Mellan varje önskvärt ideal och den faktiska verklighet man befinner sig i existerar ett utrymme, ett mellanting som definieras av ett blivande tillstånd, något som ännu inte är. En människa som strävar efter att förverkliga en målsättning befinner sig i en vardande fas, vars upplösning oundvikligen utmynnar i ett vordet och fast tillstånd. För den som upplever att kylen börjar bli tom är det angeläget att handla in nya förnödenheter; mellan behovet som uppstår och tillståndet som efterfrågas – en kyl fylld med mat – existerar ett tidsligt och fysiskt rum som måste fyllas med intention och medveten handling. Om denna handling uteblir kommer det föreställda eller önskvärda tillståndet aldrig att realiseras – det kommer då att verka gnagande på själen, ett begär som inte låter sig stillas.
1.
I grunden förhåller det sig likadant med högre ideal och värdeuppfattningar. Den utbredda humanistiska föreställningen att världens fattigdom kan och måste utrotas föranleder miljoner människor att skänka pengar till olika hjälporganisationer, vilka säger sig agera medlare mellan givare och mottagare av bidragen; de utgör den intermediära förutsättningen mellan det postulerade idealet och den givna verkligheten. Även ett politiskt parti utgör en intermediär förutsättning för uppfyllandet av ett politiskt motiverat ideal; för att realisera de bevekelsegrunder som ligger bakom engagemanget i ett särskilt parti är det nödvändigt att engagera sig i dess framgång genom att vinna röster och tillskansa sig ekonomiskt och kulturellt inflytande. Om en önskvärd mänsklig målsättning är att vi någon gång i framtiden skall realisera konstruktionen av en självtänkande och abstraherande AI-entitet, så inser vi att resurser och stor aktivitet måste avsättas för det – det kommer inte att realisera sig av sig självt. Oavsett vilka andra tänkbara exempel som anges, hur triviala eller hisnande de än må te sig, så står det klart att ett handlande av något slag är nödvändigt för att ett vardande skall förverkligas i den riktning som önskas.
2.
Den franske syndikalisten och tänkaren Georges Sorel (1847-1922) presenterade i sitt magnum opus ”Reflections on Violence” (Réflexions sur la violence, 1908) en mycket intressant teori om det revolutionära handlandets förutsättningar och möjligheter. I egenskap av syndikalist lade han stor vikt vid fackförbundens möjligheter att påverka den sociala och politiska utvecklingen. När Sorel diskuterar våldets betydelse i samhällsutvecklingen har han inte ett vulgärt glorifierande av dess brutalitet för ögonen. Det är våld i både fysisk och allegorisk mening han resonerar kring – om möjligheten att med hjälp av ett våldsamt handlande rucka på givna samhällsförhållanden, att genom samlat engagemang försätta ett förment stabilt tillstånd i omvälvning och förändring. Våldet är en slags tankefigur – ett sätt att förstå den egna möjligheten att omsätta ett nuvarande tillstånd till ett mer önskvärt alternativ. För att närma sig idealet blir det alltså nödvändigt att iscensätta en handlingsform av något slag, som dels har resonans i faktiska förhållanden, dels som bär på en karakteristik som genomsyras av idealt självt. För Sorel är socialismen det eftersträvansvärda idealet och det är genom den utlysta generalstrejken som det är möjligt att verkligen känna och vara i socialismen. Han skriver:
”Thanks to these men, we know that the general strike is indeed what I have said: the myth in which socialism is wholly comprised, i.e. a body of images capable of evoking instinctively all the sentiments which correspond to the different manifestations of the war undertaken by socialism against modern society. Strikes have engendered in the proletariat the noblest, the deepest and the most moving sentiments that they possess; the general strike groups them all in a coordinated picture and, by bringing them together, gives to each one of them its maximum intensity; appealing to their painful memories of particular conflicts, it colours with an intense life all the details of the composition presented to consciousness. We thus obtain that intuition of socialism which language cannot give us with perfect clearness – and we obtain it as a whole, perceived instantaneously.” (Reflections on Violence, Georges Sorel, Cambridge 2004, s. 118.)
Strejken är alltså inte bara ett medel för att nå målet, utan är i sig stärkande och andebyggande för det övergripande subjekt som iscensätter den; den utgör en konkretisering av socialismen men också en tydlig identitetsmarkör för proletariatet.
3.
Vägen till socialismen går alltså via generalstrejken enligt Sorel. För honom är det fackförbunden som utgör de kollektiva handlingsformerna, den specifika organisationsform som är relevant för uppfyllandet av målet. Arbetarna har genom fackförbunden skapat ett medel för att motverka kapitalismens sämsta sidor – de representerar arbetarnas särintresse i förhållande till kapitalisternas särintresse. Då det eventuella åsidosättandet av kapitalismen utgör en central del i den marxistiska läran är det också begripligt att arbetarna, redan innan de gemensamt förfogar över sina produktivmedel, förbereder sig inför detta tillstånd genom att samarbeta kring arbets- och profitdelning redan på ett tidigt stadie – i fackförbunden är det arbetarnas kollektiva förhållande till arbetsgivaren som står i fokus, ett förhållande och tillstånd som förebådar det som skall träda i kraft när kapitalisterna inte längre förfogar över produktionsmedlen. Myten i Sorels bemärkelse är, tvärtemot begreppets sedvanliga innebörd, ytterst konkret; myten utgör den avgränsade handlingsformens uttryck och mening. Generalstrejken har sitt särskilda uttryck och sin särskilda betydelse – dess unicitet härstammar ur det upphöjda ideal, socialismen, som syndikalisterna säger sig kämpa för. Medel och mål är med andra ord inte isolerade, utan ofrånkomligen sammanfogade. Generalstrejken som myt är alltså en intermediär övergång till socialism i det att den utgör ett blivande, inte ett slutgiltigt, vordet tillstånd – i en socialistisk samhällsordning skulle generalstrejken vara överflödig, ja, teoretiskt omöjlig, då produktionsförhållandena skulle se ut på ett sådant sätt att arbetarna ägde medlen för sin egen försörjning. Inte heller skulle det existera några särintressen. Generalstrejken är precis som andra myter som utgår från Sorels begrepp till sin karaktär polemisk; de verkställs för att skapa rörelse mot ett ideal, men blir obsoleta när idealet väl betraktas som uppnått. Det hör till saken att ideal är just ideal och omöjliga att realisera, vilket så klart bara ökar potensen hos en tydligt uppfattad och suggestiv myt.
4.
Frågan infinner sig oundvikligen huruvida Sorels mytbegrepp bör isoleras till den marxistiska och syndikalistiska tankesfär som den ursprungligen uppkom i, eller om den också har implikationer för andra världsuppfattningar. Kontrarevolutionärerna, högerns representanter, har alltid lidit av avsaknaden av gemensamma referensramar – ytterst sett är varje kontrarevolutionärt motstånd mot revolutionens abstrakta ideologi förankrad i partikulära förhållanden. Det kan röra sig om en nationell, etnisk, kulturell eller religiös tradition som man vill värna mot revolutionens värdenivellering. Subversionens verkan är till sin karaktär universell och därmed ytterst anspråksfull – dess företrädare vill omskapa alla förhållanden i enlighet med en mall som de hävdar är idealisk och självförklarande. Därmed är det också möjligt att skapa världsomfattande organisationer som säger sig värna hela mänsklighetens välgång, men som i praktiken endast vill förenkla kapitalmakternas avsättning av produkter och tjänster genom att förringa essentiella identiteter till förmån för motsvarigheter som bara grundar sig i konsumtionen. I den mån som det existerar ett världsomfattande motstånd mot denna utveckling som förs under beteckningen modernisering, så handlar det alltså om ett ytterst spretigt motstånd; alla vet vem den gemensamma fienden är, men motståndets utgångspunkter är alldeles för skiftande för att en allians skall vara möjlig.
5.
För kontrarevolutionärerna har alltid samhällets ordning och framtida riktning varit avgörande. När denna föreställda ordning av olika anledningar urholkats och subversionen inträtt, har mycket energi slösats bort på jämmer och klagan. Istället för att motverka samhällsrötan har man lagt sin kraft på att föreställa sig formerna för sin egen undergång. Dessa övningar i föreställningsförmåga har inte genererat någon uppfattning om konstruktiva handlingsformer; det hör till sakens natur att den som jämrar sig och ständigt lamenterar över tillvaron inte besitter den viljekraft eller förmåga som krävs för att påverka ett sakförhållande. Sorels mytologiserande bild av generalstrejken har enligt tidigare uppfattningar inte haft någon motsvarighet hos högern. Överlag har högern reagerat och sällan eller aldrig agerat. Det beror självfallet på att den revolutionära världsuppfattningen alltid har haft som mål att omskapa tillvaron, att den aldrig lämnat något utrymme för icke-mänskliga faktorer att påverka det önskade utfallet, att den i grunden betraktar den faktiska världen som ofrånkomligen felskapad; kontrarevolutionärerna å sin sida har alltid erkänt den skapade världens legitimitet och aldrig haft för avsikt att påverka dess grundvalar, då dessa grundvalar anses existera av en eller flera anledningar. Hellre än att gripa in i världen har de önskat förstå den, att ta del av dess mest intima och avslöjande hemligheter; världen har av dessa betraktats.
6.
Samtidigt så har det funnits och finns alltjämt enskildheter i den kontrarevolutionära världsuppfattningen som varit konstanta över tid och rum. Uppfattningen om vikten av ordning och lag, om det transcendentas ständiga betydelse, om värdet i att förhålla sig skeptisk till människans natur (vilken alltid varit inriktad på egennytta och småaktighet), om nödvändigheten av att alltid anamma det bästa och mest lämpliga i tillvaron och förkasta sådant som bevisligen är själsligt destruktivt. På ett samhälleligt plan har kontrarevolutionärerna vinnlagt sig om att alltid erkänna våldsmonopolets betydelse för samhällets fortlevnad. Innehavaren av våldsmonopolet är suverän och den som är det har, med Carl Schmitts goda minne, möjlighet att besluta om undantagstillstånd. När undantagstillståndet proklameras är det inte längre möjligt för någon enskild person eller grupp att trotsa eller protestera mot den faktiska ordningen, vilken accentueras särskilt vid detta tillfälle. Det är först då som de verkliga maktförhållandena ger sig tillkänna; plutokratiska grupperingar kan med finansiella medel påverka politiska partier och stora nationella eller multinationella byråkratier, men de kan inte instifta våldsmonopol, än mindre utlysa undantagstillstånd. Den som proklamerar undantagstillståndet är den suveräne maktinnehavaren, vilken kan utgöras av en enskild person men också av ett parti eller andra typer av organisationer. Det väsentliga är varför undantagstillståndet utlyses och vad det syftar till.
7.
Målet med undantagstillståndet är att tydliggöra de faktiska maktförhållandena och att vidmakthålla ordning och lag. Det är endast genom en tydlig ordning som alla former av mänskligt samliv kan utvecklas, ja, som högkulturella uttryck överhuvudtaget är möjliga. Ett tillstånd av ständigt krig kommer inte ge något utrymme för naturer vars starka konstnärliga eller artistiska fallenhet gör dem olämpliga som överlevnadsmänniskor. Det stora flertalet människor, vilka aldrig någonsin kommer ge uttryck för några särskilda kulturella uttrycksformer, kommer inte heller att ges något rum att utvecklas i en stat där det inte är tydligt vem som innehar våldsmonopolet och därigenom, har befogenhet att proklamera undantagstillstånd. Det finns ingen mening i att bete sig civiliserat eller ansvarsfullt om alla ens ansträngningar omintetgörs genom brottslighet och rov; förr eller senare kommer en sådan ”ordning” eller snarare tillstånd att ge incitament för andra att instifta ett verkligare våldsmonopol vilket kan garantera flertalets fysiska säkerhet.
8.
Vad som är tydligt med den moderna staten är att den – i likhet med alla andra föreningar och institutioner som präglats av modernitetens flyktighet – frångått sitt tydliga syfte till förmån för nya funktioner. Jag har tagit upp detta på andra håll: när en organisation frångår sitt ursprungliga syfte för att ”bredda” sig och ta på sig fler funktioner och roller, undergräver den sitt eget existensberättigande. En förenings medlemmar vilka är angelägna om att rädda en särskilt hotad art av ugglor är initialt eniga – målet är avgränsat och tydligt och det finns en logik mellan syfte och funktion. Plötsligt uppkommer krav från enskilda medlemmar, eller, som vanligare är i dagens samhälle, krav från utomstående myndigheter, att organisationens syfte minsann bör utvidgas till att rädda alla ugglearter på hela jorden. Då uppkommer en problematik som inte varit aktuell tidigare: prioriteringsproblem. Om alla ugglearter ska räddas måste det finnas en funktion, en handlingsform, för att göra det. Från början var funktionen för att rädda en art känd, men det säger sig självt att komplexiteten och mängden funktioner ökar när fler arter omfattas av ambitionen. Följaktligen har en diskrepans uppstått mellan det ursprungliga syftet och de nya funktionerna; gamla medlemmar hoppar av när de inte längre kan relatera till den ursprungliga ansatsen (en organisation som ska rädda allt och alla kan bevisligen inte prioritera och därmed inte heller ge ett seriöst intryck). Till slut, när de nya funktionerna blivit så många och oöverskådliga, blir det tydligt att de inte längre har någon relevans för det ursprungliga syftet, vilket bara finns kvar som en kuriositet från gångna tider. Den som betraktar den svenska poliskårens utveckling under det gångna århundradet förstår analogin. Att bjuda uppenbart kriminella personer på kaffe och bullar under pågående upplopp, att förhandla med samma personer för att de ska sluta vandalisera sina närområden, samtidigt som mandatet att utöva våldsmonopol faktiskt är förhanden, är ett bra exempel på en statsmakt vars ursprungliga syfte urholkats till den grad att dess funktioner inte längre bär någon resonans. Det förhåller sig, om än i mjukare utsträckning, likadant med välfärdsstaten. Att garantera statens medborgare fysisk säkerhet är inte samma sak som att göra dem beroende av bidrag eller att prägla dem med idéer som inte har någon betydelse för någon annan än en ytterst liten klick världsfrånvända människor. Under all den fernissa som vi kallar välfärd döljer sig elementära, djupa sakförhållanden, som är lika aktuella idag som de var för tusentals år sedan: behovet av ordning, för att individuell och kollektiv strävan överhuvudtaget ska vara möjlig. Det spelar ingen roll om en stat har världens bästa utbildningsväsende, världens bästa vägnät, världens bästa sjukvård, världens bästa byråkrati, världens bästa parlamentariska system, med mera, om inte dessa institutionella uttryck samtidigt kan garanteras av ett tydligt angivet våldsmonopol. Att uppföra och underhålla en stat utan ett tydligt angivet våldsmonopol är verkligen som att bygga ett hus på kvicksand.
9.
Undantagstillståndet är den myt som kontrarevolutionärerna har sig närmast. Det är när undantagstillståndet proklameras som kontrarevolutionärerna närmar sig den heliga ordning vilken de betraktar som förutsättning för det mänskliga samlivet överhuvudtaget. Faktum är att Sorels generalstrejk står i direkt motsats till undantagstillståndet; det enda sättet att avbryta en generalstrejk är att utlysa undantagstillstånd. På samma sätt kan undantagstillståndet endast motverkas genom en fullständig revolt, genom att våldsmonopolets utmanare träder fram som fiender till staten. Den kontrarevolutionära uppfattningen om undantagstillståndets betydelse har alltså som effekt att den både utgör en konkretisering av den sanna högerns ideal om grundläggande ordning, samtidigt som den bidrar till ett nödvändigt särskiljande av vän och fiende.
10.
Undantagstillståndet som myt har också fördelen att den verkar på många olika nivåer. Att statsmakten på nationell nivå uttrycker sin suveränitet genom att proklamera undantagstillstånd är ett exempel, men det kan också uttryckas på andra sätt. I ett bostadsområde kan ett faktiskt undantagstillstånd råda om det finns en grupp eller individ som utövar våldsmonopol. Det handlar förvisso då om en ordning i ett mindre och mer avgränsat format och inte i en statsövergripande mening, men det är just det som är undantagstillståndets styrka – det kan begripas och upplevas i en mängd olika sammanhang. Det är inte heller någon särskild ideologi som behöver ligga till grund för undantagstillståndets implementering. Däremot så är det bara i den kontrarevolutionära meningen som undantagstillståndet har en sublim betydelse.
11.
Det sublima i undantagstillståndet återfinns inte i det ojämna maktförhållande som hävdas av suveränen, utan i det faktum att den utgör autarkins grundläggande villkor, det vill säga, själva premissen för självständighet. Autarki, vilket betyder ”att vara sig själv nog”, har en oerhörd existentiell betydelse som konstant har undervärderats. I de fall man i det moderna samhället överhuvudtaget diskuterar betydelsen av autarki så är det i strikt ekonomiska termer. Det kan handla om en stat som inte kan tillgodose sin egen energiförsörjning, en annan som inte vill exportera sitt jordbruksöverskott, en tredje som insisterar på att etablera handelsmässiga beroendeförhållanden gentemot andra stater. Att tänka sig autarki i ett snävare, mer lokalt format, ja, rentav individuellt, är tämligen ovanligt; detta är ganska märkligt då förståelsen för autarkins värde skulle öka om fler förstod dess inverkan och relevans i ett mer vardagligt sammanhang. Genom att ”vara sig själv nog” i vardagen förstår man också betydelsen av att vara det i ett lokalt, regionalt och nationellt format. För den som följer samma insikts logiska bana utmynnar det i en förståelse om att också civilisationer har potentialen att vara sig själva nog.
12.
Men vad innebär det att vara sig själv nog? Vilka förutsättningar krävs? Det finns ett grundläggande villkor för alla former av autarki: möjligheten och viljan att försvara sin självständighet. En enskild person kan lika väl som ett enskilt land kränka och förnedra någon – konsekvenserna i det senare fallet inverkar på många och ger negativa eller rentav destruktiva synergieffekter. För en enskild person kan autarkins gränser urskiljas när någon försöker råna eller misshandla personen – huruvida den enskilda personen då är tränad eller alls beredd på att försvara sig själv kan variera från fall till fall, men klart är hursomhelst att vi defacto inte innehar någon självständighet om någon eller några efter eget godtycke kan råna oss på våra ägodelar, eller misshandla och förnedra oss på andra sätt och därigenom fläcka ner vår identitet och heder. En person som faktiskt besitter autarki kommer ha möjlighet att freda sig själv från hot, en förmåga som då utgör en förutsättning för personens övriga själsliga utveckling och kunskapsansamling. Vad är vitsen med att vara beläst, ha mycket pengar och egendomar, att sträva i enlighet med en kreativ ambition, att planera inför framtiden och drömma om projekt och målsättningar, när någon, när som helst, kan bryta in i personens avgränsade levnadssfär och med påtryckningar tvinga på personen sin destruktiva vilja?
13.
Autarkins grundläggande villkor återfinns i förmågan att försvara sig själv – att åstadkomma en ordning där destruktivt inriktade personer inte ges något utrymme att verka. På ett samhälleligt plan är det undantagstillståndet som bekräftar statsmaktens våldsmonopol, vilket kväser det utrymme som statsfientliga element annars hade utnyttjat för att etablera sina egna mikroformer för våldsutövning. En statsmakt som hotas av upplösning men som inte proklamerar undantagstillstånd kommer gå under – på sådan skör grund vilar alla stater, stora som små.
14.
Vad man inom högern alltid lyft fram är den starka, ensliga människan, den skapande personen som trots svår belägenhet och yttre hinder likväl härdar ut och präglar sin tillvaro så gott det går. Detta återspeglas i synen på regionernas och nationens roll; behovet av nationellt oberoende anses lika väsentligt som det personliga, enskilda oberoendet. Självständighetstanken löper överlag som en gemensam nämnare i den sanna högern, ja, uppfattningen om autarkins betydelse är den konstant som förbinder alla kontrarevolutionära ansatser. Följaktligen handlar det om att etablera ett medvetande, att anamma autarken, den materiellt och själsligt fria personligheten, som närmaste tankemässig förebild. Därefter utvidgas förståelsen till familjen som oberoende enhet; längre fram, bortom lokala och regionala självständiga uttryck för mänskligt samliv, återfinns uppfattningen om den självständiga nationen och bortom den, den oberoende civilisationen. Ett erkännande av autarkins betydelse måste prägla alla mänskliga nivåer – från individen till kollektivet, från nationen till civilisationen.
15.
På vilket sätt kan vi se till att autarkin följer med oss i livets alla skeden? Vi börjar med att skapa en balans hos oss själva, mellan de förväntningar vi ställer på tillvaron och de faktiska möjligheter som finns. Den som inte kan hålla ordning på sig själv, som inte kan tygla sina brister och ständigt beakta den egna personlighetens utvecklingsmöjligheter, kommer inte heller kunna bidra till olika slags handlingsformer varigenom autarkin kan förmedlas vidare. En person som inte kan behärska sig själv, som är osäker, som saknar en strävan efter självständighet, kommer inte bidra med något annat än samma brister till en organisation; tanken att vara sig själv nog måste prägla hela ens existens, det måste uppfattas som en gränslös målsättning som aldrig någonsin kan uppfyllas, men som för den sakens skull inte bör överges då effekterna av att sträva efter dess uppfyllande vida överstiger andra former av mer realiserbara men också mer småaktiga målsättningar.
16.
Borde inte då autarki som företeelse utgöra den verkliga kontrarevolutionära myten? Är det inte självständighetstanken, den sublima uppfattningen om oberoendet, som egentligen utgör den mest lysande kontrarevolutionära tankebilden? Är inte undantagstillståndet ett från individen ytterst avlägset koncept, en handling som endast ett fåtal maktmänniskor och medföljande organisationer är kapabla till? Det kan säkert uppfattas så, men mytens konkreta roll, åtminstone om vi skall förstå den i Sorels mening, utgör en tydlig gestaltning av idealet – idealet förkroppsligat i tillvarons skepnad. Det innebär att myten i sin avgränsning omfattar hela idealet; om autarki är idealet så utgör undantagstillståndet som myt autarkins yttersta konkretion. Att med suggestion lyfta fram autarki som ideal kan säkerligen delvis lyckas, men i slutändan kommer verklighetens förutsättningar, ja, motsatta idétraditioners myter, att genom sin konkreta materiella inverkan stöta undan idealet. Den som frågat Sorel vad som borde göras för att gynna idealet hade fått till svar: ”utlysa generalstrejk” och inte, som vissa verkar tro, ”prata mer om socialism”. En sann kontrarevolutionär skulle på samma fråga svara: ”utlysa undantagstillstånd” – inte ”prata mer om autarki”.
17.
Det spelar ingen roll på vilket stadie i den samhälleliga utvecklingen som vi befinner oss i – undantagstillståndet förblir relevant som myt och tankebild eftersom det konkretiserar vad den kontrarevolutionära världsuppfattningen i grunden eftersträvar: en helig ordning, ett tillstånd där alla enskilda personligheter och avgränsade grupper ges optimalt utrymme och stöd att sträva i enlighet med sina grundläggande anlag. Om vi så bedömer undantagstillståndets suggestiva inverkan på dissidenter i dagens moderna stater, inser vi att det trots allt är möjligt att realisera den som myt, framförallt i mindre avgränsade sammanhang. Ett bostadsområde med ordningssträvande människor som utsätts för brottslighet och upplopp kan genom att sluta sig samman och med vapenmedel hävda sitt oberoende och sin ovilja att påverkas av upplösande tendenser. Andra kan genom opinionsbildning försöka påverka befintliga makthavare att lyssna och eventuellt proklamera undantagstillstånd. Om sådana strävanden möts med skeptiska tillmälen, kanske rentav med hat, är det läge att öka suggestionen och i ännu skarpare ordalag förmedla undantagstillståndets betydelse för att säkerställa människornas övergripande förutsättningar att sträva i enlighet med sina anlag och önskningar. Andra människor som värdesätter autarki kommer att sluta sig samman och skapa gemensamma handlingsformer varifrån de kan verka för att säkra sin fysiska existens. Hur handlingsformerna kommer se ut är det ingen som vet: kanske kommer de formeras som politiska partier, som opolitiska föreningar eller som tydligt ideologiserade förbund. Det väsentliga är att det på alla samhälleliga plan alltjämt försiggår en strävan mot autarkins förverkligande, vilket i praktiken äger rum när alla efter autarki strävande element i ett samhälle erkänner suveräniteten hos den som proklamerar undantagstillståndet.
18.
Generalstrejken som myt är kontingent av ett samhälle som präglas av klassmotsättningar och kapitalism. Undantagstillståndet är inte kontingent mot en specifik samhällelig ordning – den utgör en ständigt aktuell tankebild och konkretion om människans ständiga längtan efter ordning. Som myt utgör undantagstillståndet en lockelse för enskilda personer, för föreningar och förbund, för partier och korporationer; teoretiskt har den också möjlighet att inverka bortom nationalstatens gränser och vidare, på en planetarisk nivå. I någon mening kan undantagstillståndet som myt leda oss ända fram mot en världslig ordning som kan utgöra förutsättningen för människans verkliga språng ut i rymden. För att sammanfatta: en faustisk strävan, med autarkin som bestående ledmotiv, kan med undantagstillståndet som myt tränga bortom varje rumsligt och tidsligt hinder, mot en framtid med oanade möjligheter.
Om skribenten: carlfaust
