En avgörande civilisatorisk brytningspunkt som det ofta refereras till är Romarrikets fall; och i fallet Rom tenderar vi förenklat att tänka på övergångar från en historisk tidsperiod till en annan som en plötslig kataklysmisk kollaps, där den klassiska ordningen ena dagen flyter på så som den alltid gjort, och nästa dag attackerar barbarerna från norr, murarna faller, kejsaren blir avsatt, folket förslavas och deras civilisation förpassas för evigt till historiens skugga.
I själva verket är det så att om vi skulle levt precis under tidsperioden för den så kallade kollapsen skulle vi knappt märka av den under vår livstid. Något subtilt politiskt skifte här, några kulturella förändringar där, några nya gudar tillbes medan några gamla faller i glömska samtidigt som viss betydande infrastruktur inte längre underhålls och repareras för att så småningom efter årtionden och århundraden långsamt övergå från det vi ser som antikens Rom till att slutligen ta formen av någonting annorlunda i det medeltida Europa.
Vi människor, djur, växter och hela ekosystem lever tillsammans i ett ständigt utvecklingsstadium där vi gemensamt påverkas av samma selektiva variabler i vår kollektivmiljö, och precis som den gemene romaren som levde vid tidpunkten för sin egen civilisations undergång inte kunde märka av magnituden av förändringarna runt omkring honom; kan inte vi märka av de långsiktiga och betydande skillnaderna som vårt arbete för med sig i realtid. Långsiktig förändring är en gradvis process, och i framtiden när vi blickar tillbaka kommer vi inte att kunna välja ett enstaka datum eller klockslag för att precisera ögonblicket när den kritiska förändringen verkligen skedde som helt vände upp och ner på samhället.
Vad fick Romarriket att kollapsa? Den ständiga inflationen vilket ledde till myntsystemets sammanbrott, kulturell degenerering, bristfälligt ledarskap, mångetnisk splittring — förmodligen var alla nämnda orsaker bidragande faktorer, och alla spelade sin roll. Och så kan vi också tänka, alla små eller stora saker vi gör, har en liten påverkan på det stora hela. Idag är det omöjligt att säga om vårt sammanlagda arbete får det genomslag och de effekter vi önskar, men det vi vet är att när väl en förändring sker så spelar alla förändringsbenägna faktorer in, och vi och vår gemensamma strävan är en av de faktorerna, och det är en viktig anledning till att alltid fortsätta att försöka få till en förändring av den rådande ordningen oavsett hur chanserna för en betydande förändring ser ut för tillfället.
Det finns också sätt att påverka chanserna för den förändring man vill se, och även om chansen är väldigt liten för en enskild människa att förändra ett samhälle så är det möjligt att underlätta den process som leder till den önskvärda förändringen.
Exempelvis är det svårt, eller snarare nästintill omöjligt att bli träffad av blixten, men det förutsätter att man lever en normal livsstil och inte aktivt arbetar för att bli träffad av den. Så istället för att beklaga sig över att chansen att bli träffad av blixten är väldigt liten skulle det teoretiskt sett vara möjligt att varje gång det är oväder klättra upp och ställa sig på ett högt berg, och vidare skulle man kunna gå ännu längre och konstruera en koja på berget för att alltid kunna vara på plats vid oväder, sedan för att ytterligare förbättra sina chanser skulle det gå att placera en järnstång som åskledare för att leda blixten till kojan och så vidare. Det är alltid möjligt att påverka situationen.
Samma sak gäller i verkligheten, man kan agera passivt och vänta på en förändring, men då är chanserna för en sådan väldigt små, men direkt om man börjar göra små ansträngningar kommer chansen öka och till slut med tillräckligt många som gör detsamma så ökar chansen exponentiellt.
Det sägs att en journalist efter kulturrevolutionen i Kina frågade en maoist vad han tyckte om den franska revolutionen, på vilket han svarade: ”Det är för tidigt att säga”. Och den insikten kan vara viktig att förstå idag, de mikroskopiska framsteg som det ibland kan kännas som om vi tar är egentligen enorma kliv framåt sett i en längre tidskontext. Vi lever just nu i en övergångsperiod mellan den gamla förruttnande ordningen och den kommande, och vad vi gör i denna övergångsperiod är upp till oss själva, men inget agerande är meningslöst. Effekterna av det vi väljer att fokusera på för att få till stånd en förändring är kanske inte alltid märkbara här och nu men kan ge eko långt in framtiden, val som kan vara helt avgörande för vårt folk långt bortom vår egen livstid.
Om skribenten: Freddie
