Vi lever i en tid där de manliga värdena drivits undan. Den moderna staten och dess innehåll – konsumtionen, det politiska spelet, populärkulturen – präglas i så hög utsträckning av det feminina att blotta omnämnandet av maskulinitet förpassats till utrymmen långtifrån det offentliga samtalet. Utifrån ideologiskt hänseende likställs manlighet närmast med fascism – fast inte om ”rätt” demografiskt subjekt uppvisar det. Traditionellt sett har manlighet förknippats med vad grekerna benämnde thumos, en primärt manlig egenskap som handlar om att visa mod och dygd, men också virilitet och styrka. Så fort en man uppvisar dessa egenskaper idag ligger han pyrt till, såvida det inte sker inom idrottens ramar – inom dessa existerar alltjämt någon slags elementär legend- och mytbildning, där är thumos något bra. Överlag är det emellertid andra värden som tar plats i det offentliga rummet.
1.
Modernitetens leitmotiv är förändring. Med förändring följer flyktighet, relativism, rotlöshet, atomisering, utbytbarhet och ja, kapitalism. Ingenting som hör moderniteten till kan betraktas isolerat; ingen av de stora tendenserna i historien kan behandlas strikt naturvetenskapligt, det finns ingen kausalitet att observera, ingen tydlig orsak eller verkan. Vad vi däremot kan urskilja är övergripande riktningar, präglade av tydliga formspråk, av särskild relevans för distinkta kulturer och statsbildningar. Den övergripande riktning som moderniteten utgör präglas av en allomfattande vilja till kontroll och planering; det handlar idag om att undvika omvälvningar till varje pris, eftersom det inverkar negativt på den redan ovisst fluktuerande marknaden. Konsumism, politisk korrekthet, främlingskult, pacifism och kosmopolitism, utgör exempel på värden och idéer som sammanfaller med den rådande ordningen, eftersom de närmast smörjer systemet och gör det mer driftvänligt. Dessa hotar inte med omvälvning utan garanterar snarare att varje form av organiserat hot mot systemet i god tid kan avvärjas.
I takt med att den nuvarande världsordningens inneboende problem växer sig allt större och blir tydliga för allt fler inflytelserika människor, kan det också antas att ett stigande antal organiserade rörelser med tiden skall framträda som hot mot systemet. Dessa grupperingar kan hota systemet med sina idéer, med sin autentiska grundval, vilken inte sällan baserar sig på andlighet och djupare traditioner som tydligt kontrasterar mot modernitetens krassa materialism och hedonism. Den moderna världsuppfattningens stora styrka är att den lovar allt till alla och att dess löften förtydligas genom materialismens fullständiga hegemoni i alla rum. Men moderniteten erbjuder inget andligt till människan, något som skapar tomhet. Även människor som har det fullgott materiellt ställt kan uppleva att livet saknar mening; hellre än att bidra till systemets upprätthållande kan de istället sadla om till revolutionärer, ja, ikonoklaster vilka önskar ersätta den ofullständiga ordningen med en bättre.
2.
Varje social ordning garanteras genom ett tydligt angivet våldsmonopol. I sista led är det alltid våldet eller hot om våld som fäller avgörandet; för den som undviker att betala skatt väntar samma tvångsmekanik som möter den som misshandlat eller mördat någon. Vår nuvarande ordning, vilken i hög utsträckning bygger på konsumism och självförverkligande genom materiella ting, vore fullständigt otänkbar utan organiserat våld; varför skulle jag stå i kön och vänta, när jag kan tränga mig fram och ta vad jag vill ha? Varför skulle en man behöva respektera en kvinnas integritet när han egentligen bara vill våldta henne? Varför skulle jag av respekt ”hålla mig” på spårvagnen om jag känner för att uträtta mina behov? Hur skulle samhället se ut om vi bara gick våra instinktiva tankar till mötes utan att det fick några som helst konsekvenser? Vi skulle då naturligtvis inte längre ha något samhälle, ingen civilisation; vi hade då befunnit oss på ett djuriskt stadie, där varje form av högkultur och djupare strävan varit otänkbar.
3.
Idag är det polismakten och försvarsmakten som representerar det formella våldsmonopolet. Detta är emellertid på väg att förändras; på många håll i landet har mängder av kriminella element tagit makten över gatorna, vilket fått som resultat att de människor som bor i områdena inte längre har förutsättningar att sträva i enlighet med sin personlighets önskningar, vare sig individuellt eller samfällt med andra. Om statens grundläggande uppgift missköts – att säkerställa medborgarnas fysiska säkerhet och att undanröja hot som riktar sig mot våldsmonopolet – kommer det inte dröja länge innan samhällets övriga funktioner faller samman. Det vi kallar välfärd är lika villkorligt som allt annat inom ramen för den mänskliga samvaron. Det sägs att vi ibland kommit så långt i den civilisatoriska utvecklingens gång att vi inte längre behöver påpeka detta, men det är inte sant. Utan ett tydligt delegerat mandat att utöva våld kommer vi inte ha någon möjlighet att åtnjuta våra övriga friheter. Vad gör det för nytta om skolorna i landet mottar femtio miljarder kronor för att förbättra sin verksamhet när samma skolor var dag präglas av hot, våld och kränkningar mot elever och lärare, företeelser som ett tydligt angivet våldsmonopol är tänkt att förhindra (men som inte tillåts göra det, av ideologiska skäl)? Av alla negativa tendenser i samtiden, alla uttryck för dekadens, missbruk och institutionellt förfall, så är våldsmonopolets sönderfall det klart värsta.
4.
Våld skall inte glorifieras. Lika lite som något annat återkommande i människans historia bör enskilda handlingsuttryck reduceras till glorifierade, lysande axiom; våldet är ett nödvändigt inslag, men också bara det – mer kraft skall inte läggas på det än absolut nödvändigt. Våld kan vara konstruktivt och destruktivt; beroende på vad som följer våldsutövningen eller det som vi genom våldet vill förhindra, så har våldet samma instrumentella karaktär som exempelvis tekniken. Våldet är i någon mening varje idéströmningens logiska konklusion – endast genom dess utövande kan en idé tränga undan en annan. Ord kan bekämpas med ord, men på någon med våldskapacitet biter det inte; varje meningsutbyte har ytterst sett våldet och vapnet som sista reserv. När vi så ser hur vårt samhälle gradvist faller samman till följd av balkanisering och kriminalisering, inser vi successivt att de värden som vi håller för självklara till syvende och sist faktiskt stödjer sig på en materiell resonans som endast våldet kan ge. Det hör till modernitetens stolta narrativ att både fascismen och sovjetkommunismen besegrades genom de liberala värdenas överlägsenhet, av det triumferande skeptiska förnuft som Västeuropa präglats av i snart trehundra år. En sådan historieskrivning menar att fascismen och sovjetkommunismen i egenskap av ”mörka krafter” bara kunde gå sin undergång till mötes, att ett annat utfall helt enkelt inte var möjligt. Dylika fantasier ingjuter man i generationer av ungdomar som växer upp idag. Det enda som säkerställt den socialliberala hegemonin är vapenmakt och ett relativt ekonomiskt välstånd. De allierade segrade i andra världskriget eftersom deras våldskapacitet var vida överlägsen axelmakternas. Det fanns ingen motsvarighet till atombomben på axelmakternas sida, lika lite som det fanns någon motsvarighet i industriell kapacitet. Däremot fanns det motsvarigheter avseende idéer och världsuppfattningar – man kan hävda att både den kommunistiska och den fascistiska världsåskådningen i flera avseenden hade en mer fullständig syn på människan än vad den liberala världsuppfattningen skulle medge.
5.
Det är viktigt att ha med sig denna insikt inför de allvarliga tider som stundar. När våldsmonopolet faller samman och kriminella grupper försöker stifta sin egen ordning, kan vi inte förvänta oss att endast idéer skall utgöra en motkraft. De måste backas upp med starka handlingsformer, varur idéerna kan ges både förstörande och konsoliderande verkan. Redan i samtiden märker vi återkomsten av mannaförbunden, av män som organiserar sig i små, livskraftiga och handlingsbenägna grupper. Dessa grupper har ofta fler och betydligt mer sublima målsättningar än att utöva våld, men det förblir en integrerad del i gruppernas strävan, nödvändig för deras förmåga att existera överhuvudtaget.
6.
Tillgången till vapen är reglerad i alla länder. Regleringen varierar beroende på vilken kultur vi befinner oss i och skiljer sig beroende på vilka lagar som råder. Om vi exempelvis jämför Sverige och USA inser vi att det i det senare landet finns vida större möjligheter att skaffa sig vapen och att utbudet är större, en tillgång som garanteras i grundlagen; i Sverige är det å andra sidan endast sportskyttar, poliser, jägare och militärer som tillåts ha vapen. Det innebär att dessa roller får en oproportionerligt stor betydelse i förhållande till andra medborgare i samhället som inte har vapen. Det säger sig självt att det skulle få stora konsekvenser om någon av dessa grupper använde sin våldskapacitet i organiserade former mot institutioner och funktioner som är viktiga för statens fortlevnad. Förutom tillgång till vapen finns det i varje land en stor mängd utövare av kampsport i olika former vilka också förfogar över ett våldskapital.
Utöver det lagliga innehavet av våldskapital har vi också det olagliga. Det sistnämnda är det främst kriminella grupperingar som förfogar över, vilka används i den egna verksamheten. Det finns även andra olagliga former av våld vilka uttrycks mer asymmetriskt och spontant, enskilda ligister och kriminella som genom impulshandlingar förstör vardagslivet för enskilda människor. Det decentraliserade våldskapitalet förväntas hållas i schack genom statens våldsmonopol, något som merparten av medborgarna betraktar som legitimt; utan statens motiverade våldsutövning urholkas förtroendet för densamma och leder i förlängningen till negativa biverkningar för statens övriga funktioner. Att gå in på ett varuhus och konsumera kommer inte vara prioriterat om risken att dö under tiden är förhöjd; många kommer då hellre att handla online eller helt enkelt avstå konsumtionen, vilket får konsekvenser för de butiker som annars hade fått intäkter. Likaledes kommer beredvilligheten att åka spårvagn, buss eller tåg att minska om det finns en förhöjd risk att jag under resans gång kommer utsättas för våld och hot. Alla våldsyttringar får konsekvenser, vissa mer än andra; det är genom våldet som någon eller några tydligast kan rucka på en bestående ordning, just i betydelsen att det sätter skräck i flertalet människor vilka hellre undviker vardagligt beteende för att istället finna större trygghet.
7.
Till slut, om det decentraliserade våldet eskalerar i en sådan utsträckning som mer eller mindre omöjliggör ett vanligt, civilt leverne, kan en stark motreaktion förväntas. Denna kan ta sig uttryck på flera sätt: krav på ökade resurser till polisen eller militären, hårdare straff för brottslingar, etc. Det kan också ta sig uttryck på sätt som är betydligt mer besvärande för staten, nämligen via grundandet av medborgargarden och trygghetsgrupper, vilka fyller det vakuum som uppstår när polisen inte klarar av sin uppgift. De personer som ingår i sådana grupper motsvarar en efterfrågan som finns hos allmänheten, vilket på sikt kan leda till en professionalisering. Vad en sådan professionalisering rent konkret innebär kan det spekuleras i, men det är inte otänkbart att vi i framtiden kommer skåda framväxten av paramilitära grupper som staten inte kan klara sig utan när dess egna polisiära ordningsmedel fallit i vanrykte och saknar tillräckliga resurser.
8.
Vilka kommer utgöra medlemskadern i dylika grupperingar? Rimligen de typer av personligheter som idag redan grundat eller är i färd med att grunda olika slags mannaförbund, vilka fyller rollen som livbåtar i det moderna samhällets översvämmande dekadens. Det är i ett mannaförbund som de manliga värdena – styrka, mod, heder och mästerlighet – har sin primära hemvist. Steget att omvandla ett mannaförbund till stridande förband eller kampenheter kommer vara relativt enkelt; att inställa sig på en överlevnadssituation som enskild person utan att vara ansluten till en grupp är svårare. Det går inte att knäppa på fingret och göra sig beredd att försvara sin frihet; beredvilligheten att göra det växer fram ur gemenskapen med andra likasinnade, i sällskap med personer vilka man delar religion, identitet eller/och etnicitet med.
9.
Vi befinner oss i en tid där den så kallade manosfärens reaktion mot moderniteten blivit påtaglig. Tänkare och inspiratörer som Jack Donovan och James La Fond betonar vikten av grupptillhörighet och våldskapital. Parallellt med dessa finns en uppsjö av olika inriktningar som fokuserar på allt från hur man raggar kvinnor och får dem i säng till hur man planerar familjens långsiktiga finansiella säkerhet. ”Gaming” och ”Art of manliness” är måhända i sig själva indikationer på en urspårad värld, där manlighet inte längre tas för givet, men mot bakgrund av det allmänna samhälleliga förfallet måste de betraktas som positiva fenomen i grunden.
10.
Det finns alltså en tendens i samtiden där allt fler män väljer att organisera sig med likasinnade och genom dessa utgöra en motvikt mot den negativa samhällsutvecklingen. Mannaförbundet är det första steget i en positiv riktning, det klart viktigaste – men inte det sista. I varje mannaförbund finns ett embryo till något storslaget, till något som skulle kunna utgöra en ursymbol. Det kan röra sig om en särskild religiös eller kulturell tradition, kanske om en unik händelse som bundit en avgränsad grupp med personer samman, eller, ett sällskap som råkar dela livsuppfattning och som samtidigt har gemensamma målsättningar. Det som måste betonas är att det oavsett bevekelsegrund existerar ett behov av moralisk enighet, vilket inte skall betraktas i strikt religiös mening. Det kan likväl uttryckas som andlig enhet, gemensamma band som går bortom blodsband, som inte begränsas av världsliga hinder. Kort sagt: en sublimerad enighet som stödjer sig på värden vilka inte är av denna världen.
11.
Kan inte gruppens målsättning i grunden vara negerande? Vad är det som säger att den med nödvändighet måste vara konstruktiv? Man kan tänka sig grupperingar vilka överlag förhåller sig nihilistiskt till värdehierarkier och målsättningar, ja, som enbart har som mål att skövla och utdöma den egna viljans primat genom vapenmakt. Det kan inte uteslutas. Kanske är det så att både konstruktiva och destruktiva element behövs.
Under den omvälvande mellankrigstiden, alltså perioden mellan första världskrigets skyttegravsfasor och det mer allomfattande andra världskriget, fann sig tyskarna i en väldigt märklig situation. Konstant social och ekonomisk oro gjorde det omöjligt att planera morgondagen; framtidstron minskade och det fanns överlag en ytterst fatalistisk grundstämning. Tröskeln att gå med i organisationer som erbjöd skydd och mat för dagen var väldigt liten. För att få bukt med revolutionärerna som ville avskaffa den tyska statsbildningen tog den socialdemokratiska regeringen med Friedrich Ebert och Gustav Noske i spetsen hjälp av de många frikårer som upprättats runtom i Tyskland. Genom Versailles-fördraget hade den tyska armén minimerats och i allt tumult som uppstod efter krigsslutet var våldsmonopolet allt annat än säkert. Frikårerna utgjordes allt som oftast av en blandning av soldater som varit med i kriget och idealister på hemmafronten, vilka varit för unga för att delta i kriget. Denna blandning av sociala bakgrunder bidrog till att skapa en intressant helhet som präglades av både realism och idealism; många av frikårernas medlemmar, vilka i kriget kämpat för en mer traditionalistisk världsordning, fann nederlaget och freden ytterst desillusionerande och ville hitta vägar att fortsätta kampen – soldatlivet blev för dessa ett livskraftigt alternativ till den avskydda borgerliga ordningen. Det är med detta i åtanke som man kan förstå den brutalitet som frikårerna uppvisade för att slå ner revolutionärerna, exempelvis i Bayern där tusentals kommunister sköts till döds under våren 1919. Även i Baltikum verkade frikårssoldaterna ytterst brutalt; de kämpade mot allt och alla och åsamkade stor förödelse – man kan där tala om en särskild form av nihilistisk förstörelsemani som griper den som finner glädje i att skövla en korrupt ordning.
12.
Frikårernas organisatoriska struktur var paradoxal – både decentraliserad och strikt hierarkisk. Dess fanor och fälttecken präglades av det första världskrigets erfarenheter, men också av dess ledare och geografiska placering (Freikorps Epp, Freikorps Oberland, etc). Det fanns överlag ingen större samhörighet mellan de olika frikårerna; de verkade närmast som separerade mannaförbund vilka hade sina egna fanor, identiteter och världsåskådningar. Deras gemensamma funktion var att de verkade med kraftfullt våld för att upprätthålla en elementär ordning i det tyska samhället. Att många frikårsmedlemmar senare anslöt sig till den framväxande nationalsocialistiska rörelsen bör framförallt betraktas mot den sistnämndas profilering som ett anti-borgerligt alternativ, som en organisation för förnyelse vilken utlovade en alternativ ordning som många samtida betraktade som mer livskraftig.
Premisserna för frikårernas framväxt var flera. Dels fanns det en stor kader av soldater vilka kände sig desillusionerade efter kriget och som ville rikta sin segersträvan vidare mot andra områden. Å andra sidan fanns det många idealister vilka kände sig lika desillusionerade av att ha missat kriget och att deras deltagande i de pågående omvälvande samhällsförändringarna genom frikårerna skulle bidra till ett annat utfall. Blandningen av dessa olika sociala profiler skapade en ytterst potent kraft, beståendes av män vilka var handlingskraftiga, lojala och brutala. Även om frikårerna i sig uppmuntrade vad vi tidigare benämnde som manliga värden, fanns det redan från början en tydlig social grund att bygga på. Frikårerna vore alltså inte möjliga utan någon form av befintlig social struktur som utgjorde bärare för dess senare former; om någon idag skulle knäppa på fingrarna och förvänta sig att taniga, lattedrickande hipsters plötsligt skulle dra på sig uniform och vapen för att slå ner orosstiftare, skulle endast besvikelse möta. Mannaförbunden utgör en förutsättning för frikårerna.
13.
En kan tänka sig en situation där vi kommer bevittna frikårernas återkomst. Ponera att en ny ekonomisk världskris uppkommer (vilket rör sig om en tidsfråga). Banker tvingas höja räntorna vilket får till följd att allt fler måste prioritera sina huslån och blott att ha mat för dagen. Den övergripande konsumtionen minskar, vilket får ekonomiska synergieffekter. Många privata företag får slå igen och skatteunderlagen minskar. De offentliga finanserna sinar och en stor mängd människor tvingas ut i arbetslöshet. Den sociala oron sprids när allt färre människor ska klara av allt svårare uppgifter; färre lärare i skolorna skall hålla koll på fler elever; färre socialarbetare skall ta hand om fler fall; färre läkare skall ta hand om fler patienter; färre tjänstemän skall hantera en ökande mängd uppgifter i kommunerna och landstingen. Överallt begränsas resurserna, vilket får till följd att korruptionen ökar. Förtroendet för statsapparaten minskar. De befintliga partierna radikaliseras och nya, än mer radikala alternativ uppstår, vilka lovar åtgärda bristerna och inrätta en ny ordning, med ett nytt överflöd. Parallellt försöker polismakten upprätthålla ordningen i landet, vilket blivit betydligt svårare sedan resurserna minskat. Laglösheten sprider sig, vilket tvingar många, särskilt inom medelklassen, att prioritera den fysiska säkerheten framför annat (inklusive konsumtionen). Denna omprioritering kan ta sig uttryck i det att fler ansluter sig till befintliga organisationer som verkar för att öka det fysiska skyddet, alternativt genom upprättandet av egna förbund som verkar för samma ändamål. Då kommer vi plötsligt befinna oss i ett läge där våldsmonopolet inte längre existerar, där vi snarare rör oss på en fri våldsmarknad; somliga grupperingar kommer ha naturliga beröringspunkter och intressen som gör det möjligt att bygga upp större anslutningar. Överlag så kommer en sådan situation att rymma många olika alternativa grupper som slåss om makt och inflytande. Frikårsliknande förbund kan då utgöra formaliseringen av de inledande organisatoriska initiativen; utöver att säkra människors fysiska trygghet kommer dessa successivt att lova mervärden till medborgarna, vilka då får än större anledning att stödja specifika grupper.
14.
Den största förloraren i denna utveckling är den rådande plutokratiska härskarkasten, vilka alltid missgynnats av social och ekonomisk oordning. Andra förlorare är de kriminella element, både enskilda och organiserade, vilka i dagens samhälle sällan straffas proportionerligt och som inte heller möter en tillräckligt repressiv statsapparat. Redan idag är mängder av människor trötta på vad de upplever som statens slapphet, dess ovilja att verkligen utmäta den våldskapacitet som står till dess förfogande. Den liberaldemokratiska ordning som möjliggjort det nuvarande tillståndet, som bekant sammanfaller väl med moderniteten som tankeriktning och historisk formation, gör det ytterst svårt att korrigera systemet; många tror det vara möjligt att reformera samhället genom att rösta fram särskilda politiska partier och att den parlamentariska vägen utgör den enda tänkbara handlingsformen. Det har visat sig gång efter annan att personer och partier, vilka ursprungligen baserade sitt engagemang på idealism, inte klarar av att stå fast vid sin ursprungliga kurs; när de väl står vid maktens köttgrytor finns det inte längre någon idealism kvar, vilken fallit bort på vägen dit. Den liberaldemokratiska ordningens oförmåga att hantera inneboende motsägelser i statsskicket kommer leda till en mängd fördröjningseffekter vilka skall ge sig till känna när medborgargarden/frikårer på nytt uppstår. Sådana fördröjningseffekter kan vara revanschism och överdriven grymhet, vilket blir resultatet av den långa period av frustration som byggts upp när ingenting har hänt för att åtgärda samhälleliga problem (vilka i mer eller mindre utsträckning drabbat individer som hyser sådana känslor). Vi kan exempelvis föreställa oss anhöriga till terroroffer vilka inte känner att rättvisa skipats gentemot förövarna och som därmed längtar efter ett tillfälle att utkräva sin egen rätt; vi kan också föreställa oss mängder med människor vilka på olika sätt har kränkts och blivit misshandlade av särskilda grupper i sin vardag, men som inte haft legitimitet att slå tillbaka mot sina förtryckare på grund av en särskilt rådande kulturell hegemoni, präglad av politisk korrekthet. Vi kan säga vad vi vill om dessa kommande sociala fördröjningseffekter, men de är åtminstone begripliga.
15.
I all kamp existerar en skönhet som bara stammar ur kontraster; tanken på att ett utfall kunde blivit ett annat, vad som hade hänt om en motståndare blivit besegrad och inte triumferat, om vi gjort något mer noggrant och eftertänksamt istället för att på klumpigt manér hasta fram – alltsammans bidrar till mening och värdeuppbyggnad. Det är i konflikter som vi renar oss, som våra handlingar och värden ges någon mening; det som ställer vår egen existens gentemot sin motsats, icke-existensen, döden, har en särskilt eggande verkan på vår syn på tillvaron. I en tid när samhället gradvist faller samman, när det sociala och ekonomiska eländet tilltar, när statens våldsmonopol söndras och decentraliseras till illvilliga kriminella och livsfientliga organisationers fördel, finns det bara ett mentalt alternativ – att förbereda sig för frikårernas återkomst. Genom dessa kan vi på nytt bli varse andlighetens roll och de sublima värdenas betydelse; genom frikårerna kan mod, styrka, heder och mästerlighet på nytt erkännas. Det är frikårer som kan utgöra den gamla ordningens likvidator och den nya ordningens förlösare; de kommer utgöra modernitetens isbrytare, vilka tränger igenom det sterila lägets bindningar, i riktning mot ett mer livskraftigt samhälle. Frikårerna kan vara politiska eller opolitiska, troligen båda; det finns emellertid ingen ideologisk bindning till frikåren som organisationsform – den kan vara kommunistisk, fascistisk, konservativ eller nihilistisk, lika gärna som den kan vara islamistisk, kristen eller hednisk.
16.
Alla som på något sätt tangerar vid våldsutövning i sin vardag bör ha detta i åtanke: utan förmåga att försvara sin familj, sina vänner och sin identitet, befinner man sig i en beroendeposition gentemot de som har våldskapital. Det handlar inte om att agera subversivt gentemot staten och dess funktioner, utan om att förbereda sig för den situation i vilken dessa inte längre erkänns eller spelar någon roll. Frikårer kan måhända stå för mycket destruktivt, dess ingripanden och handlingar kan orsaka mycket lidande. Redan vid födelsen blir vi dock medvetna om att livet självt uppkommer ur lidande – kvinnan som krystar ut barnet njuter knappast. Livsvilja och en outsinlig mängd av möjligheter kan inte uppbådas ur ingenting, utan måste beredas genom ett interregnum av elände; frikårerna kan utgöra de autentiska och livsbejakande människornas sköld – från ett tillstånd av förfall och motgång, genom brytningstidens ovisshet och vidare mot en tid präglad av morgondoft och vitalt leverne.
Om skribenten: carlfaust
