet och nationalism i synnerhet tillåtits att offentligt baktala och skriva partiets historia och att det nu är ”hög tid att jag återger” de faktiska omständigheterna kring de första åren för partiet, som numera fått en nästan semi-mytologisk status, där det ifrån etablissemangsmedia schablonmässigt refereras till som perioden när partiet hade ett öppet ”rasistiskt” budskap.
Boken är välbehövlig. Partiet och fenomenet Sverigedemokraterna är med allra största säkerhet det politiska parti i svensk historia som det systematiskt ljugits om under längst tid, och partiets historia är än idag belagt med ett digert politiskt korrekt skikt av förtal och lögner som med åren gjorts till någon slags pseudo-sanning, som pinsamt nog även återges av bland annat Sveriges statsminister Stefan Löfven talar om partiets mörka historia och refererar till perioden i fråga som tiden då det ”(fortfarande) syntes hakkors i era demonstrationer. Och partiledaren Anders Klarström höll tal om judiska konspirationer.” Men den mörka historia som statsministern glömmer att nämna är det politiska våldet från den militanta vänstern (riktat mot nationalister) som ägde rum under samma tidsperiod, sanktionerat av just den socialdemokratiska och sedan borgerliga staten.
En annan intressant notering gällande hur illa det egentligen är ställt med det svenska åsikts- och debattklimatet är det faktum att flera av de framlyfta personerna som fått skriva (och fabulera fram) partiets historia än idag är aktiva och får göra återkommande besök i nyhetsprogram och reportage när det behövs, precis som i början av 90-talet. Bland annat Anna-Lena Lodenius, Heléne Lööw, Mattias Gardell och Stieg Larsson (vars stiftelse Expo fortsatt arbetet efter hans död) får fortsätta agera auktoriteter när det kommer till partiet — vilket är mycket talande för Sverige — att en liten klick aktivister fått kampanja mot ett parti offentligt i trettio års tid obemött.
Men det är också värt att ha i åtanke att en viktig anledning som möjliggjort att Anders Klarström som person kunnat användas som en slags ”boogeyman” av det mediala etablissemanget samt rikspolitiker är på grund av den nuvarande SD-lednings tafatthet när det kommer till att stå upp emot lögnerna från media. Dagens SD har inte hjälpt situationen om den felaktiga historieskrivningen, tvärtom har partiet kapitulerat och låtit regimmedia helt och hållet kontrollera och skriva deras historia. Partiet har själva idag låtit sig spela med på medias lögnbeskrivning av partiets tidiga dagar, och refererar själva till denna period som ”de vilsna åren”. Jimmie Åkesson skriver i sin politiskt tillrättalagda självbiografi ”Satis polito” om de vilsna åren (91-94), och uttrycker där ett missnöje med att partiet enligt Åkessons utsago radikaliserades under de åren.
Partiets nuvarande ledarskikt och deras resignation inför media — motiverat av vad som ser ut att vara en desperat förhoppning om att få bli accepterade av sina mobbare — har starkt bidragit och cementerat bilden av partiets förflutna som ”extremt” när det i själva verket handlade om en situation där vanliga svenskar valde att uppoffrande organisera sig för att försöka nå en parlamentarisk lösning på vansinnesstyrningen av landet.
Gällande de ”vilsna åren” så finns det en sak som är lika sann idag som den var på 90-talet, och som är en tydlig indikation på att vi nationalister vinner, och det är det faktum att alla de stora nyhetssidorna i panik fått stänga ner sina kommentarsfält online, eftersom vi dominerat dem med våra överlägsna argument.
Etablissemanget kunde varken på 90-talet i TV & Radio, eller idag på Internet konkurrera med oss på lika villkor. De måste helt enkelt hänge sig åt förtal, lögner och demonisering. Finns det lika villkor; vinner vi varje gång. Titta bara på det kulturella inflytande nationalismen har fått trots att vi har haft minimala resurser och förbjudits från alla viktiga plattformar. Det är faktiskt ganska otroligt vad den nationalistiska rörelsen kollektivt har åstadkommit med tanke på omständigheterna.
Prima Victoria är en självbiografi där läsaren får ta del av författarens överläggningar med sig själv inför det val han gjort, boken fungerar också som ett tidsdokument med enormt mycket detaljer nedskrivna tillsammans med hela referat från offentliga tal som förmodligen annars skulle vara förlorade i tiden. Boken rekommenderas till den som vill läsa en sanningsenlig version av Sverigedemokraternas tidiga historia, som inte är uppdiktad av diverse figurer som har ett ekonomiskt intresse av att fabricera historia utifrån en politiskt korrekt samtidsdiskurs.
Boken finns på andersklarstrom.se. Klipp från tiden 91-94 går att se Youtubekanalen ”SD Arkivet”.
Om skribenten: Freddie
