”Neofascism” har den senaste tiden blivit ett modeord i den svenska politiska debatten. Mycket tack vare Henrik Arnstad, Mattias Karlsson och Mathias Wåg – som är de tre huvudsakliga personer som populariserat begreppet i Sverige. Men varför är egentligen vänstern så fixerad vid fascismen? Motpol ger svaren och reder ut begreppen.
”[D]efining fascism is tricky because there is no universal consensus definition of what constitutes fascism.” – Tamir Bar-On
Det har i veckan förts en debatt om ”nyfascism” på Aftonbladets kultursidor. Den inleddes av att AFA-grundaren Mathias Wåg publicerade en fantasifull artikel om ”den identitära rörelsen”, med fokus på mig och Motpol, där han förutom att hävda att vi försöker ”störta Åkesson” även gör gällande att vi är ”neofascister”. Jag fick in ett genmäle där jag på 1500 tecken bemötte de grövsta osanningarna – och en längre debattartikel på Nyheter Idag på samma tema. Eftersom Wåg publicerat den inledande artikeln fick han förstås slutrepliken innan Aftonbladet satte streck i debatten, varför jag får nöja mig med att svara på hans senaste text här på Motpol.
En tänkbar orsak till Mathias Wågs nyväckta intresse för att debattera neofascism kan vara att han vill flytta fokus från Dagens Samhälles granskning av Researchgruppens kopplingar till kriminalitet, våld och extremism, samt det besvärande faktum att i stort sett alla politiska verksamheter han varit inblandad i (AFA, SUF och Allt åt Alla) beskrivs som ”våldsbejakande extremism” i regeringens rapport om densamma, som nyligen blev tillgänglig online.
Mathias Wåg benämner våra manifest ”krigsförklaringar”, för att ge sken av en militant framtoning som inte finns. Markus Willingers ”krigsförklaring” i boken Generation Identitet riktar sig mot föräldragenerationen, och är alltså inte någon uppmaning till bokstavlig revolutionär våldsutövning av det slag som Wåg och hans gelikar är så förtjusta i.
Wåg försöker sedan legitimera sin definition av den nya högern som ”neofascister” med tre akademiska namn – Roger Griffin, Walter Laqueur och Tamir Bar-On – vilka han gör gällande är ”de främsta kännarna av nya högern” (det bör samtidigt nämnas att dessa knappast är några okontroversiella forskare, och kritiken mot dessas fascismdefinitioner är så omfattande att den förtjänar att behandlas i en egen artikel framöver). Verkligheten är naturligtvis mer komplex än så, det finns många framstående kännare av den nya högern och alla stödjer inte Wågs definitioner. Tamir Bar-On har själv konstaterat att det inte finns någon universellt vedertagen definition ens av ”fascism”. Vidare har ingen av dessa tre forskare behandlat Motpol specifikt.
Det är inte direkt naturvetenskap Wåg och hans vänner ägnar sig åt. Wåg har en agenda, och gör ett val. Han väljer exempelvis bort marxisten Paul Piccone, som inte hade några problem att samarbeta med de Benoist. de Benoist torde själv också vara en kännare av den nya högern, och han betraktar sig inte som fascist. Det finns även en uppsjö forskare och intellektuella utan tydlig vänsteragenda som analyserat den nya högern. Dessa väljer Wåg också att bortse från, eftersom deras slutsatser inte passar hans agenda.
Wågs begreppsförvirring blir tydligast när han talar om vissa ”intellektuella miljöer” som fascistiska. Vad han här åsyftar är de konservativa revolutionärerna under tidigt 1900-tal. Varje idéhistoriker med självrespekt vet att det mellan dessa och fascismen fanns betydande skillnader – ofta dessutom öppna konflikter. Att sätta likhetstecken däremellan är ungefär lika moraliskt och intellektuellt imponerande som att kalla Stefan Löfvén kommunist.
Varför då denna vilja att behålla fascistbegreppet, mer än ett halvsekel efter den verkliga fascismens undergång? Det beror sannolikt på att den vänster som under snart ett sekel investerat enorma mängder tid och resurser i att demonisera begreppet ”fascism”, ogärna vill överge detta användbara stigmatiseringsverktyg. Att det sedan ett drygt halvsekel knappt finns några verkliga ”fascister” att bekämpa tillåts inte utgöra ett hinder – utan man uppfinner då istället nya, och kallar dem ”neofascister”. Därigenom har man skapat en ny och fräsch stigmatiserande etikett som kan tillämpas på i princip hela högern, utan det ursprungliga fascistbegreppets besvärliga begränsningar. Propagandamässigt effektivt, men inte särskilt hederligt.
Även Tamir Bar-On har medgett att de Benoists ståndpunkter är en syntes av det tidiga 1900-talets konservativa revolutionärers och det senare 1900-talets kulturkritiska nya vänsters. Varför då inte bara skriva det, och låta bli termer som ”neofascism” som bara förvirrar?
Att ställa frågan är att besvara den, de kretsar som använder termen ”neofascism” är inte ute efter klarhet eller debatt. De använder istället ord som vapen för att slippa debatt.
Vidare läsning:
Motpol: “Vi vill varken avsätta Åkesson eller radikalisera SD”
Mattias Karlsson och Motpol – exemplet Terre’Blanche
Vi behöver lite mer vuxentänk
Karlsson på hett plåttak
Evola och fascismen
Om skribenten: Daniel Friberg
