Utifrån ett västerländskt perspektiv framstår Polen och Ungern som goda samtidsexempel på hur det alltjämt är möjligt att motstå till synes oundvikliga imperativ som globalisering och liberalisering. Detta utgör en värdefull insikt för de som lever i länder där passiv nihilism, kulturrelativism och modernitetsiver präglar det offentliga samtalet och de offentliga institutionerna. Mot bakgrund av de senaste framgångarna för Lag och Rättvisa i Polen och Fidesz i Ungern, skall vi i artikeln gå igenom länderna som separata exempel, belysa några av de faktorer som ligger bakom deras framgångar och avslutningsvis, reflektera över vad vi kan lära oss av deras exempel.

Polen – Ett land mellan väst och öst

Den polska nationen har haft en minst sagt händelserik historia. Det har varit en nation som varit inklämd mellan olika geopolitiska intressen, mellan öst och väst. Emellanåt har Polen som politisk enhet varit helt upplöst och endast levt vidare i etnisk, kulturell och språklig mening. Det handlar alltså om en nation som under historien prövats otaliga gånger, som tvingats genomlida svåra umbäranden och som aldrig kunnat ta sin existens för given. Landets sena historia utgör inget undantag. Styckningen av Polen mellan Tyskland och Sovjetunionen i Andra världskrigets inledningsskede medförde enorma lidanden för den polska befolkningen. Än idag minns polackerna alla offer från kriget, inte minst Katyn-massakern som sovjeterna iscensatte, där drygt 20 000 polska medborgare, däribland 4421 officerare, avrättades.[1] Den omedelbara polska efterkrigstiden präglades av kommunistiskt vanstyre, som förvisso förbättrades något efter Stalins död. I samband med de världsomfattande studentprotesterna och upproren under 1968, drabbades även det polska samhället av ekonomisk och social instabilitet. Det blev strejker och upplopp i delar av landet, vilket från statsmaktens sida inledningsvis bemöttes med repression. Denna lyckades inte dämpa den sociala oron, vilket ledde till att statsmakten istället lånade stora summor pengar för att finansiera ekonomiska reformer för att tillmötesgå de som protesterade. Runt 1980 hade den onda cirkeln med kortsiktig repression och knappt finansierbara reformer bidragit till en omfattande nationell strejkrörelse, som leddes av varvsarbetaren Lech Walesa. Den kristna tron hade i det polska samhället förblivit intakt, trots kommunistisk repression. Trons ställning stärktes i landet när Karol Wojtyla valdes till påve 1978.[2] Den populära rörelsen Solidaritet växte i omfattning och fungerade som en samlad rörelse för det nationella motståndet mot den kommunistiska regimen. I början av 90-talet hade den kommunistiska regimen fallit.

Detta utgör bakgrund till det nuvarande läget i Polen. Precis som i Ungern har en rad socialistiska skandaler, tillsammans med ett livskraftigt historiskt medvetande, bidragit till att hålla den nationella traditionen vid liv i Polen. Precis som i andra länder i centrala och östra Europa har kristendomen utgjort en samlande kraft för folket i dess mest prövande tider. Att Polen är ett kristet och nationalistiskt samhälle märks än idag på många plan. Staten finansierar en aktiv kristendomsundervisning på grundskolenivå som gör att den genomsnittliga polska ungdomen redan vid tiden för grundskolans slut är väl medveten om hur värdehierarkin i samhället ser ut.[3] Det styrande partiet Lag och Rättvisa strävar efter att gynna familjebildning, traditionella värderingar och vill försvara det polska samhället från massinvandring. Företrädare för partiet har i olika uttalanden visat att de är väl medvetna om den polska historien och identiteten och varför de väljer att sätta Polen i främsta rummet – och inte skrivbordskonstruktionen EU.[4] Att traditionen lever i det polska samhället vittnar det utbredda folkliga stöd som finns för byggandet av nya kyrkor i landet och det poängteras att dessa skall vara vackert konstruerade, representativa för den sanning de manifesterar.[5] Som svensk observatör gör man oundvikligen en referens till vårt eget lands kyrkbyggen, som snarare erinrar om socialrealistiska, gråa och trista sovjetkomplex.

De senaste åren har Polen tillsammans med de så kallade Visegradländerna (däribland Ungern) ingått i en slags allians mot EU:s alltmer centralistiska tendens och uttryckligen opponerat sig mot att bli en del av den problematik som följt i massinvandringens spår i de västeuropeiska länderna. Man har från Polens sida varit noggrann med att betona sin nationella suveränitet, något som för den genomsnittliga polacken inte är förhandlingsbart. Det ”polska exemplet” som ledstjärna för nationalister och traditionalister har sin föregångare i den politiska utvecklingen i Ungern, som vi nu skall vända oss till.

Ungern – korsresningen och det habsburgska arvet

Framgångarna för nationalism och konservatism i Ungern har flera rötter. Jag skall fokusera på händelseutvecklingen de senaste femton åren, men i förbigående kan sägas att det historiska Ungern haft en avgörande betydelse för särskilt Centraleuropas utveckling. Landet hade en stark ställning i den habsburgska dubbelmonarkin och utgjorde ett bålverk mot det osmanska imperiets expansion. Geografiskt skådat spände Ungern över stora delar av nuvarande Balkan, liksom dagens Slovakien. I det så kallade Trianonfördraget 1920 stipulerade de allierade en kraftig minskning av det ungerska territoriet, ungefär två tredjedelar. Efter fördraget bodde cirka en tredjedel av ungrarna i områden som tilldelats andra länder. Det missnöje som följde i Versaillesfredens spår i Tyskland hade sin motsvarighet i Trianonfördraget för Ungern, som också fick sin beskärda del av social, ekonomisk och politisk instabilitet (däribland Béla Kuns mordiska kommunistregim 1918-1919).

Detta besvärliga arv följde med Ungern under hela 1900-talet. Landet var under efterkrigstiden på inget sätt en trogen lydstat till Sovjetunionen. Det fanns en underjordisk rörelse med nationalistiska sentiment som bland annat manifesterades under den ungerska revolutionen 1956, som sovjeterna slog ner med stor repression. I Ungern uppstod en mytbildning kring detta som hade likhetstecken med Pragvåren i Tjeckien 1968. Händelserna 1956 inkluderades i den ungerska nationella traditionen, en tradition som sedan tidigare omfattat stoltheten och självmedvetenheten att ha tillhört det habsburgska imperiet – en löst sammanhållen, pluralistisk och kristen statsbildning som varade i nästan tusen år. Det historiska medvetandet i Ungern hölls alltså alert och levande genom att utsättas för en rad olika traumatiserande händelser, vilket förhindrade det nationella sentimentet från att försvagas; det ungerska folket tog inte sin nationella historia och identitet för given (vilket exempelvis stora delar av det svenska folket har gjort).

Under åren 2002-2008 drabbades Ungern av en stor mängd politiska skandaler som olika socialistiska företrädare stod för[6] (den ungerska socialistiske premiärministern Ferenc Gyurcsány medgav i raljanta ordalag på en partikongress att han och hans partikamrater ljugit grovt för det ungerska folket). Delvis som en reaktion på detta växte partierna Fidesz och det mer radikala Jobbik fram som motpoler. Parallellt verkade Magyar Garda (Ungerska gardet) som en socialt inriktad organisation under Jobbiks organisatoriska paraply, vars syfte var att skapa ordning och trygghet i områden där ungrare blivit utsatta för hatbrott av romer. Flera år innan gardet upprättades hade Jobbik i samband med julen 2003 tagit initiativ till att resa mängder av kors runtom i landet för att påminna ungrarna om högtidens historiska och religiösa betydelse.[7] De politiska och sociala händelser som föregripit högerns styrka i Ungern parades alltså med en intressant, konstruktiv form av aktivism, som var både smakfull och storslagen på samma gång (något som kan vara bra att ta till sig för aktivister som brinner för den skandinaviska frågan).

Viktor Orbán, som är ungersk premiärminister och ledaren för det statsbärande partiet Fidesz, har under många år verkat som en galjonsfigur för den europeiska oppositionen mot socialliberalism och EU-byråkrati. Han har varit frispråkig när det gäller att uttrycka sitt motstånd mot massinvandringen till Europa och har försökt bygga politiska allianser med andra länder för att motverka vad han betraktar som en förödande utveckling för hela Europa. Orbán symboliserar den ungerska nationella traditionen, med sin starka rot i det habsburgska arvet och det historiska motståndet mot kommunism (kommunistiska symboler är förbjudet i Ungern), samtidigt som han medvetet placerar in sitt eget land i en större, europeisk kontext. Orbán har varnat för att globalisterna inte bara hotar hans eget hemland, utan också det kristna Västerlandet i sin helhet.

Nation och tro – en sammanfattning

Något som nästan är övertydligt i båda ländernas fall, är deras starka historiska medvetande. Det är inte bara gamla gubbar och kvinnor som vet vad Trianonfördraget var för något, eller som känner till förtrycket i Polen under kommunisttiden. Även barn och barnbarn till de personer som var vuxna när upproret i Ungern slogs ner 1956 identifierar sig starkt med dessa händelser, vilka ingår i deras levande, historiska identitet. I både Ungern och Polen har den nationella stoltheten bevarats eftersom den utsatts för ständiga hot och prövningar. De har inte tagit den för given, eftersom de vet hur skör den politiska, sociala och kulturella friheten kan vara. De relaterar inte till individens frihetsuppfattning på samma sätt som vi gör i Väst, där nationerna, förstådda som politiska enheter, inte varit hotade på samma sätt. De relaterar till en kollektiv identitet och erfarenhet, vilket utgjort det sammanhang där de kunnat åtnjuta någon form av frihet överhuvudtaget. Folken i de båda länderna har med hjälp av sin historiska medvetenhet burit med sig en vilja att försvara nationen och det sammanhang som denna utgör. Det är förvisso en medvetenhet som försvagas under perioder, men som kan återkomma med desto större kraft – särskilt om interna eller externa hot dyker upp. Mycket av bakgrunden till Fidesz och Jobbiks framgångar bygger på den utbredda korruption som uppdagades hos de socialistiska företrädarna under 2002-2008[8]. I Polen har de strukturella problemen sedan kommunisttiden följt med in i 2000-talet och inverkat på utbredningen av korruptionen i landet.[9] Lag och Rättvisas framgångar kan bland annat ses som en reaktion på detta.

I både Ungern och Polen har kommunismen inte bara varit ett ideal, utan också verklighet – på ett liknande sätt som mångkultur varit ett ideal för 68-generationen och en verklighet för generation ordning (eller generation z) i Sverige. I Sverige, precis som i andra västländer, uppstod en slags mjukmarxism när man inte klarade av att konfronteras med den kommunistiska verklighet som exempelvis Alexander Solzhenitsyn skildrade i GULAG-arkipelagen. Man kan säga att den kommunistiska ideologin i öststaterna var inriktad på en direkt repression av frihetliga yttringar som associationsfrihet och yttrandefrihet – liksom fysisk repression mot personer som inte ville acceptera den kommunistiska ordningen. Det som stärkte människor under sådana omständigheter var det vårdade minnet av nationens historiska prövningar, men också den kristna tro som följt med och fungerat som ett sammanhang för folket i dessa nationer. Nationen och tron växte samman i en nationell tro – en tro som förvisso har en nära relation till andra nationer, men som likväl finner sitt nationella säruttryck i ett specifikt folks historiska erfarenhet. Det historiska medvetandet hos ungrarna och polackerna, präglat av triumfer och förluster, av goda tider och dåliga, har utformats i relation till en gemensam, andlig tradition. De utgör två olika nationer, men delar ett gemensamt sammanhang genom kristendomen. De utgör varsin nationell gemenskap med olika historiska erfarenheter, men förhåller sig till existensen utifrån en gemensam världsuppfattning och värdehierarki, rotad i traditionen. Denna gemenskap utgör en förutsättning för deras ökande välstånd, liksom det alerta motståndet mot massinvandring – vilket inte minst visar sig i jämförelse med det mer värderingsmässigt vilsna Sverige.[10]

Vad kan vi lära oss av Ungerns och Polens exempel? Vi kan svårligen konstruera om vår 1900-talshistoria. Den har redan passerat. Vad vi kan göra är att ändra vår relation till den historiska beskrivningen av samma århundrade, frikoppla vårt nuvarande historiska medvetande och försöka återknyta till en identitet som försvann i samband med att berättelsen om det moderna Sveriges förträfflighet slog igenom i vårt land. Vi kan koppla an till en historiebeskrivning bortom den svartvita skildring som socialdemokratin ständigt förmedlat – den om ”lort-Sverige” (allt dåligt som hände innan 1920-talet) och ”folkhemmet” (allt positivt som hände efter socialdemokratins genombrott). Ett livskraftigt historiskt medvetande kan inte vara opportunt – det vill säga, impulsivt och utan tanke. Det krävs en stabil grund att utgå ifrån, något slags tidigare riktning, som har erfarenheten på sin sida och som har blivit prövad genom tid och rum. Det är inte konstigt att vi i Sverige och andra skandinaviska länder knappt har en nationell tro (jag säger knappt, eftersom den nationella självkänslan i Norge, Finland och Danmark är mycket starkare än i Sverige, vilket trots allt vittnar om ett alltjämt ljudande eko av en nationell tro). Det vi betraktar som inspirerande i Polen och Ungern kan vi inte utan vidare efterapa, utan att det urartar i fars. Vi måste vinna vårt eget historiska medvetande – dels genom att relatera till våra historiska prövningar, dels genom att betrakta våra nuvarande prövningar ur ett större perspektiv. Först då kan vi knyta an till vår historiska identitet som svenskar och skandinaver, med de händelser i det förgångna som haft och fortsatt har betydelse för oss. En nation med en tro har ett sammanhang, vilket är just det som moderniteten bidragit till att förstöra. För en enskild person som ser sig själv i ett givet sammanhang har livet också mening – likadant förhåller det sig med nationella gemenskaper. De som inte ser sig själva som delar i ett sådant sammanhang, som saknar en tydlig riktning och mening i sitt liv, kommer agera på varje tänkbar impuls som moderniteten provocerar fram. Riktningslös konsumtion, prisgivande av personliga åsikter för den självutnämnda elitens skull, anpassning till en gränslös tabukultur, är några effekter av en sådan riktningslöshet. Låt oss då mot bakgrund av samtidens händelser inte glömma bort att vi ingår i en pågående organisk process, där ett historiskt medvetande håller på att växa fram och finna sina former – ett medvetande som leds av en livskraftig nationell tro. Med hjärtat i historien och blicken mot framtiden kan ett folk med en sådan tro ta sig an vad som helst.

^{[1]https://www.cia.gov/library/center-for-the-study-of-intelligence/csi-publications/csi-studies/studies/winter99-00/art6.html}

^{[2]Jane Hardy, Poland’s New Capitalism, pp. 13–18, 2009 London, Pluto Press, ISBN978 0 7453 2456 2}

^{[3]https://notesfrompoland.com/2015/10/01/polands-religious-education-battleground-the-secular-school-initiative-and-other-issues-with-religious-education/#ampshare=https://notesfrompoland.com/2015/10/01/polands-religious-education-battleground-the-secular-school-initiative-and-other-issues-with-religious-education/}

^{[4]https://www.nytimes.com/2018/02/20/world/europe/poland-european-union.html}

^{[5]https://agensir.it/europa/2015/12/23/poland-bucking-the-trend-new-churches-being-built-in-cities-and-villages/}

^{[6]https://web.archive.org/web/20110807124852/http://www.radio.hu/index.php?cikk_id=199031}

^{[7]https://web.archive.org/web/20110720171509/http://www.revacern.eu/exchange-programme/EP-paper%20szilagyi.pdf}

^{[8]https://www.washingtonpost.com/world/europe/migration-corruption-jobs-key-issues-in-hungarys-vote/2018/04/07/15458520-3a77-11e8-af3c-2123715f78df_story.html?noredirect=on&utm_term=.cd760b9d9064}

^{[9]https://www.forschungsstelle.uni-bremen.de/UserFiles/file/06-Publikationen/Arbeitspapiere/fsoAP65.pdf. S. 9-11.}

^{[10]https://samtiden.nu/2018/04/jobbfiasko-for-lofven-jobbsucce-for-polen-och-ungern/}