Tanken att Sd skulle behöva en ”utmanare” faller sig kanske inte naturlig för de flesta. Är det inte så att ett parti kan driva igenom sin politik genom att få så många röster som möjligt? Är det, trots allt, inte i riksdagens kammare Sveriges framtid avgörs? Till viss del är detta sant, men den som tror att Sveriges framtid beror på om ett enskilt parti blir så stort som möjligt har missförstått hur politiken i allmänhet och politiska partier i synnerhet fungerar.
Sd:s primära fokus är att bli ett stort parti. Enligt SD:s egen utsaga vill man axla rollen som Sveriges nya statsbärande parti. Bli det nya, stora och trygga valet för den stora majoritet av väljare som egentligen bara vill ha lugn och ro i sin vardag och i grunden inte bryr sig så mycket om politik. Det är en hedersam ambition och i dagsläget skulle ingen bli gladare än jag om denna ambition kunde bli verklighet, möjligen med undantag för de Sd:are som då äntligen skulle bli hedersgäster på nobelmiddagen.
Vad som inte skulle glädja mig däremot, är om Sd blir detta stora, statsbärande parti med en vänsterliberal ytterflank i form av mindre partier i riksdagen, som hela tiden flyttar partiets positioner i en mer vänsterliberal riktning. Generellt sett är det nämligen inte stora partier som offensivt driver politik. Stora partier måste hela tiden balansera på en knivsudd, för att inte stöta bort alltför många människor genom en alltför ”radikal” politik. Stora partier har helt enkelt alltför mycket att förlora på att sticka ut för mycket. Därför behöver det stora partiet ett, eller flera, mindre, mer ettriga alternativ för att kunna driva politiken åt det håll båda parter egentligen vill.
Som en historisk jämförelse kan vi ta det naturliga exemplet med S och V och i sin tur V och alla ytterlighetspartier till vänster om V. Eller F! för den delen. S hade aldrig kunnat sätta genusprofessorer på alla universitet, infört ”feministisk snöröjning” eller drivit fram löntagarfonderna om det inte hade varit för trycket från de mindre partierna. Utan trycket från Miljöpartiet hade S inte kunnat hitta på en myriad av nya skatter som ålagts svenska folket, officiellt till miljöns fromma. På samma sätt hade Socialdemokraterna aldrig kunnat driva igenom alla dessa vansinnigheter om de inte hade funnits socialdemokrater som i val på val hade stödröstat på framför allt V och Mp.
Ensamma hade S inte kunnat driva frågor om genusvansinne på universiteten, för det hade skrämt bort väljare som står och väger. De har däremot kunnat “gå med på” många vansinnigheter, då det är de mindre “mer extrema” partierna som driver dem.
På samma sätt kommer inte heller Sd att kunna driva den radikala politik de säkert är medvetna om behövs för att få Sverige på rätt köl igen. Kanske inte primärt för att Sd är ett dålig parti i sig, utan för att stora partier generellt sett inte kan driva en sådan politik utan att också riskera att återigen bli ett mycket mindre parti. Ett stort parti har helt enkelt för mycket att förlora på att vara alltför radikalt.
Därför behöver Sd Alternativ för Sverige (AfS) i riksdagen lika mycket som S behöver V och Mp. Ibland kan kanske det mindre alternativet ses som lite jobbigt i sin mer radikala framtoning och risken för att det mindre partiet “tar röster” från det större kan skrämma den mest kallblodiga röststrateg hos det större partiet till att göra oöverlagda uttalanden för att marginalisera det mindre partiet. För den politiske strategen i det större partiet är det mindre, mer radikala, alternativet däremot inget hot, ty denne förstår att det stora, trygga partiet bara kan bli politiskt framgångsrikt i sin symbios med det radikalare alternativet.
AfS å sin sida behöver stödrösterna från Sd lika mycket som V behövt socialdemokratiska stödröster under lång tid av sin existens. De behöver dem för att kunna lyfta den livsviktiga återvandringsfrågan inte bara på gator och torg och på sociala medier, utan för att också kunna lyfta den i maktens korridorer och riksdagens kammare. De behöver dem för att kunna utmana det politiska och mediala etablissemanget på ett sätt som aldrig är möjligt för ett stort, statsbärande parti.
Låt oss därför hoppas att tillräckligt många sverigedemokrater inser detta egentligen ganska självklara faktum och förstår att det bästa de kan göra för att gynna sitt eget parti, är att rösta på det parti som kan hjälpa Sd att lyfta de frågor Sd inte kan lyfta och driva den politiska diskussionen mer “ettrigt” i en mer Sverige- och svenskvänlig riktning. Risken är annars att vi sitter med ett stort men kastrerat parti, där förändringstrycket och de radikala tongångarna bara höjs av vänsterliberaler. En sådan situation tror jag ingen Sverige- eller svenskvän önskar se.
Om skribenten: Daniel Karlsson
