Denna krönika är nummer ett i en serie om tre, angående nödvändigheten av en rimlig återvandringspolitik och på vilka principer en sådan måste grundas, för att vinna genklang bland svenskar.
För en tid sedan presenterades ytterligare en forskningsrapport som stärker tesen att mångetniska samhällen är sämre för människors tillit, speciellt om man bor nära människor av annan etnicitet. En effekt vi kan se av detta är våldsutbredningen i multietniska förorter, där människor från vitt skilda etniciteter tvingas leva nära varandra. Dessa människor, som kanske var, eller hade varit, fullt fungerande samhällsmedborgare i sina ursprungsländer, är de första som fått uppleva vad det betyder att leva i ett samhälle som bryts ner av minskad sammanhållning och tillit. Brinnande bilar, polis och räddningstjänst som drar sig undan på grund av allt grövre brottslighet, rån, skadegörelse och nedsmutsning. Stulna bilar, droger och lärare som flyr sammanfallande förortsskolor. I denna verklighet bor hundratusentals människor, människor som bara de får kallas och betraktas som ”svenska”, helt plötsligt skall känna en samhörighet med och inkludering i det svenska samhället.
Är det märkligt att det i ett sådant samhälle växer fram t.ex. källarmoskéer, platser där människor som inser att de aldrig kommer bli en del av samhället, odlar sin identitet och sin gemenskap? Är det konstigt att människor som ryckts upp med rötterna, söker sig till miljöer som ger dem möjlighet att odla dessa rötter? Är det överraskande att de som aldrig haft möjlighet att utveckla dessa rötter, då de tvingats växa upp i en för dem främmande miljö, söker sig till sammanhang som erbjuder dem möjlighet att stärka sin identitet? Naturligtvis inte, då varje människa har behov av en etnisk, kulturell och religiös identitet. Inte heller är det speciellt konstigt att den identitet man utvecklar i en sådan kontext många gånger blir förvriden och extrem. Det är tvärtom en följdriktig konsekvens, då människor i multietniska samhällen har lägre tolerans för andra människor och är mer fientligt inställda till sin omgivning.
Ett mångetniskt samhälle är således inte bara ett svek mot de svenskar som år efter år motsatt sig detsamma. Det är ett svek mot hela mänskligheten. Det är ett svek mot de människor som blir kvar, då det är de mest handlingskraftiga, de som framför allt hade behövts för att bygga 3:e världen, som lämnar för löften om en ljus framtid i Europa. Det är ett svek mot de människor som människosmugglarna lockar hit med löften om ett gott liv. Det är ett svek mot de svenskar som i god tro låter sig luras av politiker som fångats i sin egen ”godhetsretorik”.
För att vara god, på riktigt, är att låta människor blomma i sin egen miljö. Att låta människor växa upp i en omgivning av likar, där man kan bygga en tilltro och tillit till de människor som finns runt om en. En omgivning där man kan spegla sig i sina medmänniskor, för att de är lika en själv. Att vara “god” är inte att låsa fast människor i en främmande kultur och miljö med hjälp av vidlyftiga bidrag. Att vara “god” är inte att tvinga sina medmänniskor att betala för en misslyckad invandringspolitik, för att döva sitt eget samvete. Att vara riktigt god, det är att inse att det mångetniska samhället är ett misslyckande; att inse att människor sätts fria, när vi skapar förutsättningar för dess tillbakarullande.
För ett sådant tillbakarullande är både rättfärdigt mot de svenskar som genom odemokratiska beslut påtvingats ett mångetniskt samhälle de inte efterfrågat och det minst smärtsamma alternativet för de som invandrat till landet men inte kunnat finna sig till rätta. De som vänder sig mot en återvandringspolitik verkar ibland resonera som att repatriering är svårt och besvärligt, alltså måste alternativet vara enklare. Att en återvandringspolitik kommer att mötas av protester, medan avsaknaden av densamma inte kommer att mötas av protester, så därför är det enklare att låta situationen vara som den är. Det kan måhända stämma, men det betyder inte att det är det rätta. Det var t.ex. enklare för SL att plocka ned SD:s anti-tiggerikampanj, då den mötte motstånd från vänsterextremister (samma grupp som skulle protestera mot en återvandringspolitik), men var det rätt? Med den logiken kommer det rätta alltid vara det som den högljudda, vänsterextrema mobben skriker, ivrigt påhejade av diverse ledarsidor och kulturredaktioner.
I nästa del kommer vi att tala om svenskar och etnicitetsbegreppet och hur detta måste påverka utformandet av återvandringspolitiken.
Om skribenten: Daniel Karlsson
