Vi lever i ett sekel med många förväntningar. Somliga tror sig urskilja konturerna av förnuftets lyckorike, av en paradisisk framtid där all oro och varje tänkbart bekymmer permanent försvunnit. Andra anar istället att dystopin står för dörren; en mardrömslik framtid utan hopp, fylld av blod och död. Vare sig det handlar om modernitetens hoppfulla framtid, eller dess dystra slut, kommer vi inte undan det faktum att det finns förväntningar på dess utveckling i sig; kommer dess paradigm att utvidgas och fortsätta ytterligare flera sekel, eller kommer det avlösas av ett annat paradigm, som präglas av ett annat innehåll?
1.
Ingen vet. Det är just denna eländiga ovisshet som ger upphov till den olidliga ångest som så många känner, som så många hellre än något annat vill undkomma. Livet ger ibland glädje och avkoppling, men det ger oftare oro och sorg; långsamt lär vi oss detta genom våra erfarenheter, vilka med hårdhet inverkar på våra idéer om livet i stort. Endast en världsfrånvänd skrivbordsdrömmare som Rousseau kunde tänka sig en perfekt barnuppfostran: lika fantastisk som Emile var i sitt ideala tillstånd, lika krass var den verklighet som vittnar om hur Rousseau lämnade bort sina barn till en vårdanstalt. Känslor som hopp och elände står långtifrån varandra, men de är närbesläktade genom den verklighet som ger de båda näring.
2.
Ingen kan förneka att moderniteten i sig inspirerat en rad omvälvande händelser, men dess själva utgångspunkt är egalité – jämställdhet, vilket aldrig går att förlika med den faustiska civilisationens grundläggande karaktärsdrag: den gränslösa strävan efter upphöjdhet. Den universalistiska förnuftsdyrkan som är så stark och tillsynes självförklarande i vår tid är inget annat än en perverterad variant av den faustiska civilisationens största styrka, dess obönhörliga strävan, dess mystiska och samtidigt tragiska bejakande av det stora ödet, det som varje faustisk personlighet kan relatera till och aldrig bortse ifrån. Det faustiska förhållandet till Gud har, framförallt efter det att Nietzsche deklarerade Guds död, gradvist antagit en säregen form, i vilket Gud betraktas som en vördad kuriositet och inte längre som en reell auktoritet. I den mån som gudsfruktan fortfarande lever kvar i det moderna samhället är det i ett mindre format, i de små samhällena, i de avgränsade stadsdelarna. Den självklara tro som var så uppenbar för mindre än femtio år sedan, spirar i dag närmast ur konvertiter, vilka trots sin gudfruktighet inte kan relatera till den totala självklarhet som präglar det troende barnet, vilket kastas in i världen med den fullständiga vetskapen om att Gud existerar och att det inte finns något alternativ till att vörda honom. Det rör sig om ett absolut vetande i hegeliansk mening, ett vetande som är totalt och bara har en rot.
3.
Idag finns ingen rot. Däremot finns högtravande abstrakta mål, idealiska bilder, som är helt och hållet stöpta i modernitetens tradition, vars ledmotiv är det ständiga framsteget, den evigt kunskapsackumulerande människan vars självförbättring saknar gränser. Trots att den mänskliga historien är övertyngd av exempel på människans tidlösa vilsenhet, hennes fallenhet för irrationalitet och dumdristighet, inbillar sig många att allt ändå blir bättre, att vi utvecklas åt ”rätt håll” och att varje snedsteg därmed måste betraktas som ett hack i maskineriet; allt beror på något – en fattig uppväxt, en socialt betungande bakgrund, en fysisk defekt, osv. Man tror sig kunna korrigera allt möjligt för att det skall passa den överordnade önskebilden, den som samhällets medborgare med de styrandes järnhand glatt skall finna sig i. Motståndarna till den ambitionen brännmärks för att vara oförnuftiga, inte tillräckligt upplysta och i vissa fall, direkt ondskefulla. Den veritabla fanatism som allehanda jämställdhetsivrare och modernister uppbär kan närmast liknas vid religiös fundamentalism, en totalitär vilja att uppnå underkastelse för att obehindrat kunna predika sin egen sanning.
4.
För de som är undantagna denna anspråksfulla vilja blir hoppet mindre och mindre för var dag som går, samtidigt som alternativen till den försvinner, en efter en. Med den utbredande moderniteten följer också viljan att omvandla verkligheten – på varje tänkbart område. Konsten skall göras jämställd på samma sätt som poliskåren; abstraktionens okränkbarhet knuffar undan verklighetens begränsningar så långt det är möjligt och den som får betala för satsningen är den vanlige medborgaren, som varken delar framstegsfanatikernas entusiasm eller har förmåga att bära upp ett livskraftigt alternativ. Via den parlamentariska vägen har många stångat sina huvuden tröga – den är stängd för all framtid. Att resignera i ensamhet fungerar inte heller; många som drar sig undan offentligheten, ja, som söker sig bort från samhället överhuvudtaget, vår moderna motsvarighet till den tidigkristna tidens eremiter, utgör inte heller ett hållbart svar på de utmaningar som tiden ställer. På sina håll spirar helt opolitiska alternativ upp som svampar i en frisk jord, men dessa är ännu för få och saknar det inflytande som behövs för att riva upp den nuvarande (o)ordningen. Hur åstadkommer vi vägar ur det eländiga och livströtta Västerlandets, eller snarare Vänsterlandets, nuvarande samhällen? Den fråga som bör och samtidigt måste ställas är densamma som det tidiga 1900-talets främsta revolutionär, Lenin, en gång ställde sig: vad bör göras?
5.
Partibildning utgör svaret för många – men vad för slags parti? Om ambitionen är att bygga en massrörelse med partiet som bas så kan det snabbt konstateras att underlaget för det idag saknas. Den medelklass som skulle kunna attraheras till en sådan rörelse har det alldeles för bra, det finns inget missnöje kopplat till ett förlorat krig eller en annan föreställd ”förlorad gemenskap” vilket skulle fungera som tankebild för en sådan rörelse. Ändå är det just den typen av organisationsform som kommit till uttryck bland de fåtal alternativ som ändå lyckats mobilisera handlande grupper av människor. I vårt land har Sverigedemokraterna blivit något av en massrörelse, men det är en massrörelse som saknar det nödvändiga underlaget för att expandera ytterligare. Troligen så ligger det nuvarande stödet för partiet egentligen i underkant; med tanke på att den svenska ekonomin – trots att orosmolnen hopar sig – ångar vidare är stödet mellan 25-30 procent, alltså drygt var fjärde väljare, väldigt stort. I en situation där landets ekonomi totalhavererat och där den sociala oron är omfattande, alltså i en utsträckning där lag och ordning svårligen kan garanteras, skulle stödet för ett radikalt parti (Sverigedemokraternas radikalitet är diskutabel, men i relation till de övriga riksdagspartierna kan de definitivt betraktas som radikala) som SD definitivt öka.
6.
Även om så vore fallet är det tveksamt om ledarskapet i SD besitter tillräckligt med politisk intelligens för att styra ett skört massparti genom reella omvälvningar; kanske är det då bättre med ett annat slags parti, om vi nu ändå skall uppehålla oss vid denna organisationsform. Lenins professionella revolutionärer har aldrig haft någon motsvarighet hos kontrarevolutionärer – av förklarliga skäl. Varje kontrarevolutionär rörelse hämtar sin näring ur i huvudsak lokala förhållanden, alltså i sin partikulära egenvaro. Samma universalistiska ansatser som i upplysningsandans idéer finns inte, även om det finns vissa utgångspunkter som är gemensamma. En sådan utgångspunkt är avstampet i det organiska, alltså i det som framväxer på lokalnivå och som tillåts verka fritt utan intervention från högre världsliga makter. Vidare finns det hos kontrarevolutionärerna ett transcendentalt band, en uppfattning om en högre verklighet som vår egen värld endast är en klen återspegling av, den sista återklangen av en melodi som en gång klingade friskt och tydligt; vurmen för traditionen, det långa bandet, den ständigt brinnande facklan, utgör en tydlig allegori och visualisering av detta förhållande. Traditionalismen handlar i djupare mening om att bevara det sanna och det sköna, det som är tidlöst, som definitionsmässigt är en del av verkligheten sådan den faktiskt är och har varit och som därmed ligger själva skapelsens sublimitet närmast.
7.
Historiskt sett så har radikala högerrörelser framförallt varit intresserade av att bygga masspartier. Det har inte funnits någon motsvarighet från höger till Lenins bolsjevik-modell, med en intelligentsia, en självuppfattad elit vilken skall leda samhällsomvandlingen å massornas vägnar, som bärare av deras gemensamma medvetande. Det är i och för sig inte särskilt konstigt – högern har traditionellt sett varit noga med att betona sitt band till folket. Problemet med det är detsamma som Lenin själv identifierade, nämligen att den sociala spontaniteten, den plötsligt uppkomna viljan att engagera sig i samhällsfrågorna, sällan utmynnar i några fasta former; sådana kan anta gestalten av ett parti, av uppbyggnaden av institutioner och organisationer vilka allra helst bör strukturera spontaniteten, kanalisera dess energi i en tydlig riktning. Om partiet som organisationsform överhuvudtaget skall finna en relevans i dagens samhällsklimat, så bör det från högerns perspektiv närmast organiseras som ett avantgarde, som en mindre, tät sammanslutning av intelligenta och handlingskraftiga människor vilka kan följa samhällsutvecklingen och anpassa sitt handlande därefter.
8.
Politiken är en svår väg, särskilt för den som utgår ifrån massans behov. Vi som uthärdar Vänsterlandets nesliga klimat har tröttnat på massan. Vi söker något genuint, något kvalitativt – företeelser som är massan främmande. Ändå går många emot tidsandan och fantiserar om att genast få med sig ”folket”, alltså en stor, odefinierbar grupp av människor vilka kan agera subjekt åt de egna idéerna. Detta är personer som tar sig an projektet att organisera en hel nation och varje funktion av staten innan de ens lärt sig att samsas i en förening på tio personer. Hellre än att stegvis bygga upp något från grunden, vilket inte är särskilt glamoröst och som ligger så långt bort från själva målets förverkligande, så väljer dessa drömmare att hålla sig till sin idealbild, mot vilket varje initiativ bleknar och tappar i lockelse. Precis som de mest verklighetsfrånvända på vänsterkanten väljer många från högern att engagera sig med avstamp i den exakta utopiska modellen – ett recept som aldrig varit framgångsrikt. Detta bekräftar i och för sig Vänsterlandets totala dominans över vår verklighetsuppfattning; vi är så vana vid storartade beskrivningar, av drömska suggestioner och högtravande paroller att vi tappat bort vårt band till verkligheten. Det är ett mentalt grepp som Vänsterlandet har om oss alla, en slags dold dominans som likväl gör sig påmind på alla tänkbara sätt; för att frigöra sig från detta mentala förtryck krävs ett högst alert medvetande, en perspektivskjutning från moderniteten till något annat. Modernitetens slut utgör samtidigt Vänsterlandets undergång – som vidare inleder Oikoumenes återkomst.
9.
Den säkraste vägen till denna återkomst går via organiken, alltså det naturliga förhållande mellan människor och institutioner som uppstår överallt där den inte hindras av intervention ovanifrån. Det är en utvecklingsgång som den av moderniteten skapade nationalstatsmänniskan har svårt att begripa; hellre ser han att den gamla formen består till varje pris, även om dess innehåll är fyllt med röta. Organikens befrämjare inser istället att innehållet är det viktigaste och att en autentisk form endast är möjlig som ett resultat av det förstnämndas livskraftighet.
10.
Vi ser många tecken i tiden – en stagnerande ekonomi, en havererande byråkrati, ökande social och militär oro, försörjningsproblem, biologisk regression och ekologisk förstörelse. Vänsterlandet är under uppluckring, det går inte att komma ifrån. Att i det läget fortsätta bekymra sig för statens väl och ve, när den ändå bara fyller rollen som byråkratiskt styrinstrument, är att kasta bort sin empati och sitt välmenande åt fel håll. Samhället betyder allt – staten ingenting. Det är för samhället som vi kämpar, för att vi skall kunna leva goda liv och uttrycka vår personlighet; det är samhället som vi i slutändan vill skall vara tryggt och sunt så att våra barn ska kunna växa upp i en så bra miljö som möjligt. Det är i sanning vad Oikoumene handlar om, att upprätthålla och försvara den fria sfären, där människans bästa sidor kommer till uttryck samfällt – till allas fördel.
11.
Bortom Vänsterlandet väntar en annan verklighet, en fastare tillvaro, där sans och balans råder; i denna tid med ren luft och friska vindar kommer också den skapande inspirationen att återuppstå och ge hän åt en tid av högkultur och vällevnad, präglad av spontan kreativitet och sublima ideal. Det är en tid när en ny ursymbol föds, vilken samtidigt förebådar framväxten av en helt ny civilisation, bärandes ett eget ledmotiv. När vi faustiska människor således blickar mot vår egen civilisations undergång, det Västerland som sedermera blivit ett Vänsterland, så skall vi inte göra det med alltför ledsna blickar. Något nytt och livskraftigt väntar runt hörnet, under förutsättning att vi klarar oss igenom de kommande onådsåren, vilket inte heller är säkert. Men att uthärda i förhoppningen att man då får vara med om att bygga upp något nytt och autentiskt på den fallna modernitetens ruiner, ja, det är en tankebild som borde egga varje faustisk själ. Även om denna anda idag är väldigt trött, så finns den likväl kvar hos vissa personer och det är dessa personer som kommer ges möjligheten att prägla den nya högkulturens uppstigande. Så länge deras kreativa energi inte uttöms till följd av defaitism och depression, så kommer den utgöra den avgörande drivkraften för varje autentisk och långsiktig strävan – och det är denna strävan som vi aldrig får glömma, trots att vi lever i Vänsterlandets mörkaste period.
12.
Det är dock alltid som mörkast före gryningen. Frågor som för bara tio år sedan var tabu är idag på dagordningen överallt. Vissa sanningar är så påtagliga att de inte bara tar plats, utan att de dessutom aktivt tränger undan lögnerna; trots att en häpnadsväckande kraftfull maktapparat ligger i händerna på åsiktspoliserna lyckas de likväl inte kontrollera informationsflödet. Det ständigt växande flödet av alternativa medier har ersatt de etablerade mediernas trovärdighet, eller håller åtminstone på att göra det. Fler och fler vänder tillbaka mot äldre tiders dygder och passar samtidigt på att lära sig grundläggande färdigheter för att säkra sin existens i en högst otrygg tid. Nya vänskapsband och broderskap stärker sig på de gamla politiska kontakternas gravfält; vi rör oss mot en opolitisk ordning där det inte finns något utrymme för världsfrånvändhet och ständig ideologisering. Småskalighet är ledordet i allt; man inser att den stora lyckan återfinns i det lilla, avgränsade livet, det som är rotfast och har beständighet. Det är en autentisk riktning som följer på den konstlade trendens haveri.
Vänsterlandet är den livskraftiga människans mest hatade tankebild. Man förstår vad som avses: ett villkorslöst Schlaraffenland, utan plikter och skyldigheter, desto mera fyllt med rättigheter, vars varierande former snarare urholkar än främjar den övergripande samhällsnyttan. Det är en konstlad skapelse vars livslängd endast bibehålls med den livskraftiga befolkningens goda minne; om de bästa och mest drivstarka medborgarna väl hade bestämt sig för att göra slut på spektaklet, hade Vänsterlandet dött i all hast. I väntan på detta måste den organiska utvecklingen bejakas och försvaras.
Om skribenten: carlfaust
